Livet

Semester 2017: dag 7

Gårdagen såg tydligen så pass mys ut på Instagram att jag förlorade tio följare (relaterar, jag avföljer också alla som ser för mysiga ut just nu) (eller så hatade dom tio personerna skärgården eller att se mig i baddräkt eller vem vem ens?), men sanningen var att jag framåt kvällningen hulkgrät efter en dag av totalt kaos med småbarnen som liksom nådde sin kulmen när Morris började slå mig. Min tonåring satte sig bredvid mig, la armen om mig och tröstade. Då grät jag ännu mer för att han är bäst och för att han skulle tillbaka till stan för att jobba. 

Sedan när de som skulle hem var halvvägs över viken med båten såg vi hur båten vände och alla kom tillbaka. Båtmotorn hade pajat. Fattades väl vara det. Den gick inte att få igång, sista Waxholmaren hade gått och vet ni vad en båt taxi kostar? Spoiler alert: JÄTTEMYCKET. De fick helt enkelt ta morgonfärjan idag istället (men mer om det imorgon kanske). Sedan var det något som brakade i byggnadsställningen, samtidigt som det började regna och dimman rullade in från havet i en faslig takt. Vad det var som dånat till kunde ingen hitta, men jag började lägga ihop ett plus ett. Båten hade gått sönder, vi var strandade på ön och havet började se kusligt olycksbådande ut med vågor och dimma… Det var ju uppenbart att vi skulle bli uppätna av vilket monster barnen nu hade kallat på i sin magiska cirkel. TINY SATANS (se inlägget om dag 6). Genom min rädsla skrämde jag även upp alla tre tonåringar i huset (det är en gåva jag har), och de bjöd tillbaka genom att prata om slender man som tittar på en genom fönster. Låg demonstrativt med ryggen mot fönstret hela natten. Ändå tills jag var tvungen att vända på mig och då var säker på att jag såg något flacka förbi i gryningstimmen. Det var fan en lättnad når klockorna ringde i kör klockan sex för de som skulle med morgonbåten och ingen hade blivit monstermat. Samt också: känner att jag har ett bra upplag till en kommande skräckroman nu. 



Men vet ni. Vi badade och gick en promenad till färjan vänthus där vi hittade ett bibliotek också. Alla barnen var impade. Utom Eddie som är ständigt oimpad för tillfället och igår var på humöret att kanske sätta sig i magiska cirkeln och påkalla en liten apokalyps eller något (som ett människoätande väsen). Och igår morse när jag vaknade(okej, hade varit vaken en timme men vägrat gå upp), var kusinerna så här söta i soffan:

Livet

Semester 2017: dag 6

I lördags var det dags för oss att ta vårt pick och pack och dra till Elgö för att vara här i en vecka. Ni ser ju på bilden här ovan vilket härl det är med sommar och sol och vatten. Sekunden efter slog en våg upp över mig och Morris. Friskt, kan man säga. 

Väl ute på ön svidande vi om till jobbkläder. Robin målade på nya huset.

Jag målade på gamla.

Till slut blev jag nästan vän med stegen, men fan vad läskigt det är med stegar på stenig mark. 

Barnen byggde ett fågelbo. “Fågelbo”. Kolla här på vad de byggde:

Jag menar, säg inte att det inte har en slående likhet med en magisk cirkel med ett altare:

(bild från internet) 

Och jag är ledsen, men dessa barn är banne mig inte trevliga wiccans, det är svart magi rakt igenom. Tiny satans. 

Livet

Semester 2017: dag 5

I fredags gick vi på bio. Vi åkte till SF Scandinavia i Mall of Scandinavia – flott ställe ändå. Barnen var också impade. Vi såg Dumma mej 3, och åt upp våra popcorn och godisar innan vi ens var halvvägs genom filmen. Då vände sig Morris till mig och frågade: Vad ska vi göra nu? Jag sa att vi ju var på bio. Han ba: Ja men vad ska vi äta nu? Vi gillar våra snacks yo! 



Sedan åkte vi hem, Pärre jobbade sina helgtimmar, jag ägnade mig åt att bråka med barnen och tänkte sedan att ett danspass att svettas till på Youtube, det vore väl fräsigt? Det var inte fräsigt alls, det var bara förnedrande. Ibland får jag för mig att jag har någon form av vilande koordination i kroppen och att jag EGENTLIGEN hade kunnat bli dansare, om jag hade fortsatt med jazzdans där i femte klass. Men nej. Denna kropp och denna hjärna rymmer banne mig inget jävla groove alls. Första videon gav jag upp efter fem minuter, andra videon var visserligen okej för den innehöll geapevines (det känner jag ju igen från mina aerobicsdagar), men när Pärre kom hem tio minuter in i den tappade jag feel, men så började han göra ngt ölbryggigt så drog jag på en tredje video. Det var en cowboydans. Alltså. Orkar inte ens. Jag gjord hela kvarten i vredesmod och sedan drack jag en öl och åt popcorn. 

Livet

Semester 2017: dag 4

På semesterns fjärde dag hade vi en läkartid bokad åt Eddie och för blott lite kiss i en mugg och ett nålstick i fingret fick han ett klistermärke, två små leksaker till sig själv, en leksak till sin lillebror och ett extra plåster i en annan färg eftersom han inte kunde välja. 


Rätt bra utdelning och helt klart det billigaste sommarnöjet hittills. Proverna såg dessutom bra ut, så vi firade med att åka till Bauhaus för att köpa arbetsskor till Slaktar’n. 

Och sedan åkte vi till Haninge för att köpa skor till barnen och glass till alla. Det tyckte barnen var så här kul:


Sedan tog vi det rätt chill hemma resten av dagen. Lite film. Lite platta. Lite konst. 


Och jag avrundade dagen med att göra en sallad som blev löjligt god! Grillade nektariner med snabbfräst röd lök och grönkål (kålen från balkongodlingen, no less) och fetaost. En blandning av sött och salt, som allsångsentusiaster skulle sjunga, och denna sallad var banne mig värd att sjunga lite över. 

Livet

Semester 2017: dag 3

I går fick vi feeling och satte oss i bilen för att åka två och en halv timme söderut. Målet var Söderköping och i Söderköping var naturligtvis Smultronstället för att äta sjuka mängder glass.

Viktigt att veta om man åker till Smultronstället är att det kommer vara kö. Det kommer vara en svinlång kö som tar strax under en timme att komma till mål i. Det visste vi, för vi har varit där tidigare, när Robin var liten. Nu sommarjobbar Robin, så han kunde inte följa med – jag hade dåligt samvete hela vägen dit. Sedan var jag för mätt för att känna något alls. Eller jo, jag kände mina ben efter trappan med tusen steg uppför Ramunderberget. Okej, det var inte tusen steg. Jag gissade på att det var tusen steg dock, så Pärre räknade på nedvägen och det var typ inte mer än 330 steg. Jag är fortfarande besviken över att 330 steg kändes som 1030, så pass dålig bang for your klättraitrappan-buck. Men sjukt smart grej att göra med glassmätta magar, att bestiga berget och titta på utsikten innan man sätter sig i bilen och åker tillbaka dit man kom ifrån, annars hade vi nog somnat allihopa. Jag har ju dessutom en dröm om att dels besöka alla Sveriges nationalparker och att se så många naturreservat jag bara mäktar med, och Ramunderberget är ett naturreservat.Så CHECK!

Både Slaktar’n och jag önskade att vi hade packat med oss ett ombyte och planerat att stanna över på något hotell eller vandrarhem i Söderköping, för jävlar vilken mysig stad. Så drömmiga villor och massor av små restauranger.

Spara

Spara