Instagram

100 skönaste

Om mig

Ytligheter

94. MAC Ruby Woo

She who dares wins. Lite så är det med läppstift. Under alla mina år som beautybloggare är det två frågor från läsare och vänner som ställts fler gånger än några andra. Den ena handlar om mascara: vilken är bäst? Det tänker jag inte svara på i det här inlägget. Den andra frågan är: hur ska jag våga bära läppstift? Och det handlar ofta om just det, att våga. Jag har skrivit en läppstiftskola för nybörjare där den läppstiftpeppade får jobba sig från läppglans till läppstift via olika hybrider, och sista eldprovet, kronjuvelen i din läppstiftsutmaning, det är detta nästan mytomspunna stift: MAC Ruby Woo.

Ruby Woo är ett sådant där stift som många ser framför sig när de undrar hur de någonsin ska våga sig på det här med färg på läpparna. Det är hållkäften-rött, det är matt, det framhäver eventuellt torrt fnas på läpparna på ett högst osmickrande sätt, och samtidigt är det the lipstick to rule them all – detta är det ultimata röda läppstiftet. Ja, tycker jag i alla fall.

När Elsa Billgren gav röda läppar ett ansikte här i Sverige, då var det med Ruby Woo på läpparna. När Dita von Teese trollband en hel värld med sin burlesk, gissa vilket läppstift som gjorde henne sällskap i den där gigantiska champagnekupan hon badade i! Ruby Woo, naturligtvis. När Rita Ora rockar livet, så rockar hon det med Ruby Woo på läpparna.

Ruby Woo är ett knallrött läppstift med en blå underton som passar alla som vågar gå i närstrid med det. I utbyte får du, förutom de mest fantastiska röda läpparna, ett läppstift som sitter som berget. Nästan genom hur många glas bubbel som helst faktiskt.

Läs alla inlägg i 100 skönaste

Livet

Vecka 9, 2017

Men alltså hörrni! Ljuset! LJUSET! Åh, som jag älskar att ljuset kommer tillbaka. Nästan allt blir på en gång så mycket enklare att härda ut igenom. Ja, tills vårdeppen slår till vill säga. Den kommer väl i april. Varför blir man vårdeppig? Är det någon som vet? Jag tänker att det är hjärnan som får en överdos av ljus efter en nästan ett halvår i mörker och typ inte kan hantera det, men jag är för lat för att googla och tycker det är roligare att spekulera. Gud. Jag kommer bli som Trump. Mitt uppdrag för veckan är att ta reda på om det finns någon anledning till vårdepp. FAKTA FOR THE WIN!

Den här veckan fortsätter vi med sjukdomar, vad det verkar. Idag hjälper min mamma oss och imorgon gissar jag på att det är vab, och då är det min tur att vabba. Sedan har vi faktiskt sportlov onsdag, torsdag och fredag. Hur sportiga vi kommer att vara återstår ju att se, men banne mig, bara att ta barnen till centrum är ett träningspass – både för kroppen och skallen. Jag har lite lösa planer på att ringa barnens storkusin och charma till mig lite bollspel med henne. Eller alltså, att barnen får spela boll och jag får stå bredvid och dricka kaffe. Typ.

Veckans skrivande: Det går sakta framåt. Förra veckan var helt galen jobbmässigt och jag skrev inget innan det blev helg. Jag började söndagen med att rulla ut en meter omslagspapper och strukturera upp vad jag hade skrivit i sektioner och sedan skriva upp vad jag har kvar. Det känns motigt just nu. Jag vill helst komma i mål och sedan börja arbeta med texten, fylla ut, ta bort, stryka stryka stryka och skriva nytt. Men jag har lovat mig själv att skriva “klart” innan jag får redigera. Redigeringen är just nu min morot. Det är textlämning på fredag. Hallå! HAR DET REDAN GÅTT TRE VECKOR SEDAN JAG SKREV SÅ SIST. Jösses. Jag tycker tiden sniglar sig fram, men samtidigt är det textlämning hela tiden. Hm.

Veckans bok: Förra veckan läste jag klart Miss Peregrines (älskade), och så läste jag Finna sig av Agnes Lidbeck och Slag av Lena Bezawork Grönlund. De var också  väldigt väldigt bra. Pratar om alla tre i senaste avsnittet av En förbannad podd som släpptes för ett par timmar sedan. Så vad står på tur? Jag vill läsa Spökstaden, som är del två av Miss Peregrines, men har redan hunnit börja på en bok av Megan Abbott, så den läser jag nog först. Den verkar lovande. När jag läser så här många bra böcker börjar jag dock tvivla väldigt mycket på det som jag själv skriver. Hatar självkänslan. Eller bristen där av.

