Livet

Semester 2017: dag 11

I torsdags fixade papporna något med någon kabel på vattenskotern och sedan testkörde vi. Det var jättevingligt men skitkul och vi ramlade av alla tre, MEN jag var den enda som lyckades ta mig upp på vattenskotern igen direkt ur vattnet. Så pass smidig man är va, måste varit det där två yogapassen jag ditintills hade hunnit med.

Sedan klättrade jag upp på taket igen, där jag fortsatte skrapa färg och mossa och ta bilder. Slaktar’n kom upp och sa hej och då tog jag den här sockersöta bilden.

Annars såg jag mest ut så här, där uppe på det ångande varma taket.

Livet

Semester 2017: dag 10

Dag tio började med att vi fick besök av gräsänderna som har gästat tomten sedan i midsomras. De kommer upp lagom till frukost, och sedan brukar de ta en sväng förbi även till eftermiddagsfikat.

Sedan bestämde jag mig för att det var dags att återintroducera yogan i mitt liv igen. Detta är något jag ofta bestämmer mig för på sommaren (och även kring jul/nyår), för min kropp gillar yoga. Mitt huvud också. Ända tills jag börjar jämföra mig själv med andra. Det ska man ju inte göra när det gäller yoga (eller kanske inte när det gäller något alls), men ja, ni vet ju hur lätt det är att fastna i det lilla omysiga träsket. Det här är ju lite av min målbild när jag yogar under vintern, att stå på bryggan på sommaren och yoga vid havet. Sedan blir det sällan så för det är alltid så himla mycket som ska fixas på landet: hus som ska byggas, tak som ska målas, barn som måste passas på hela tiden på grund av sjötomt, fat att diska – ja men ni vet ju hur det är. Man ser framför sig oceaner av tid att ägna åt att härla runt, yoga lite, läsa lite, träna mycket – sedan tar semestern slut och man ba: HUH? VART TOG TIDEN VÄGEN? Men 20 minuter yoga om morgonen, tänkte jag, det ska väl ändå gå att få till? Vi får väl se va?

Efter yogan tog jag mig ett dopp. Låt inte min glada uppsyn förleda er – det är kallt. 15 grader kallt. Det svider liksom, men det är ju gött efteråt. Inte minst blir det ju fint på bild.

Vid lunch kom min mamma till ön. Hon har aldrig varit där och jag övertalade henne att ta en liten dagtripp för att få se vart vi brukar hänga och få se oss lite – för det är ju klart att man saknar ett så härligt gäng som oss. Hon fick lunch och fika och möjligheten att insupa den vackra utsikten och lyssna på när kusinerna lekte måsar. Kul lek. Måsar låter ju så… vackert.

Sedan, när mamma tog båten hem, då började jag skrapa taket på gamla huset. Det har ett plåttak som blivit lite eftersatt, och den här sommaren måste det målas om. Stålborste på plåttak lät som tortyr för öronen, men det var helt okej så länge det var jag som skrapade. När Slaktar’n testade ville jag slita av mig mina öron. Men bilderna han tog på mig var så fula att ni får se när jag gör en spexig brygga på taket istället. Ni vet, all them newbie yogifeels.

Livet

Semester 2017: dag 9

I tisdags tog papporna båten till fastlandet för att köpa grejer så de kunde fortsätta med motorfixet. Sedan skulle de handla också. Det tog dom prick hela dagen. De åkte vid halv tio och kom tillbaka typ till middagen. Alla fyra barnen gjorde sitt bästa att inte lyssna på mig eller sin farmor under dagen. Men jag hann bada på morgonen i alla fall. Vinkade glatt åt papporna när de åkte förbi vår lilla badplats med båten, men de såg mig inte ens. Känner mig fortfarande kränkt.

På kvällen hade jag en evighetslång nattning. Och sedan gick solen ned över havet.

Livet

Semester 2017: dag 8

Mottagningen är stundtals lite svajjig här på ön och tydligen gör jag av med ohyggliga mängder datatrafik när jag bloggar, så ja, här kommer väl ett helt gäng dagar i tät följd nu när jag tar med mig barnen på en city weekend. Nej, jag har inte vunnit på lotto, jag tar helt sonika waxholmaren till stan och tillbringar helgen hemma i Skogås. Men nog om det. I måndags tog jag barnen på en tur runt ön.



Det är drygt 4 kilometer runt ön. 4 kilometer blåbär, om vi ska vara noga. Det tar 2 timmar och tio minuter att gå 4 kilometer blåbär med fyra barn mellan snart 4 och 8 år. De hann misströsta ett par gånger, medan jag såg framför mig att det skulle suga musten ur dem resten av dagen. Och ja, det var rätt lugnt resten av dagen. Mission accomplished! Har försökt få ut dem på samma promenad igen hela veckan, men de har blåvägrat.



Och papporna? De hittade felet med båtmotorn. Hurra. 


Apokalpysen hotade, men jag ba: Not today, Satan! Not today. 

Livet

Semester 2017: dag 7

Gårdagen såg tydligen så pass mys ut på Instagram att jag förlorade tio följare (relaterar, jag avföljer också alla som ser för mysiga ut just nu) (eller så hatade dom tio personerna skärgården eller att se mig i baddräkt eller vem vem ens?), men sanningen var att jag framåt kvällningen hulkgrät efter en dag av totalt kaos med småbarnen som liksom nådde sin kulmen när Morris började slå mig. Min tonåring satte sig bredvid mig, la armen om mig och tröstade. Då grät jag ännu mer för att han är bäst och för att han skulle tillbaka till stan för att jobba. 

Sedan när de som skulle hem var halvvägs över viken med båten såg vi hur båten vände och alla kom tillbaka. Båtmotorn hade pajat. Fattades väl vara det. Den gick inte att få igång, sista Waxholmaren hade gått och vet ni vad en båt taxi kostar? Spoiler alert: JÄTTEMYCKET. De fick helt enkelt ta morgonfärjan idag istället (men mer om det imorgon kanske). Sedan var det något som brakade i byggnadsställningen, samtidigt som det började regna och dimman rullade in från havet i en faslig takt. Vad det var som dånat till kunde ingen hitta, men jag började lägga ihop ett plus ett. Båten hade gått sönder, vi var strandade på ön och havet började se kusligt olycksbådande ut med vågor och dimma… Det var ju uppenbart att vi skulle bli uppätna av vilket monster barnen nu hade kallat på i sin magiska cirkel. TINY SATANS (se inlägget om dag 6). Genom min rädsla skrämde jag även upp alla tre tonåringar i huset (det är en gåva jag har), och de bjöd tillbaka genom att prata om slender man som tittar på en genom fönster. Låg demonstrativt med ryggen mot fönstret hela natten. Ändå tills jag var tvungen att vända på mig och då var säker på att jag såg något flacka förbi i gryningstimmen. Det var fan en lättnad når klockorna ringde i kör klockan sex för de som skulle med morgonbåten och ingen hade blivit monstermat. Samt också: känner att jag har ett bra upplag till en kommande skräckroman nu. 



Men vet ni. Vi badade och gick en promenad till färjan vänthus där vi hittade ett bibliotek också. Alla barnen var impade. Utom Eddie som är ständigt oimpad för tillfället och igår var på humöret att kanske sätta sig i magiska cirkeln och påkalla en liten apokalyps eller något (som ett människoätande väsen). Och igår morse när jag vaknade(okej, hade varit vaken en timme men vägrat gå upp), var kusinerna så här söta i soffan: