Vlogg

En förbannad podd <3 YouTube

September 26, 2016
picmonkey-collage

Tydligen är jag tillbaka till detta med att skriva på bloggen typ var tionde dag. Men det är ju inte som om jag inte finns på andra håll i sociala medier, om man säger så. Till exempel finns jag på instagram som @kattakvack OCH som @enforbannadpodd (himla trevliga konton båda två, om jag får säga det själv). Och så poddar jag ju en massa i En förbannad podd (avsnitt 25 ute IDAG). Och jösses hörrni, i helgen släppte vi lös vår egna YouTube-kanal också, för banne oss, NU BLIR VI BOOKTUBERS! Lutar mig tillbaka och inväntar alla hundratusentals följare som alla verkar få på YouTube – just nu har vi 11. Alltså, inte 11000, utan elva. Så, prenumerera väldigt gärna på oss. Först videon handlar om en awesome barnbok, och precis som i podden så kommer alla typer av böcker få utrymme i vår Booktube. Ahhh, böcker ändå, så himla bra grejer. Förutom när de är dåliga.

Ja men vad tusan! Jag bäddar väl in videon här då, men lova att ni klickar gilla och prenumererar på oss sedan. Okej? Okej!

Kidsen Mat & Dryck

Morris 3 år

September 19, 2016
img_20160917_150419.jpg

Men alltså, att Morris fyllde tre år i torsdags. TRE ÅR! Tiden, vart tar du vägen? Det är ju sjukt. SJUKT! Vi var ju inne på streptokockvecka nummer två förra veckan, eftersom även Eddie fick dem (i ögonen, bland annat, vem visste ens att streptokocker kunde flytta in i ögonen?), så Morris fick stanna hemma och leva livet på sin födelsedag. Om man med leva livet menar: bada och vänta tills pappan kom hem för att få öppna resten av sina paket. Och det menar man ju.

20160915_163354.jpg

Sedan hade vi släkten på besök i lördags – då bjöd vi på glassbuffé. Och världens pilligaste kakor som jag velat testa att göra i ett helt år men inte vågat. Men banne mig, det gick ju. Dock SJUKT tidskrävande, så om ni planerar att göra likadana (video finns på youtube), börja dagen innan de ska serveras. Degen ska nämligen vila typ tretusen gånger. Men glassbuffé hörrni, det är ju fan awesome att bjuda på. Vi köpte glass från frysdisken, men vill man vara mer ambitiös går det ju att göra egen. Nu är det så att mina barn gillar köpeglass allra bäst. Jag gillar köpeglass för att det enda som krävs av mig är att öppna locket. Sedan kunde jag ju inte låta bli att ändå göra det till ett projekt med pimpade strutar, regnbågsmaränger och massor av andra tillbehör, men sådan är jag.

img_20160917_173912.jpg

img_20160917_172901.jpg

img_20160917_170831.jpg

img_20160918_135645.jpg

img_20160917_120016.jpg

 

Livet

Gah! GAH! GAAAAAHHHHH!

September 18, 2016

Hur går skrivarskolan, undrar ni?

Well… sitter och försöker få bukt med min text – kanske ändra från presens till imperfekt. Då ser jag tydligen ut så här:

giphy

Vilket jag sedan gör en gif av. Och sedan bloggar om. När jag egentligen sitter och skriver. Ja, ni förstår ju själva hur bra jag tycker att det går kanske.

Texten nedan, om mitt ex, det är en del av kapitel två. Och det är där jag funderar på att byta tempus efter textrespons från min lärare, men jävlarns så svårt det är att byta till imperfekt. Tycker det påverkar allt. GAH!

GAH!

GAAHHHH!