Veckans peppiga: Sportlovet ser jag verkligen fram emot. Det har varit en tuff vinter för mig. Jag känner mig ruskigt sliten och hoppas att vi håller sams mer än vad vi bråkar. Vi har även börjat rensa på barnens rum eftersom det råder totalt kaos där inne. Är mycket pepp på att det blir ett mer lekvänligt och lättstädat rum. Med tanke på alla trasiga leksaker vi slängde igår så borde det i alla fall bli lite svårare att stöka ned. Eller nej, skoja. Det är aldrig svårt att stöka ned.

Veckans film: Jag har verkligen för mig att jag såg en film förra veckan. Men jag måste ha drömt det. Blir det film den här veckan? Nej, säkert inte. Och blir det inte det så lyfter jag nog bort detta från listan för vad är ens poängen med det när jag aldrig hinner titta på film?

Veckans TV: Kommer väl somna till repriser av House. Ja, vi tittar om på House. Och pinsamt nog var det först för någon månad sedan som jag sa till Slaktar’n (i caps lock typ) att HALLÅ, HOUSE MÅSTE JU VARA BASERAD PÅ SHERLOCK HOLMES och han ba: eh, ja? Visste du inte det? Sedan skrev jag samma sak till Sofia (då i riktiga caps lock) och hon ba: eh, ja? Och där satt jag och trodde att jag hade gjort värsta upptäckten. Men nej.

Veckans svett: Okej, vilket oflyt jag har kommit in i med träningen. Har alla förutsättningar. ALLA. Ändå lyfter jag inte ett finger. Eller alla förutsättningar om man inte räknar in att jag knappt har någon tid och sover skitdåligt, men jag har ju tid att skriva detta så jag borde ju ha tid att träna också. Men det ÄR ju trots allt sportlov denna vecka. Ett par strykande promenader ska vi nog få till. Vi har en sluten grupp på Fejjan som heter Move it Mama 2.0, en tillåtande och icke-kroppshetsande träningsgrupp för folk som identifierar sig som kvinnor (man behöver inte ha barn). Just nu känner jag dock ett litet litet sting av avund när jag läser om alla bra kvinns som rör på sig. Vilket ju beror på att jag inte gör det och längtar efter det. Herregud Katta, bara GÖR’T!

Mat & Dryck

Nästa veckas matsedel – vecka 9

Satt jag inte och matplanerade prick alldeles nyss? Jo, jag tror faktiskt det. Men tydligen är det söndag igen och det är dags att planera nästa veckas mat. Hur handlar ni mat hemma hos er, förresten? Handlar ni lite varje dag eller storhandlar ni? Tar ni hemkörning eller har ni kanske matkassar? Berätta? Vi handlar via Willys hemsida, låter dem packa maten och så åker vi och hämtar den, packade och klart. Det kostar 50 kronor extra och är så himla värt för vår del, för det är en mardröm att storhandla tillsammans med våra barn. Är så tacksam över att Pärre har körkort och bil och att vi kan göra på det här sättet.

Anyways! Hur blev veckan som gått då? På måndagen blev det nästan det vi hade planerat. Istället för ugnsbakade kycklingfiléer panerades och stektes dom, det gillade barnen. Tisdagen blev det potatisbullar med ärter som frästes lite tillsammans med lök. Onsdagen och torsdagen helt enligt plan. Men på fredagen satt jag på tåget hem och ba: Men skojade jag med mig själv när jag planerade maten? Jag var inte alls sugen på sjögräsnudlar med nötter, jag var sugen på pizza. Det var resten av familjen också, så hämtpizza blev det, lönefredagen till ära. Igår åt vi lite plock från kyl och frys och idag åt vi bakad potatis med crabfishröra och räkor, och annat gött. Som smör. Och ost. Och rostat lök. Mmm, bakad potatis!

Vecka nio kommer typ se ut så här!

Måndag: Ratatouille med chorizo och bulgur (ni vet, vi jobbar fortfarande på korven från det inställda kalaset).

Tisdag: Spagetti med räkor, vitlök och tomat (hittade två paket räkor i frysen och tänkte hell yeah. Det andra paketet åt vi till dagens middag)

Onsdag: Dragonkyckling med ris

Torsdag: Potatis- och purjolökssoppa och våfflor

Fredag: Biff med klyftor och bea, tomat och löksallad

Heja vecka nio, du kommer nog bli god!

