Livet

Vykort från Öland (och London)

Jag är på Öland för slutseminariet på Skrivarskolan. Jag är just klar med dag ett och sitter nu och läser de texter vi ska prata om imorgon en gång till. Ni får läsa en kort bit ur mitt utkast till manus under tiden.

——————-

”You’re back!”  Rösten som uppenbarligen pratade med mig var oväntat nära och fick mig att hoppa till innan jag snodde runt för att se vem den kom från. Det var australiensaren. Shit, vad snygg han var.

”You’re still here?” Åh, fjärilarna i magen. Jag kände hur de betedde sig som om de var del av Cirque de Solei. Så snygg, så snygg, så snygg.

”Well sure. Jag kunde ju inte ge upp hoppet på att få träffa dig igen. Och vem är väl jag att inte vänta ett halvår?”

”Du har räknat dagarna?” Det var mörkt i lokalen, men jag tyckte ändå mig ana en rodnad på hans kinder.

Han skrattade och visade upp en nästan overkligt vit tandrad. ”På riktigt! Jag har letat efter dig varje söndag sedan dess”.

”Du kan inte ha letat jättemycket, för jag har varit här en hel del. Bara inte sista typ månaden”.

”Ja, fast när du har varit här har ju alltid den där hårda engelsmannen varit med dig. Han med ärret i ansiktet. Hur får man ens ett ärr i ansiktet på det sättet?”

”Av en kniv, tydligen. Som någon skär en med i ett slagsmål”.

”Slagsmål över dig?”

”Knappast”, skrattade jag. ”Det måste ha varit över någon tjej innan mig”.

”Men då kanske jag inte borde stå här och prata med dig. Jag vill ju inte hamna i slagsmål med en läskig Londonsnubbe”.

”Han är inte här”. Jag kände att jag balanserade på en oerhört fin linje. Men det måste ju vara okej att prata med en annan kille. Även om jag hade hånglat med honom tidigare. Han visste ju uppenbarligen att jag var med Martin nu.

”Men han kommer snart?”

”Nix. Inte idag”.

Fjärilarna flaxade som om det inte fanns någon morgondag och även om jag inte var beredd att erkänna det för mig själv, så visste jag exakt vart detta var på väg. Innerst inne visste jag precis varför jag stod här och log och lät ögonfransarna slå som fjädrar samtidigt som jag tillät fjärilarna att ta mer och mer fart.

”Är det slut?” Han såg hoppfull ut.

”Spelar det någon roll? Eller letar du efter någon att gifta dig med?”

I ögonvrån såg jag hur Anna-Karin tittade åt vårt håll över axeln på killen med Liam Gallagher-frisyren, men jag hann inte möta hennes blick. Eller så undvek jag att göra det.

”Det spelar ingen roll ikväll”, sa han och lutade sig närmare mig.

Ytligheter

20/100: LdB Creme Rich Lotion

Beauty – det behöver faktiskt inte vara vare sig dyrt eller särskilt komplicerat. Det är så lätt att förlora sig själv bland dyra krämer och skimrande stift som kostar lika mycket som ett halv barnbidrag (eller, för all del, som ett helt barnbidrag). När jag började skönhetsblogga tyckte jag att stormarknadsbeauty var cirka det mest tråkiga någonsin – varför köpa en kräm på Ica Maxi när jag kunde köpa en från ett flott märke istället. Nu menar jag inte att racka ned på de dyra produkterna, det är härligt att lyxa, det är fint med lite unn, men nu måste jag erkänna att jag kan gå igång rätt rejält i hygienhörnan på City Gross eller Rusta. Stormarknadsbeauty, det är fina grejer det faktiskt – bra priser, inte alls sällan riktigt trevliga produkter och tillgängligheten vänner, tillgängligheten – det är som änglakörer i öronen på denna tidspressade småbarnsmamma som betydligt oftare vandrar genom hyllraderna på Willys än på Sephora.

En av mina favoriter på stormarknaderna har jag burit med mig i hjärtat ända sedan jag var liten: LdB Creme Rich Lotion. Mormor hade alltid en flaska LdB Creme Rich Lotion på den lilla skänken i hennes sovrum på landet. Jag brukade klämma ur en liten klick i handen och smörja mina knottriga armar med. Och medan den inte gjorde något alls för min keratosis pilaris, så luktade den alldeles ljuvligt. Och vet ni, den där lukten, av sommarlov och lata dagar på landet tillsammans med min lillebror hos mormor och morfar, den ryms fortfarande i en flaska med LdB, för även om LdB må släppa nya dofter då och då, så finns alltid grundstommen av deras klassiska doft kvar i alla nya doftsättningar. Och jag älskar det!

Förutom att den doftar av evighetslånga somrar och fräkniga näsor, så gör Creme Rich Lotion sitt jobb riktigt bra. Jag blir mjuk, känner mig fräsch som en nyponros, och jag njuter floden av nostalgi som varje gång strömmar över mig när jag smörjer mig med den, och allt detta för under två tjugolappar. Ett fynd utan dess like faktiskt.

Ytligheter

19/100: Nars The Multiple

Jag måste erkänna en sak: min första The Multiple från Nars snodde jag.

Jo, det är sant.

