Ytligheter

15/100: Sweed Lashes Linda Hallberg Edition 

Lösögonfransar har länge (alltid) varit ett näst intill okänt territorium för min del. Det är inte så att jag inte har försökt limma fransrader för en luxe-look, men antingen har de hamnat snett, eller så har ett öga sett fantastiskt ut medan det andra inte gått att visa sig bland folk med. Detta faller givetvis under The Curse – förbannelsen som innebär att om ett öga ser awesome ut kommer det andra bli superskevt (denna förbannelse omfattar allt från fransar till ögonskugga och eyeliner – om något kan bli snett kommer det att bli det om du är nöjd med första ögat, för livet ser ofta till att suga på det sättet.

I höstas fann jag mig själv vid ett bord där det gick att få lösfransar applicerade. Jag var på min lunchrast, kön var kort och eftersom det råkade vara grundaren av märket som bemannade denna lilla fransstudio så tänkte jag YOLO. I ärlighetens namn hade jag inga superhöga förväntningar och jag var helt på det klara med att det första jag skulle göra när jag kom tillbaka till jobbet var att gå in på toaletten och dra loss fransarna. Ack så fel jag hade.

Linda Hallberg Edition av Sweed Lashes är inga hela fransrader, det är små kluster av singel, dubbel och trippelfransar och jag överdriver inte när jag säger att med dessa fransar finns en värld av möjligheter när det kommer till franspimp. Nej, denna typ av fransar är inte unika, det finns flera märken som säljer små kluster och singelfransar, men kvaliteten på dessa – så mjuka, så följsamma, så sköna att ha på ögonen – den är helt fantastisk. Och, bäst av allt, de är superenkla att applicera. Så enkla att till och med jag, som har tummen mitt i hand när det gäller pilliga saker, får till de flottaste fransarna jag någonsin haft.

När jag kom tillbaka till jobbet, den där dagen i höstas, haglade komplimangerna över mig och sedan dess har jag förärat bland annat Augustprisets gala och Daisy Beauty Awards med närvaron av dessa fransar på mina ögon. Det bästa är att med fransar som dessa, kan jag hoppa över en tidskrävande ögonmejk och istället go all in på fransfronten. Jag säger inte att man inte kan göra både (klart man kan) men gör mig, som är både lat och tidspressad (och dessutom inte riktigt hunnit lära mig hur jag ska anpassa min ögonmejk i samma takt som mina ögonlock påverkas av tyngdlagen) så är dessa fransar banne mig så nära nog en gudagåva det går att komma i makeupväg.

Så, fellow fransskeptiker där ute; köp en sådan här liten ask och tacka mig sedan när du känner dig som balens drottning.

Livet

Kom igen nu! 

Åh gud. Nu har jag fan haft tålamod. Bra mycket tålamod. Jag har DRAGIT mig för att klaga, för alla andra gör ju det och det gör ju ändå ingen skillnad. MEN VAD FAN VÅREN KOM IGEN! Jag orkar inte vakna till snöfall en dag till. Det har ska vara den finaste tiden på året istället är det typ groundhog month, som om november går på repeat, bara med mer dagsljus. 

Jag vill sitta på balkongen eller uteplatsen och läsa böcker och dricka kaffe. Jag vill träna utomhus och lära mig att rulla. Jag vill inte jagas av känslan att vi nog borde ta ned adventspyntet. 

Buu! 

Livet

Vecka 17, 2017

Så… just nu verkar det mest som jag hinner med veckosammanfattningarna och inte så mycket annat. Anledningen till det finns under nästa rubrik.

Veckans skrivande: Är jag klar, som var målet förra veckan? Svar nej. Är jag nära? Ja, jag tror det. Börjar bli lite stressad, för jag hade ju TÄNKT att jag skulle ha dessa fyra veckor innan slutlämning att göra en första redigeringsvända. Nu är det bara tre veckor kvar och TIDEN RINNER FRÅN MIG. Måste nu ställa in alla sociala aktiviteter och kämpa kämpa kämpa. Börjar gå omkring med en rätt hätsk blick, känns det som. Men det bjuder jag på – inget författarskap utan en smula galenskap. Min sista respons gick i alla fall bra och jag lever fortfarande på den peppkicken.

