I tider av trots och sömndeprivation

Typsikt mig att ba: BUHU VAD LIVET ÄR JOBBIGT och sedan inte skriva mer på JÄTTELÄNGE. Så himla överdramatisk ibland. Eller nej, för det hade varit en överjävlig helg och det hade varit många sådana helger innan dess. Nu har vi haft ett par mindre stökiga helger och då känner man sig ju lite mer så här:

wp-1454856472834-1024x1024

Och på tal om att känna sig stark som fan så har jag precis skrivit mitt 200:e inlägg på Move it Mama. Åh, Move it Mama, jag älskar den himla bloggen.

Och på tal om andra saker jag gör när jag inte bloggar här så släppte Sofia och jag vårt åttonde avsnitt av En förbannad podd i måndags. Älskar den himla podden. Alla avsnitt finns samlade här, eller så kan ni hitta dem i den poddapp ni nu kan tänkas använda.

Ja, jag ville väl mest vinka och säga hej, jag lever. Jag har inte gått under, även om jag dras med nervryckningar i högra ögat och om det inte är ett tecken om något på att jag håller på att bli galen, så vet jag inte vad är.

I tider av trots och sömndeprivation

Magont i kvadrat

Vi har det så bråkigt hemma med de två små att jag får ont i magen av stress av att vara hemma. Utan att överdriva så längtar jag till jobbet redan på lördag eftermiddag och framåt söndagen ungefär vid den här tiden, har jag ofta gråtit minst en gång på grund av barnens rövhattighet gentemot varandra och oss. Det är totalt kaos, och jag menar verkligen KAOS hemma hos oss. Så tänker man: vi går ut med dem, men då är de lika jävliga ute men inför publik bestående av grannskapet att det är lika bra att gå in igen. För det enda som är värre än barn som bråkar hemma är barn som bråkar inför en utomstående publik.

Och på jobbet, ja, där börjar vi närma oss den där omorganisationen med stormsteg och det känns väl liksom sådär och banne mig om jag inte börjar få stressont även på grund av det.

Men vi kan väl säga så här: resorna till och från jobbet, efter lämning och innan jag kommer hem, med podd i öronen eller bok i handen, de är typ det bästa med mina dagar just nu. Men det brukar ju SL se till att råda bot på med konstanta stopp i trafiken.

Så… hur har ni det då, så här i slutet av januari?

Magont i kvadrat

Gott nytt!

Så pass dålig bloggare som vare sig sammanfattar eller önskar gott nytt år. Men till mitt försvar var det inte bara jag som kraschade när julen kom, det gjorde även min dator. Fast okej, jag bloggar väl oftast från mobilen EGENTLIGEN, men vad tusan, jag fick lite ofeel för det hela när jag inte hade datorn som snutte antar jag.

Har jag avlagt några nyårslöften? Nej. Inte ett enda. Jag stolpade upp några träningsmål på MiM, men löften, nej, jag har lärt mig av alla tidigare brutna löften. Jag tänkte ett tag att jag ska spontanshoppa mindre, men så kom jag på att jag spontanshoppar skitlite. Köper nästan aldrig kläder (i stort sett bara på rea eller 2nd hand, men knappt ens det) och ganska sällan andra grejer också. Jag har till och med slutat köpa böcker sedan jag upptäckte att man kan låna e-böcker på biblan. Åh e-böcker. Jag sa visserligen i senaste avsnittet av En förbannad podd att jag har som mål att läsa två böcker per månad, men det är inte heller ett löfte direkt.

Hur som helst! Gott nytt år på er!

Gott nytt!

Smack liksom

Julledigheten kom och det kändes som att springa rakt in i en vägg. Givetvis gjorde allergin och crazy asstabletterna sitt till, men det känns som mer än det. Kanske är det hösten som hann i kapp. Alla sjukdomar och vabb, den konstant skrala vabbkassan, bortgången av min svärfar, exets och tillika tonåringens biologiska pappas självmord, den kommande omorganisationen på jobbet… Nej, hösten har inte varit någon dans på rosor. Mer en mosh pit på törnar och glasskärvor.

Men just nu snöar det, barnen har fått låna våra plattor, Slaktar’n gräddar våfflor, tonåringen spelar och jag kollar på Jamie Oliver. Jamie, min bästa snuttefilt efter Gilmore.

Smack liksom