|
#8 My god! Halkan i Stockholm just nu. Att gå till pendeln var en freaking nära-döden upplevelse. Har gått som en 90-åring med minsta möjliga myrsteg. Tog tusen år och resulterade i ett missat tåg. Så, om ni undrade; nej, jag har fortfarande inte fått tummen ur och köpt broddar. Positivt med detta: det är alltså plusgrader ute. Flera stycken, typ fyra. Känns som högsommar jämfört med förra veckans -22 grader. #2 Jag sitter ett par våningar upp i huset där jag jobbar och stirrar rakt in i huset mitt emot (KPMG och Sheraton). Dagar som dessa, när solen strålar och jag måste dra för gardinen en smula för att slippa bländas av solreflexerna i alla hundra fönster på huset på andra sidan gatan, då kan jag kisa lite och låtsas som att det kommer vara 10 plusgrader ute när jag slutar i eftermiddag. Att gatorna kommer vara nysopade och att luften kommer lukta av soluppvärmd asfalt och damm. Åh, jag inbillar mig att det kommer vara exakt just så när jag kommer ut i eftermiddag. Som bäddat för besvikelse, förstås, för det är ju inte april, inte ens mars. Det är 10 minusgrader och det är fortfarande januari. FORTFARANDE. Det är som att den här jävla månaden aldrig vill ta slut. Januari. Lätt årets ettrigaste och mest envisa månad.
#1 Inte med er alltså, utan med vintern. Jag gör så jävla mycket slut med vintern! Är så infernaliskt trött på detta kalla i kombination med den höga luftfuktigheten. Tretton minus låter inte mycket, men kombinera det med dimma och ni fattar att jag fryser ända in i märgen. Trots tights under byxorna, vinterskor, dyr vinterjacka från tretorn och mössahalsdukvantar, så är det så kallt att jag skakar hela vägen till jobbet. Jag springer mellan huset och tåget, sover på tåget, och springer från tåget till jobbet. Mer eller mindre. För det är ju inte helt lätt att springa i denna halka, det är det ju inte. Jag håller med Maria, vintern gör sig bäst på bild. Men så tänker jag att snart är det februari, och då kanske det vänder. Sedan läser jag detta på DN: ”Framöver visar alla objektiva data på en mycket kall återstod av vintern i den nordiska regionen och nordvästrra Ryssland, eftersom en atmosfärisk blockering återkommer och ger plats för ett mycket kallt arktiskt högtryck och bestående torrt väder över dessa områden”, säger företagets chefsmeteorolog Todd Crawford.” I korthet: februari kommer suga frostbiten röv! *lägger mig ned i randomiserad snödriva och dör inombords* 1
Detta att vi i vår omedelbara familj har någon som briljerar inom sporten. Om vi säger så här: grisar kan flyga, helvetet har fryst till is. Med andra ord, det har aldrig hänt förut. Vi är alla stumma av förvåning, förundran och häpnad. Och stolta som fan, så klart! Jag vill också passa på att tillägga att ovan nämnda snart 13-åring godkände mina nya vinterskor härom dagen. Ingenting smakar så sött som att få en nick och ett ”snygga skor” från en snart 13-åring. När vi ändå snackar om mina nya vinterskor så köpte jag dem inspirerad av Mirijam. De som hon hade köpt fanns inte kvar, men jag hittade ett par andra varma och sköna vintersneakers som är GRYMMA. Ända tills det blev isgata i hela Stockholm. För det ska ni veta, ni som inte bor i Stockholm, att när vi Stockholmare börjar klaga över att det snöat så är det inte snön som så vi har problem med. Vad tusan, vi är väl inte hur veka som helst. Nej, det är det som kommer EFTER snön när högtrycket väl bedarrat: plusgrader på dagen, minusgrader på natten, likamed livsfarlig isbana med överhängade risk för allvarliga benbrott vart man än går. Och det spelar just ingen roll vad för typ av skor man har (om de inte har inbyggda dubbar vill säga, och det är jag för snål för att köpa) – man glider fram likt en noshörning på ett par konståkningsskridskor vad man än tar sig till. I nedförsbackar är det ju en sak, för ned kommer en ju alltid. Men uppförsbackarna! Herre min je dessa uppförsbackar. Idag tog det en halvtimma att gå hem från centrum. Det tar 7 minuter i vanliga fall. Folk jag mötte tyckte att jag hade det väl förspänt i och med att jag hade en vagn att hålla mig i, men det ska ni veta att isgata i brant uppförsbacke med en vagn som ska skjutas framför – mission impossible – MISSION FREAKIN’ IMPOSSIBLE. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle ta mig upp. Men det gick. Till slut. Och sedan dess har mina arma ben darrat bara av blotta åtanken på att behöva gå ut igen innan våren. Så jag antar att tiden är kommen att bejaka den lilla tanten i mig och köpa ett par, ve och fasa, broddar. Men hellre fotbroddar än benbrott känner jag spontant. Kanske funkar dessa även om jag inte tänker springa fram och tillbaka till jobbet?
Isgata! |
Hej! Det är jag som är Katta Kvack. Jag tycker macarons är det äckligaste som finns, äter ost som att det inte finns någon morgondag och försöker samtidigt att bli lite mindre ur form. Det går så där. Den här bloggen handlar om det mesta. Men den handlar ALDRIG om att baka macarons..
Jag och Majsan är preggo och ska båda ha barn framåt slutet av sommaren och vi bloggar givetvis om det. Läs den ocensurerade sanningen om "det välsignade tillståndet"... bajs, hemmisar och cirka noll stämningsfulla magbilder i motljus. |
|
Copyright © 2013 Katta Kvack - All Rights Reserved |
|
Taggat med: 
Senaste kommentarerna