Veckans bok: Ehm. Minns inte nu, bara för det. Middagsgäster var det nog. Den pratar jag dock inte om i avsnittet av podden som släpptes idag. Lyssna på det, det är extra långt och innehåller drygt tusen boktips.

Veckans peppiga: Imorgon får vi reda på vilka böcker som är nominerade till Årets Bok 2017, och jag tar ett par timmar morgonflex för att vara med på pressfrukosten. En förbannad podd är ju ambassadörer i år för Årets Bok. 🙌

Veckans svett: Igår tog jag mig äntligen ut och testade mina rullskridskor. Först gick det så här:

Och sedan lite så här:

Men mer om att utmana mig själv mentalt på det här sättet i ett annat inlägg.

Hur ser er vecka ut?

Ytligheter

14/100: Lip Smackers

Jag är inte en särskilt komplicerad person. Det krävs inte nischdofter för att få mig på fall och jag är en sådan där störig person som utan att ens skämmas lite kan beskriva en parfym genom att skriva att den luktar godis och “tja, gott helt enkelt”. En sådan simpleton va? Hell yes! Simpleton och stolt över det.

En av mina stora laster här i livet är läppbalsam, cerat, läppsalva – ja, läppgunk helt enkelt. Inte heller här är jag någon lyxapa. Klart jag gillar att gotta mig med superflotta hylsor och  sinnessjuka milliliterpriser jag med, jag är ju inte mer än människa, men lika förtjust kan jag bli i något som många andra kanske skulle tycka var lite, ja, jag vet inte: banalt? Men har jag någonsin brytt mig vad andra tycker? Ja, det har jag, rätt ofta faktiskt. Men inte när det kommer till beauty, för här känner jag mig faktiskt helt och hållet säker på min egen förmåga att avgöra vad jag gillar. Och vet ni vad jag gillar? Jag gillar Lipsmackers. Jädrar vad jag gillar Lip smackers.

Jag kommer ihåg när jag först såg Lip smackers. Eller nej, det gör jag inte, men jag skulle tro att det var i en av de glansiga amerikanska ungdomstidningarna jag brukade läsa. Troligtvis Seventeen. Lip smackers bar på drömmar om ett år på high school, drömmar om cheerleading och röda hårsnoddar som kanske skulle göra mig till en Heather. Alltså, jag visste ju också att det inte var en Heather jag borde vilja vara, utan en Veronica, men hjärtat vill vad hjärtat vill och hjärtat ville vara en sinnessjukt populär amerikansk high school tjej. Jag hade aldrig erkänt det utåt, och jag dolde denna dröm med dödsmetall och sedan punk – ingen hade kunnat ana.

Min första Lip smacker smakade vindruva. Eller nja, egentligen smakade det mer något odefinierbart och syntetiskt, men det luktade och det smakade gott. Sedan köpte jag en som luktade vattenmelon, som var betydligt mer naturtrogen. Den äckligaste jag hade var den med smak av Piña Colada, kanske mest för att jag kom att förknippa den med pojkvännen jag hade som jag egentligen inte var kär i alls. När jag gjorde slut med honom gjorde jag även slut med Piña Colada-stiftet – jag dumpade det samma dag.

För ett par år sedan la Bonne Belle, som är företaget bakom Lipsmakcers, ned sin produktion i USA vilket möttes av ganska många känslosamma inlägg om just Lip smackers. Bonne Belle sålde rättigheterna till Markwins och Markwins har fortsatt med produktionen av dessa mer eller mindre kultförklarade läppglans/läppbalsam/läppcerat eller vad tusan det nu egentligen ens är. Många av smakerna är förfärliga, men det finns små guldkorn, och jag kommer fortsätta att drömma om cheerleading medan jag smetar mina läppar fulla med vilken smak det är jag har i närheten för stunden.