Nu är avsnitt 3 ute av Le Pod. Som ni ser är vi en kvinna kort i trean, och vi har vigt hela timmen åt gnäll. Länk i profil, men nu hittar den så klart även på iTunes och i de flesta poddappar. #pendeltågsklubben
Livet

Arga podden!

Nu kör jag sista rycket innan semestern på jobbet. Om man med sista rycket menar: kör som en galning och hoppas på att inte smacka rakt in i väggen. Det har varit ett oerhört intensivt läsår på jobbet, och sommaren har hittills fortsätta bära intensitetsfanan högt.

Ni som istället ligger och pillar er i naveln i en hängmatta, eller har livliga barn hemma som du inte orkar lyssna på en stund – tryck då in lurarna i öronen och lyssna på avsnitt 3 av Pendeltågsklubben. Och gillar ni oss, då får ni gärna gilla oss på fejjan också – och sprid gärna ordet. Kan inte tänka mig att någon skulle vilja missa oss *blygsam*.

I avsnitt 3 gnäller vi utav bara fan! Det är liksom en av våra många talanger, skulle man kunna säga. Även att fortsätta skriva ”man” och ”en” trots att jag har starka åsikter om just detta i le pod.

wpid-imag0863.jpg

 

Titta! Där hänger dom och skiter högaktningsfullt i vad jag än säger.
Livet

Monsters Inc

Medan alla andra barn i grannskapet pratar i en trevlig ljudnivå, sitter och äter vid borden på uteplatserna och typ lyssnar på det deras vuxna säger till dem, så har vi de där barnen som skriker mer än vad de pratar, som inte ens sitter vid i köket (uteplatsen är fan inte ens att tänka på) samtidigt som de skiter högaktningsfullt i allt vi säger. Jag hör liksom hur de andra föräldrarna kan sitta och prata med varandra i en rimlig samtalston, medan barnen leker bredvid. Vi får inte prata med varandra när barnen är vakna. Är det inte kidsen som avbryter oss genom att börja prata med oss i betydligt högre volym så vi inte längre hör varandra, så måste vi avbryta för att rädda upp en förestående katastrof.

De bråkar med varandra, retar varandra och imorse kissade Morran på fönsterbrädan. Ljudnivån är konstant på en nivå som antagligen skulle bli utdömd av något EU-organ, och jag är ganska säker på att våra grannar börjat stänga sina dörrar i samma stund som vi öppnar vår.

Jag undrar ibland hur det är meningen att vi ska orka? Och med vi menar jag egentligen inte bara mig och Slaktar’n, utan föräldrar på det stora hela. För även om kidsen i grannskapet verkar vara stillsamma hela gänget, så skvallrar kommentarer på insta om att vi inte är ensamma. Men jo, vi härdar ju igenom det, och skriver av oss. Och ibland låser säkert fler än jag in sig på toaletten och hulkgråter i tio minuter medan ungarna fortsätter riva ned universum på andra sidan dörren.

Det är med delade känslor som jag går på semester om en vecka. Jag ser fram emot det (som man gör), samtidigt som jag är freakin’ skräckslagen.

wpid-imag0847.jpg
Familjeliv

Det går ändå

Ibland blir jag så himla avis på barnen, kanske speciellt Morran. Tänk den som kunde känna sig helt nöjd blott genom att ta sin gamla rullande hund på en promenad till förskolan i högsommarvärme med en toppluva på huvudet (igår) eller som idag: med crocs på fötterna och shortsen kvar hemma på soffan. Jo, han har en vilja av stål just nu, och vet ni, det spelar ju inte så himla stor roll om de inte har på sig kläderna när de går till föris. Hellre halvklädd och glad än påklädd och arg som ett bi. Ganska säker på att det borde vara ett motto som de lär alla föräldrar på BB: det behöver inte vara så himla noga, det går ändå. För det gör det.

 

wpid-imag0719.jpg
Familjeliv

Längtan till landet

Som ett brev på posten kommer sommaren med en längtan till landet. Tänk va, att ha en vettig trädgård och grusiga vägar precis utanför dörren. Praktiskt nog glömmer jag bort min extrema pollenallergi (tala in ens med mig om pollenallergi, jag mår så dåligt just nu att klockorna stannar), mördarsniglar och mörka skogen. Tänker att med rätt medicin och KBT så kanske det skulle fungera?

Sedan kommer jag på att jobbet ligger i stan, att jag inte pallar att pendla flera timmar om dagen för det kommer kosta tid med barnen och att mina vänner bor här. Men ändå, tystnaden och lugnet, det som inte riktigt infinner sig i ett radhusområde på sommaren, SOM jag kan längta efter den.

Jag vet inte. Just nu längtar jag väl efter allt jag inte har, så där som man kan göra veckorna innan semester. Längtar inte jättemycket efter min semester dock, eftersom vår semester kommer se lite annorlunda ut i år på grund av omständigheter. Slaktar’n kommer vara borta en hel del, och jag kommer tillbringa sommaren i stan med småbarnen. Småbarnen som just nu synkar sina trotsperioder otroligt väl och bråkar så hela huset gungar.

Ja ja, vi har ju sjön runt hörnet och snart är det ju ändå höst igen.

(Alltså OBS, det är ingen fnurr på tråden mellan Slaktar’n och mig. Insåg att det lät så när jag läste igenom inlägget just).