Livet

Skrivarlinjen – HERE I COME!

August 26, 2016
img_20160826_100317.jpg

Vet ni vad som hände?

Ja, om ni följer mig på insta, så vet ni förstås det, men har det hindrat mig tidigare? Nej, just det!

När så många var så peppiga på inlägget om Bajsligan så tänkte jag på hur mycket jag egentligen vill skriva. Jag mailade till ett folkhögskolor med skrivarlinjer och hörde om de må hända inte hade fått några sena återbud, och en av dem HADE fått just precis det. En av lärarna ringde mig igår förmiddags, bad mig skicka arbetsprover och innan lunch hade jag blivit erbjuden en plats. På en skrivarlinje. PÅ. EN. SKRIVARLINJE.

Ville bara säga det.

Okej tack hej.

Livet

Elizabeth Hand och En förbannad podd  ♥

August 24, 2016
photogrid_1471544129008

Först och främst: tack för alla era fina kommentarer på förra inlägget. ÅH som jag skulle älska att skriva en bok. Jag skriver på en sak, men det är så himla sällan jag får sitta i lugn och ro och tänka, och tydligen behöver jag tänka för att få ned det jag vill. Typiskt ändå.

Jag skulle vilja passa på att slå ett slag för det senaste avsnittet av En förbannad podd, där vi träffar en fantastisk inspirationskälla och författare: Elizabeth Hand. Alltså wow, jag lever fortfarande lite på ruset efter att ha träffat henne – hon var SÅ fantastisk. Ni hittar det i alla rimliga poddappar, eller så kan ni lyssna direkt på vår poddblogg. Vår poddblogg är förresten ett väldigt bra komplement till podden, eftersom vi listar alla böcker vi pratar om i podden, rättar oss själva rätt ofta och lägger i fröjdiga youtubevideos när vi känner för det. Jag tänker att jag ska börja blogga om böcker där också, men så var det ju det här med att ha tid och tänka och skriva. Ja men ni vet: Lex Bjooti liksom. Men kanske ändå, för jag banne mig ÄLSKAR böcker.

Livet

Bajsligan

August 22, 2016
img_20160822_213605.jpg

Lukten av körsbärstobak står som ett moln kring oss där vi ligger utspridda på det knastertorra gräset i Rålambshovsparken, Isabelle, Annika och jag. Vi rullar egna cigaretter och den söta röken luktar egentligen mer av rökelse and tobak, nästan som godis fast ändå inte. Det är en lukt som får folk att vänta sig om, rynka på ögonbrynen och tittade dömande på oss i tron att det är något olagligt vi röker. Vi har slutat åttan men inte ännu börjat nian. Det är en bit in i juli och vi håller på att förgås av leda, uttråkning, ja ren och skär tristess. Det är varmt och obönhörligt kvavt.

Jag sneglar bort mot bron, och där sitter dom. Med sina långa hår och svarta jeans och t-shirts med bandloggor som har formen av fladdermöss. Olika band, men alltid dessa fladdermöss. De dricker apelsinjuice i gamla colaflaskor. Eller, det gör de egentligen inte, men ett otränat öga skulle kunna missta deras grogg på hembränt och billig juice från Konsum för just juice. Men mitt öga är inte otränat. Jag har studerat dessa människor på håll i flera månader – jag vet att de på sin höjd drar upp sina mungipor i ett snett och svalt leende, men bara till varandra och aldrig mot någon annan. Jag vet att de inte skrattar. Jag vet att alla killarna spelar i growlande dödsmetallband. Och jag vet med allra största säkerhet att det inte bara är apelsinjuice i deras flaskor.

De kallas för Bajsligan och de är stenhårda.

Det enda jag egentligen inte är helt säker på är varför de kallas för Bajsligan. Jag har hört rykten, så klart. Men jag känner mig faktiskt ganska tveksam till dem, det lär ju vara skitsnack – för vem vid sina sinnens fulla bruk skulle kasta bajs på folk de inte tycker om. Säkert ett rykte de själva startat så de kan sitta och se nöjda ut, medan det rycker i deras mungipor varje gång de påminns om att folk helt och hållet köpt myten om dem.

