Idag vabbar jag för första gången denna termin. Och under tiden som pipbarnet sover kan jag konstatera att mina elefantöron verkligen gillar fönsterbytet de fick göra under början av sommaren. Eller så smygmatar någon dem med steroider.
Livet

Hej måndag!

Jag har en sur tonåring och två bråksugna under fyra på vår mellanvåning just nu. Jag har gömt mig högst upp i huset. Jag har varit hemma och vabbat idag och missat boxningen på grund av just det, så jag kände att när båda två små gjorde slag i saken att stå bakom mig i soffan och dra mig i håret samtidigt som de skrattade ondskefullt (ni tror att jag skämtar eller överdriver. Det gör jag inte, det var EXAKT just så) att då förtjänande jag lite egentid. Eller så vrålade jag att nu får det väl banne mig vara nog och klampade argt upp för trapporna med datorn under armen och sitter nu och trular i kapp med tonåringen där nere som vi är slavdrivare nog att tvinga laga middag varje måndag.

Ja ja, men blommorna frodas i alla fall.

Efter tabata badade och simmade vi med kläderna på, på inrådan av @popjunkien inför #toughviking om en vecka. Och efter det körde vi backintervaller.  #moveitmamapunktse @frueriksson fotade dårskapet.
Livet

Saker man kan göra en lördagmorgon

Endorfiner alltså, älskar dem så pass mycket. Och mina vänner, älskar även dem så pass mycket. Lördagsmorgon med endorfiner, vänner och kaffe – har gått omkring och känt mig mer zen än vad yoga någonsin har lyckats med. Alltså, jag älskar yoga, men jag tycker ännu mer om att svinga med kettlebells på en sandstrand, klädsimma och sedan köra backintervaller.

 

wpid-imag3033_1.jpg

wpid-wp-1440246400775.jpg

Om någon hade sagt till mig för några år sedan att jag skulle boka in träningshäng en lördagmorgon innan halv nio med awesome gäng och verkligen längta efter det… Men nu: bästa grejen för bra humör.

Foton tagna av @frueriksson 

 

DSC_0297
Familjeliv

Den ensamma trotssommaren

Så pass utanför som jag känt mig denna sommar. Samtidigt som jag känt mig som en bortskämd skitunge som ens gnäller och ojar mig. Men så här va: Slaktarn’s föräldrar bygger ett nytt hus ute på ön. Underbara underbara sommarön dit jag älskar att åka. Ett hus som byggs helt och hållet för hand (eller alltså, en del maskiner är ju så klart involverade, men det är inget byggsatshus), planka för planka, spik för spik. Ett hus som kommer innebära fler sovplatser på sommarön, och fantastiska möjligheter för så mycket ö-häng som man vill fylla kalendern med. Bra va? Ja! Helt fantastiskt. Men det innebär ju så klart att Slaktar’n ägnat större delen av semestern och sommaren åt att vara ute på ön och bygga hus, medan jag har varit hemma med barnen.

Och samtidigt pågår sommaren och semestern runt mig. Jag har lyssnat på familjer som skrattar och tyckt att de kan knipa käft, för hemma hos mig har det varit trots och bråk och det har banne mig inte gått en enda dag utan att jag har bölat av frustration över barn som inte lyssnar, som skriker, som slåss och bits och nyps och som – senaste grejen – dunkar sin lillebrors huvud i klätterställningen och sedan rymmer och gömmer sig i ett buskage med ganska tät växtlighet. Naturligtvis utan att svara när jag ropar. Och ropar. Och ropar.

Jag har sett den ena fantastiska bilden efter den andra. Folk som åker utomlands. Fjällvandrar. Surfar. Skrattar tillsammans med sina barn. Sitter runt bord med storsläkten samlad i skymningen och ler. Skroll. Skroll. Skroll. Skrik. Skrik. Skrik.

Igår hade vi en mardrömsdag med extra grädde. Allt var fel, från början till slut och jag trodde aldrig skulle bli läggdags. Ahh, det heliga klockslaget läggdags. Vissa dagar, ganska många, den här sommaren så har hela dagen varit som ett lopp mot att klockan slår läggdags.

Det ska dock sägas att jag haft awesome kompisinsatser: Linda som kommit över med cava och sytt kjolar åt oss (den på bilden), plockat med oss till stranden, lämnat present utanför min dörr innehållandes alkohol genom en annan kompis då hon själv inte var i stan. Alltså!

wpid-wp-1439552068396.jpg
Yta

…tyckt synd om omvärlden för att de ska behöva titta på mig

Utseende. Ett sådant förhatligt sätt att kategorisera våra medmänniskor på och ändå är det typ det första vi fostras till: att värdera oss själva och andra utifrån det. MEN GUD, JAG HAR VÄL ALDRIG SETT EN SÅ SÖT BEBIS. SÅ NÄPEN. INTE ALLS SÅ DÄR FUL SOM VISSA NYFÖDDA KAN VARA.

Jag har alltid tyckt att jag är ful. Och nej, jag skriver inte detta för att ni ska känna er pliktade att ösa komplimanger över mig, utan det är bara ett konstaterande: jag har alltid tyckt att jag är ful. Alltid. Jag känner mig som en allmänt oskön person som över huvud taget värderar och mäter mitt utseende mot andras, men länge gjorde jag det varje dag. Hela tiden.  Alla andra runt omkring mig var alltid sötare, vackrare, snyggare. Jag har tyckt synd om pojkvänner för att de har en sådan ful flickvän, undrat vad folk tänkt när de tittar på  mig och kanske jämför mig med mina betydligt sötare syskon, funderat på vad folk har tänkt när jag gått på pressmöten för skönhetsprodukter under tiden jag sminkbloggade, tänkt att jag inte borde lägga upp selfies på grund av ondskan mot följare… ja men ni vet, tyckt synd om omvärlden för att de ska behöva titta på mig. Vilket himla slöseri på tid. På energi. På allt.

Och sedan kommer vi till kroppen. Som jag gömt, för att jag inte vill att andra ska ta illa vid sig av att se mina bleka ben (OJ, VILKA BLEKA BEN DU HAR,DU KANSKE INTE BORDE HA BARA BEN TILL KJOL – DET GÖR JU TYP ONT ATT TITTA PÅ DEM), eller spindelvener i knävecken (ALLA TIDNINGAR BA: LASRA BORT DEM NU NU NU) eller för all del mina fötter som inte är pedikyrerade som jag ibland har haft mage att stoppa ned i ett par sandaler (GUD VAD ÄCKLIGT DET ÄR MED FOLK SOM HAR KNASTRIGA FÖTTER OCH VISAR DEM UTE). Det är egentligen bara sista två åren som jag har tänkt: UP YOURS, det är inte min förbannade plikt att presentera dig med ett material som är godtyckligt i dina ögon – det är sommar, kroppen är varm, jag tänker banne mig ha bara ben om jag så behagar – sluta glo på dem om det inte passar.

Så jag färgar håret. Och jag tatuerar mig. Och jag har på mig sandaler trots att jag inte filat fötterna. Och kjolar utan strumpbyxor, trots att jag har spindelvener och inte rakat dem på aslänge och inte är solbränd. Och jag gör andra saker som jag tyckerom, som gör mig glad. Men även då ska folk döma och utvärdera och komma med kommentarer om regnbågshår och tatuerad hud och bleka ben och göra mina val och mitt utseende till sin förbannade grej och rätt att kommentera. Förstår inte folk ens hur onödigt det är att bekymra sig över att JAG tatuerar mig? Över hur JAG ser ut.

Ugh.