Ganska kär faktiskt

image

Jag har blivit kär under vintern. Kär? Men är hon inte gift längre, undrar ni? Jo, det är jag. Men detta är en annan typ av kär. Jag har faktiskt, för första gången blivit kär i träning. Sedan januari har jag tillsammans med två av mina tre moveitmama-kollegor, Sofia och Märta (Mirijam är ju dels höggravid och dels i en annan del av Sverige – SNYFT) haft en grupp-PT timme i veckan med den alldeles fantastiskt underbara Elin Bjärkstedt. Och lika kär som jag blivit i träning, lika kär har jag blivit i Elin. Med bara två gånger kvar av de tio bokade passen så känner jag en ENORM separationsångest. Dels för att Elin inte kommer vara del av min vecka längre (snyft) och dels för att Sofia och Märta inte kommer lysa upp mina måndagar längre med sin svett och glädje. För JÄVLAR vad vi har haft det kul under dessa månader. Och jävlar vad jag tycker om dessa tjajor!

Läst: Det handlar om dig

image

Jag har läst Sandra Beijers blogg sedan jag vet inte när. Hundra år? Kanske fler? På ytan är den lika rosa som omslaget till hennes bok är, men krafsar man lite på ytan finns där mer än pojknackar som doftar gott och bilder på fester. Till exempel skriver hon varje månad en ganska så briljant sammanfattning av feministiska grejer, och jag älskar henne lite för det.

I alla fall. Jag läste hennes bok, Det handlar om dig, för precis som Sofia försöker jag återerövra läsandet. Och alltså, det är en fin liten bok, det är det, men grejen är att jag har väldigt svårt för jaget, hon som pratar om dig som är han. Och jag hajar, hon är femton snart sexton, jag är inte helt säker på att jag skulle gilla mig själv särskilt mycket om jag träffade mig som femtonåring – att vara egocentrerad och överdramatisk är liksom del av symptomen när det kommer till tonåren. Men ändå kan jag inte relatera till denna person särskilt mycket alls, det kanske är språket, för det är så långt från hur jag och mina kompisar uttryckte oss i denna ålder: du  gillar tunga baser som trappas upp i breda steg och avslutas i ett bombastiskt crescendo, en så jävla snygg mening att jag dör lite, men samtidigt: från en femtonåring? Ja, kanske. Bara inte från Katta 15 år.

Men ändå, jag tycker om Det handlar om dig, det gör jag faktiskt.

Eclipse 2015

Jag hade ett par trosor som det stod ECLIPSE 1999 på – ett par svarta string. Egentligen hatar jag string, och gjorde det även då, men de fanns inte i boxermodell. Som ni förstår var solförmörkelsen 1999 kind of a big deal i England. Jag har inte sett minsta trosa med Eclipse 2015 – lite synd ändå, för det hade varit fräsigt. För med tanke på hur mulet det är kommer det väl bara mest kännas som vilken sen eftermiddag som helst, fast vid lunchen. Lite besviken över detta, det måste jag medge. Såg framför mig hur jag skulle glida ut på jobbterassen och förundras över naturen och universum och allt vi inte styr över. Men tja, jag jobbar väl vidare istället då.

Varför?

Varför skriver jag ens här, undrar ni? För att jag har lite svårt att släppa Katta Kvack, säger jag. Jag tänker att denna blogg är perfekt för de där lite kortare, lite personligare, lite mer klagande inläggen som inte alltid känns klockrena på alla andra tusen bloggar jag driver. Så det är ingen stor grej liksom, bara ett utrymme att ventilera samma gamla skit som vanligt. Ni vet.