Livet

För ett år sedan tog han sitt liv

September 14, 2016

Det är fem dagar in i november och luften är ganska kall. Fuktig. Vi har precis knuffat oss ut genom Backpackers ett par tvärgator från King’s Cross i London. Klockan är bara fem-någonting på eftermiddagen men det är så mycket folk att vi får använda armbågarna för att ta oss ut genom dörren. Det är söndag, vi är fulla och vi har dansat som om det inte fanns någon morgondag. Jag är au-pair i London och söndagarna är den allra heligaste festdagen av dem alla – ingen av oss sitter barnvakt på söndagar, ingen av oss jobbar. Alla i familjerna vi jobbar hos är samlade, papporna är hemma, mammorna lagar storslagna söndagsluncher och vi au-parier, vi har inget som tyglar oss till våra sovrum som alla har blommiga tapeter och en-suite badrum. Inga barn som ska passas eller hämtas eller utfodras. Det enda som är viktigt är att vi träffas vid tolv och tar tunnelbanan till stan, köper en varsin påse kettle chips (med smak av cheddar, tack) och de starkaste burkarna med cider vi kan hitta. Det har tagit tid att hitta den perfekta burken med cider, men efter ett par månader som Londonbor har vi hittat den optimala kombinationen av hög alkoholhalt men ändå drickbar – så mycket fylla för så lite pengar som möjligt är vårt motto. Vi tar våra påsar och sätter oss på gräset i Soho Square och där sitter vi och och skrattar och pratar och smular chips och spiller en del cider tills det är dags att kvista vidare mot King’s Cross och Backpackers som öppnar klockan tre. Vi kommer alltid dit vid halv fyra.

“It’s the swedes”, hojtar dörrvakten åt oss och jag är ganska säker på att någon av oss kysste honom förra veckan, men jag vet inte vem av oss det var, bara att det nog inte var jag.

It’s the swedes indeed.

När vi boxar oss ut genom den hyfsat berusade folkmassan som trängs vid dörren, möts vi av lukten av friterad mat. Pommes. Pommes med en jävla massa majonnäs ska vi ha. De är så ilsket varma när jag trycker in dem i munnen att jag vet att jag kommer ha ont på tungan i flera dagar, men det är så värt. Det finns inget som pommes utanför Backpackers.

“Jag såg dig vid matvagnen” säger han, några timmar senare.

“Allt jag hade ögon för var mina pommes” säger jag och flinar.

Och det är ju sant. Jag har inte sett honom förrän just precis nu. Han står så nära att jag känner hans andedräkt mot min kind. Han luktar öl och rök. Jag luktar öl och rök och frityrolja.

Musiken är så hög att jag känner basen trycka till i bröstkorgen för varje slag på baskaggen i Come on Eileen. Vi står precis vid DJ-båset och tjatar tjatar tjatar varje söndag på att DJn ska spela Mr Boombastic, som råkar vara en av de bästa låtarna vi någonsin har hört. I alla fall för stunden. Jag ryser när jag tänker på vad mina riktiga vänner där hemma skulle tycka om musiken jag köper på kassett för två pund i skivaffären sedan jag flyttade till England. Så fort vi hör antydan till introt kastar vi oss ut på det trånga trånga dansgolvet, tjoandes och gungar ned så djupt vi kan tills rumporna nästan kysser marken. Ingen utekväll utan klibbiga ölfläckar på jeansrumpan.

Vi dansar: Anna-Karin, Anna, Minna, Maria och jag. Dansar och vet att imorgon kommer vi ha träningsvärk i låren. Han står med sina vänner i ett hörn, röker sig igenom ett guldfärgat paket med Benson & Hedges och skrattar. De tittar på oss och vi låtsas som att vi inte bryr oss. Och det enda vi kan göra, det är att skratta och fortsätta gunga med till musiken.

Lite senare på kvällen kysser han mig. Eller om det är jag som kysser honom. När vi ska med tunnelbanan hem skriver jag ned telefonnumret till min värdfamilj på ett cigarettpapper. Han stoppar det i sin bakficka. Jag är ganska säker på att han inte kommer höra av sig.