Allt jag vill är att de ska se mig. Att de ska se åt mitt håll, styra sina steg mot mig och säga Tja, läget då, varpå jag ska titta lite slött och nonchigt på dem och säga Jo, det är väl lugnt. Jag vill att de ska se mig, erkänna min existens, och allra helst DRABBAS av mig, men jag vet att jag bara är en burk svart hårfärg borta från den jag var och jag är rätt säker på att de inte ser den som jag nu önskar att jag är. Mina trasiga jeans och min bandtisha till trots, så är jag ändå bara en av dem som sitter i utkanten av deras berusade gemenskap och stirrar.

Annika reser sig upp, räcker ut sin hand till Isabelle och drar henne upp på fötterna. Jag stönar och reser mig upp, drar ett djupt bloss på cigaretten och blir irriterad på tobaken som fastnar på insidan av min läpp. Vi vänder ryggen mot bron och segar oss ned mot Norr Mälarstrand. Jag kastar en blick över axeln och ser att de tittar på oss. De har aldrig tittat på oss förrut. Tre stycken av dem hoppar upp på benen och halvspringer efter oss. Jag tänker att shit, det är nu det händer – de har sett oss, sett mig, jag är kanske inte så osynlig och menlös som jag känner mig. En av tjejerna reser handen mot oss på håll. Jag lyfter min i en tafatt vinkning tillbaka, men inser för sent, alldeles för sent, att hon inte alls vinkar åt oss. Hon ser nästan ut som en baseballspelare när hon tar sats och i hennes hand kan jag ana att hon håller något.

I en perfekt båge kommer det flygande mot oss genom luften, men jag kan inte se vad det är. Det är först när det landar vid mina fötter som jag ser vad det är – en jäkla hundbajspåse. Innan jag ens hinner fundera över om det är något i den träffar nästa påse mig på smalbenet. Och jo, det är något i dem. I samma takt som bajset rinner ned för mitt svarta byxben och möter mynningen till min känga, sjunker allt hopp, all glädje ned och landar som en tung och sur klump i min mage. Samtidigt som Annika lägger sin hand på min rygg och för mig vidare, ned mot vattnet, så hör jag hur de skrattar. Som förbannade hyenor ekar deras skällande skratt från under bron medan tårarna bränner i mina ögon och det ska ta flera år innan jag sätter min fot i Rålambshovsparket igen.

Men nu vet jag i alla fall varför de kallas för Bajsligan.

 

Livet

Kräftor, sherry och mittinattenhäng

August 21, 2016
1471713434170.jpg

Men alltså gårdagen, när vi hade Älvsjö här på kräft/kronärtskocksskiva. Så pass kul kväll. Och barnen bet bara varandra ett par gånger (Morris var dessutom så där skönt ärlig som man bara är när man är tre år: Jag bet Isak. Det VAR meningen. Men jag har sagt förlåt.) Sedan åt vi efterrätt, drack sherry och när klockan var mitt i natten for Älvsjö tillbaka till just Älvsjö, och mitt i natten visade sig vara halv tio, för så är det när börjar bli gammal. Tydligen.

Idag känner jag mig mysigt slö. Trots att jag somnade i soffan framför Braindead redan vid halv elva. Så himla bra kvällar, när man både kan ha umgängeskakan och äta upp sömnkakan.

20160820_173416.jpg

20160820_182747.jpg

1471768592968.jpg

 

Livet

Podd, middag och författarbliss

August 17, 2016
img_20160816_213356.jpg

Igår intervjuade Sofia och jag Elizabeth Hand till avsnitt 22 av En förbannad podd. Liz är en nyfunnen favorit för oss båda och jag önskar att jag kunde vara lite chill och ba: aaa, näe men sånt här gör jag all the time. Men alltså VI INTERVJUADE ELIZABETH HAND!!! Och sedan åt vi middag med henne!!! Och sedan var vi på svenska releasen för hennes bok Se mörkret (Available Dark)!!! Där vi fick vin!!!

Liz var precis så fantastisk som jag hade hoppats att hon skulle vara, och minnet av gårdagen ligger och myser som ett värmande moln runt hela mig.

Böcker va! Vill alltid omge mig av dem. Önskar att jag jobbade med dem. Och Elizabeth Hand va! Läs läs läs hennes böcker om Cass Neary – dom är helt och hållet skitbra. De två första finns på svenska nu: Generation Loss och Se mörkret. Den tredje kom ut rätt nyligen i USA (Hard Light) och kommer ut på svenska nästa höst.