Livet

Swoosh sa veckan

Nu undrar ni om jag typ tvärdog i vattkopps- och kortisolland? Nej, det gjorde jag inte. Och vattkopporna är pågående, kortisolnivån verkar tillfälligt ha gått ned en smula. Eventuellt berodde min totala livspanik lite på oväntad PMS. Oväntad som i att mensen gjorde entré nio jävla dagar för tidigt. Ni vet hur jag skrev för något år sedan om att vara i förstadiet till klimakteriet, well, det klingade liksom av och mensen började bete sig som en sådan där väluppfostrad mens som jag är van vid. Tills nu då. Får väl boka en tid eller något, men det är ju, som jag också skrivit om tidigare, sensationellt svårt att få tag på en gyn i Stockholm.

Men i alla fall. Vattkopporna är fortfarande ett pågående faktum. Stackars Morret ändå. Nu kliar de, vilket visserligen innebär att de är på läkningsväg, men ändå.

Jag tänkte att vi sneglar lite på veckan som gått. Det som hänt mellan att mina barn bråkat (jag har läst Barn som bråkar, är tyvärr inget fan, förlåt, men jag blir genuint glad att den hjälper så många av er) och vattkoppor och bra rulle på jobbet.

I tisdags var jag hos Bonnier Bokklubbar på ett uppstartsmöte inför vårt ambassadörsskap för Årets bok 2017. Mer om det får ni höra i avsnitt 40 av En förbannad podd som kommer i arla morgonstund på måndag. Vi fick med oss lite böcker hem. Inte en kamera dock, den fick vara med på bild ändå.

Och titta, här är den! Min nya kamera. Är den inte gullig? Nu ska vi lära känna varandra. Wifi-funktionen var inte exakt lika smidig som jag hade hoppats, men det kan jag komma över. Det är en Panasonic Lumix DMC GM1 och den är inte alls ny på marknaden. Jag har suktat efter den i över två år. Då kostade den över 6000. Det gör den inte längre och den får fortfarande finfina recensioner och inte minst har jag en vän som svär vid denna kamera, och i och med att hon är en fantastisk fotograf så känner jag mig himla nöjd över mitt köp.

På alla hjärtans dag skulle jag köpa geléhjärtan. Jag tänkte på dessa hjärtan hela dagen, men när jag väl kom från jobbet var de slut på alla tre affärer jag passerade på vägen hem. Jag var skitsur och vädrade besviket detta med våra grannar. I onsdags kväll knackade de på dörren med en ask geléhjärtan. Lyckan!

Tja. Sedan har det inte hänt supermycket denna vecka utöver att jag jobbat rumpan av mig, pratat med cirka hur många journalister som helst och köpt mensskydd. Typ. Och skrivit alldeles för lite på mitt projekt. Men det ger sig.

Ytligheter

95. Depend 7 day Hybrid Polish

Det finns inget beautyfix som är riktigt så snabbt och upplyftande för ett ansträngt humör som att måla naglarna, kan jag tycka. Tyvärr är det också ganska frustrerande när naglarna, som du ändå ägnat tid åt att fila (om du håller ordning på dina nagelfilar alltså, och i så fall: grattis) och måla i en fin färg, blir kantstötta och fula efter 12 timmar. På riktigt, jag har lack som skavs av när jag sitter vid datorn, vilket är fascinerande då mina naglar är så korta att de inte är i närheten av att stöta i tangenterna. Rätt störigt, för jag orkar faktiskt inte sitta och måla naglarna typ varannan dag. Orkar inte och hinner inte. Jag vet, ett bra överlack gör susen, men faktiskt inte alltid. Vad som däremot gör susen, det är detta kit från Depend, 7 day hybrid polish.

7 day hybrid polish från Depend är en fyrstegsraket: en remover du rengör nageln med, ett baslack, ett nagellack och sedan ett överlack som förseglar hela härligheten och gör att lacket (med lite tur) sitter i (typ) sju dagar. Jag upplever att det varierar lite från färg till färg, hur bra de sitter, och naturligtvis även på hur mycket jag diskar för hand eller pillar upp häftstift i akter på jobbet, men på det stora hela, så sitter 7 day hybrid polish faktiskt strålande bra, bättre än något annat lack jag testat, i synnerhet i denna prisklass. Utöver grundkitet finns det MASSOR av färger att välja bland och Depend släpper nya kollektioner fyra gånger per år (om jag inte missminner mig helt). Behövs det nya nagellacksfärger så ofta? Nej, kanske inte. Är det kul med nya nagellacksfärger så ofta? Hell yeah att det är.

Läs alla inlägg i 100 skönaste