Snörvel

Jag snorar och kliar och tänker att det var väl självaste fan att jag också skulle gå och bli förkyld. Jag är ju en människa som tränar nu för tiden – står inte sådana över allt vad sketna virusinfektioner heter? Jag är helt säker på att det är så hälsotidningarna brukar lägga upp det. Tittar ut genom fönstret och kan bokstavligen se hur träden på baksidan har spricker upp i ett försiktigt hav av grönska. Vänder på klacken och går till köket. Plockar fram en allergitablett, sväljer en och en halvtimme senare är snuvan, om än inte helt borta, betydligt bättre.

Just fan. Vår. Pollen. Glömmer varje år. Trots pollenallergi av episka mått sedan barnaben.

Livet som småbarnsförälder

image

Igår gick jag lite tidigare från jobbet, hämtade upp barnen från föris och tillbringade resten av eftermiddagen utomhus åkandes pulka. Ni vet, som man gör i slutet av april när det är 15 grader varmt.

Splittrat snark

Jag bloggar på så många olika ställen att det börjar likna en sjukdom. Dels på Vilken Cirkus tillsammans med amazing Nova, där jag försöker skriva lite mer välordnade inlägg, med en tanke bakom, mat och pyssel och awesome saker. Dels på Move it Mama, där jag bloggar om min träning tillsammans med Sofia, Märta och Mirijam. Sedan fick jag för mig att jag skulle blogga på Bjooti då och då, men det går väl i ärlighetens namn sådär. Ja, och så dyker det, som ni vet, upp sporadiska inlägg här också – lite mer ostrukturerat, lite mer trötta ord och urlakade meningsuppbyggnader från sömnkaosets högborg.

Vi har dåliga nätter, och så har vi bra nätter. Och jag är jätteglad över att vi har bra nätter nu för tiden, för det är inte allt för länge sedan som jag kände mig desperat på en daglig basis, skrek ut min frustration på instagram och fick massor av heja-rop. Nu känner jag mig desperat bara några gånger i veckan, vilket lurar mig att tro att jag är en pigg person som orkar jättemycket, vilket kanske inte alltid stämmer och då tror jag att jag är döende allra minst för att jag inte kan förstå vart bristen på ork kommer ifrån, eller varför jag vaknar förvirrad på soffan efter att ha somnat till ännu ett avsnitt av Masterchef (Australien alltså, någon annan Masterchef går inte an). Jag orkar ofta inte ens känna efter hur trött jag faktiskt är, tröttheten ligger alltid där i bakgrunden, som en jävla låt som bitit sig fast och retar mig till vansinne.
Idag är en trött dag. Morris vaknade 6 gånger igår kväll mellan nattning klockan sju till att jag gav upp och la mig kvart i elva, sedan vaknade han storstilat en gång i timmen resten av natten och skrek som en mistlur. Då tänker man ju ändå att ungen kanske skulle vilja ta sig en liten sovmorgon till i alla fall kvart över sex då klockan ringer, men nej – 05.32 tyckte han att det vara dags att carpa onsdagen. Det tyckte inte jag. Inte Eddie heller. Men ja, vad gör man?

Burksoppan som jag har med mig till lunch hånar mig, för vem fan vill äta en burksoppa när man är trött? Jag vill ha donken med extra pommes och en milkshake att dunka dem i. Jag vill ha munkar och glass och godis som regnar över mig resten av dagen. Men mest av allt vill jag åka hem, lägga mig på soffan och glo på TV. MEN SÅNT FÅR MAN TYDLIGEN INTE GÖRA I SAMHÄLLSSTRUKTURER SOM DENNA.

Läst: Eleanor & Park

image

Åh. Eleanor & Park. Vilken otroligt fin bok. Jag tror den hade allt som jag saknade med Beijers bok. Ju mer jag tänker på Beijers bok, ju mer inser jag att den inte slog helt och hållet an med mig. Men denna bok, ack. Den kändes så levande att det verkligen var dom om den spelades upp framför mig. Lågmäld men intensiv, fin men sorglig, glad men tragisk.

Eleanor & Park av Rainbow Rowell – läs den vettja.