Som Hemmets Journal, med tatueringar!

cirkuslogga

Ser ni vad jag gjorde just där? Jag snodde titeln till Novas inlägg som hon just pubbade. Men det gör ju inget, för det är ett inlägg om VÅR NYA BLOGG! Som är som Hemmets Journal, med tatueringar.

Välkomna till VILKEN CIRKUS!

(JA JAG SKRIKER PÅ GRUND AV ASPEPP PÅ DETTA)

(ÄLSKAR ATT VARA BLOGGPEPPAD)

(Måste sluta skrika nu eftersom jag annars kommer väcka cirkusen som just nu sover en våning upp)

Söndagar då och söndagar nu

image

En av dagens konflikter..

Mina söndagar, de skiljer sig en del nu mot för tre år sedan. Slaktar’n jobbar ju en dryg halvdag på söndagar. För tre år sedan innebar det att jag gick ned och hyrde ett par filmer medan stora barnet drog iväg till någon kompis. Sedan köpte jag något gotte på Ica. Godis på vintern, en mejeridiskslatte och glass om det var sommar. Sedan parkerade jag mig i soffan och kollade på filmer som fick mig att drömma om matlagning, resor och roller derby. Egen tid, ni vet.

Nu ser inte mina söndagar ut så alls. Idag har jag ägnat förmiddagen åt att sära på barn under tre som prompt och konsekvent ska ha den andres leksaker, burit på bebisen som prompt och konsekvent INTE vill befinna sig på golvet utan enbart i min famn, samt försöka övertyga samma barn att det är bra att äta något mer än bara tomater till lunch. På det stora hela har min framgång inte varit överdriven. Det har den verkligen inte.

Man kan säga att de enda två likheterna mellan söndagar då och söndagar nu är att Slaktar’n jobbar och att stora ungen drar iväg till polare (idag till Grönan, det lilla lyllot). Just satin’.

En nationaldag för tio år sedan

Klockan börjar närma sig tre på eftermiddagen och tentatiden är snart slut. Men ändå ligger jag där, bredvid honom. I hans säng, i hans lägenhet i Solna. Nära varandra ligger vi och pratar. Pratar och pratar och pratar.

Vi har pratat sedan slutet av januari. Först när vi möttes på min brorsas spelning på Snövit, och sedan i en soffa på efterfesten. Sedan på msn, och på en fest och på Meduza när han dök upp minuter efter jag hade messat en gammal relik från spraydate-tiden som bodde i närheten och alltid var sugen. Och sedan efter min brorsas bröllop, då vi sov nära nära varandra på Malins soffa. Och på krogen igen. Och när han sov hemma hos mig efter en fest och jag övertygade honom om att sista tåget från Jordbro hade gått och att han lika bäst kunde sova hemma hos mig i Haninge. Klockan var tio på kvällen och han visste, så klart, att sista tåget inte hade gått än. Inte skulle gå än på några timmar. Allt detta häng utan att något hänt mellan oss. Han har som mest lagt handen på min rygg i kön på Rätt Pris, och kanske av misstag lagt armen om mig i sömnen. Han VET att jag är intresserad, men när jag bjöd ut honom på en öl i början av året svarade han att visst, vi tar en öl,men att han inte var ute efter något förhållande just nu. Då sa jag att det lika gärna kunde vara. Och sedan dess har vi mest hängt, lite då och då.

Fast alltså. Jag tror ju att han är intresserad. Det är något i hans blick. Sättet han pratar med mig. Han kan inte INTE vara intresserad.

Han kanske är hemligt gift med någon typ i Haparanda? säger Kajsa, när vi ältar varför inget händer mellan oss.

Han kanske har någon dödlig sjukdom? tänker Pernilla högt.

Eller så tycker han bara inte om mig på DET sättet, kontrar jag.

Fast egentligen tror jag inte på det själv. Jag tror faktiskt att han tycker om mig.

Och nu ligger vi där i hans säng tillsammans. Inget har hänt. Ännu en gång så har inget hänt. Jag tänker att om inget händer idag, nu, då kommer inget att hända. Vi var ute på bio kvällen innan och jag bjöd hem mig till honom på ett glas Dooley’s som jag hade sett sist jag var hemma hos honom. Jag sov över och vi har legat vakna i timmar, nära nära och pratat.

Jag måste gå. Jag måste hämta Robin som är 3 år hos min pappa som varit barnvakt eftersom jag skulle skriva tenta idag. Och kommer jag inte vid fyra då kommer de veta att jag sket i omtentan som dumt nog var förlagd på en lördag. Jag måste gå. Inget har hänt mellan oss, inget kommer att hända. Jag måste gå.

Då!

Då drar han mig emot sig och kysser mig.

Han kysser mig.

Det är den 6 juni 2004.

puss

Och den ljusnande framtid är vår. Hurra.

wpid-wp-1401968178727.jpeg

Pirrig av förväntan vaknar jag. Studenten. Idag tar jag studenten. Kläderna är sedan länge inköpta och mössan har redan hunnit få några smutsfläckar efter ivrig användning på alla ljuvliga utflykter vi gjort och alla fester vi varit på tillsammans den här sista månaden i gymnasiet. Kaknästornet, andras studentskivor, vår egna skiva på BZ, tjejkvällar och hemmafester. Den sista tiden har vi fullkomligen klängt oss fast vid varandra, vi dryga 30 snart nybakade studenter i S3d i Huddinge Gymnasiet, haft roligare med varandra under den sista månaden än vad vi haft under de övriga tre år vi pluggat tillsammans. Sagt förlåt för tidigare groll, erkänt kärlekar, insett att vissa kärleksintressen aldrig kommer att bli. Jag har insett att Han och jag – det kommer aldrig ske. Men det är okej. För nu är det den 2 juni 1995 och nu ska jag ta studenten. Fy fan vad jag är bra.

Champagnefrukost hos en klasskompis, en rejäl flaska diskmedel i fontänen och sedan gemensam lunch med resten av treorna i matsalen. Vi sjunger ståendes vid matborden: för vi har vårat glada barnasinne kvar, men har ni erat glada barnasinne kvar? och klassen vid långbordet bredvid svarar och skickar vidare till nästa långbord. Matsalen kokar av lycka och i klassrummet gråter vi en skvätt när vi får våra betyg, samlas längst fram med våra klassföreståndare och ställer kameran på timer så att alla alla alla ska få vara med på bilden. Bilden blir sned och suddig visar det sig några dagar senare när filmen är framkallad.

Sedan är det dags. Vi går ned till entréhallen i samlad trupp. Vi är hundratals. Det är trångt, det är högljutt och det är… det är… det är som ingenting annat. Det är nu det händer. Det är nu vi springer ut. Det är nu vi tar studenten. Jag slås av ögonblickets storhet – det är det här vi har längtat efter nästan ända sedan vi började skolan. Det är det här vi har drömt om. Det här är vår målbild. Vi står mitt i vår målbild. Vi har gått i mål. Fy fan vad vi är bra. Jag tar tag i den närmsta handen jag kan hitta. Emelie tittar på mig. Jag tittar på henne. Och sedan springer vi.

För vi har tagit studenten. Och den ljusnande framtid är vår.

Hurra.

wpid-img_20140605_135018.jpg

wpid-img_20140605_135051.jpg