Det är många år sedan nu. Jag jobbade på ett gym i London och en av mina kollegor hade en väldigt bra smak vad det gällde skönhetsprodukter. Hon introducerade mig inte bara för Nars, utan även för Kiehl’s och visade även vägen till Space NK. Ack, det var en dyr historia. Men i alla fall, för att återgå till stölden. Efter våra arbetspass på gymmet, piffade vi oss ofta i omklädningsrummen innan vi gick hem eller gick ut på en AW – vi strösslade ut våra sminkväskor på bänken framför väggen med speglar och sminkbelysning (det var ett flott gym, vill jag lova) och tog över nästan all yta med alla våra glans och stift och skuggor och penslar. Michelle, hon hette så, hade en The Multiple i sin necessär. Jag hade sett den flera gånger och hon hade visat hur strålande den var att måla både kinderna, läpparna och ögonlocken med.

En dag kom en av lokalvårdarna ned med saker som hade glömts kvar i omklädningsrummet. Detta hände varje dag och rutinen var att vi skrev upp vad det var för saker på en lista med det datum de hade hittats. Sedan la vi allt i en låda och lät det ligga där. Om ingen hade frågat efter det borttappade inom 6 veckor var det fritt fram för oss att gama det som passerat sitt skåpdatum. Jag såg direkt det tjocka stiftet med NARS i vit text över hylsan och jag minns än i dag hur det kvirrade till i hela kroppen på mig. Jag såg mig omkring – jag var ensam, ingen annan hade sett sakerna och när jag skrev upp allt på listan (mest smink och kroppsprodukter), så kan det hända att jag inte skrev dit The Multiple. Istället knölande jag snabbt i stiftet under en kvarglömd handduk och sex veckor senare tog jag det som jag intalade mig själv var rättmätigt mitt. Letar man noga så har jag med största sannolikhet fortfarande kvar det där stiftet någonstans i en låda – Copacabana var färgen och detta var ganska prick 20 år sedan. Förlåt Michelle.

The Multiple är en produkt som, precis som namnet antyder, kan användas till flera olika saker. Nars själva föreslår rouge/bronzer/highlighter (naturligtvis lite beroende på vilken färg du har köpt) (eller snott), på läpparna och som ögonskugga. Själv tycker jag att den är alldeles för pudrig att användas på läpparna, men det går ju alltid att lätta upp med lite läppbalsam eller gloss, men som highlighter/rouge/bronzer/contouring är den fantastisk. På ögonen… well, det finns sämre saker att använda som skugga, och det finns helt klart bättre produkter, men visst funkar den, det gör den.

The Multiple är en kräm till puder-produkt. Med andra ord: stiftet i sig är hyfsat krämigt, men när det landar på huden torkar det (och där har vi anledningen till att jag ogillar den på mina läppar). Det är kanske en av de drygaste produkterna jag någonsin stött på, ett stift må kosta skjortan (inte en H&M skjorta, utan en dyrare skjorta), men det räcker banne mig från 20-årsåldern rakt in i medelåldern. I alla fall om man inte är så noga med hygien, och det är ju inte jag. Japp, tjuv OCH ohygienisk, det är jag det.

Livet

Blodbad

Idag damp debutantantologin Isbrytning ned i min brevlåda där min text Blodbad finns med. 


Vill man läsa hela min text, och det vill man ju, går det att göra det på Isbrytnings hemsida

Ytligheter

18/100: Clinique Chubby Stick i Two Ton Tomato

Läppstift är ett ämne som jag ofta finner mig själv i passionerade diskussioner om. Eller ofta och ofta, men det händer, för det finns nästan inget i sminkväg som jag vurmar så mycket för som just läppstift. Tidigare i listan har ett supermatt och jätterött läppstift varit med, och även om det är ett av världens snyggaste läppstift, är jag fullt medveten om att steget till ett ultramatt läppstift är långt och läskigt för väldigt många. Faktum är ju att rött överlag är en läppfärg som många drömmer lite om, men inte riktigt vågar sig på. Är du en sådan person, eller är du helt enkelt bara sugen på ett himla trevligt läppstift, då ska du spetsa öronen lite extra nu. Eller ögonen kanske, för ni läser ju med största sannolikhet detta.

Nu för tiden finns ju denna typen av tjocka läppennor hos mer eller mindre alla märken, men när Clinique lanserade sina Chubby Sticks för några år sedan var marknaden inte fullt lika mättad på läppstift i pennform. Clinique var sannerligen inte först, tjocka läppennor (eller läppkritor om ni hellre vill) har funnits länge och var inte något särskilt innovativt ens när Clinique lanserade Chubby Sticks, men det är ju skillnad på läppkrita och läppkrita, det ska man veta. Clinique gör helt enkelt läppkritor som är lite bättre än många av sina konkurrenter och dessutom har dom färgen Two Ton Tomato, som faktiskt är en av mina favoriter i läppväg. Punkt. Och det, det vill inte säga lite det. Jag är en läppgunksjunkie av rang och har så många läppstift hemma att jag utan problem skulle kunna ha en ny färg på läpparna varje dag, hela året – kanske till och med lite längre.

Two ton tomato är en perfekt gateway-produkt för den som vill öva sig på det där med röda läppar. Eller gateway och gateway, man kan faktiskt nöja sig helt med Two ton tomato om man trivs i den, det är en sådan rakt igenom vacker färg att jag skulle vara rätt nöjd om jag bara fick ha ett enda läppstift och stiftet visade sig vara just detta. Skirt men långt ifrån mesigt, tufft men verkligen inte läskigt.

Det finns bara en annan läppkrita som jag gillar lika mycket som jag gillar Cliniques Chubby Sticks. Vilken krita det är? Nej ni, den karamellen tänker jag allt suga på lite till, för vad vore en blogg utan cliffhangers?