Hej vad det blåser!

Vi blåser nästan bort här ute i skärgården idag. Solen och värmen också, tycks det som. Segelbåtarna fullkomligen flyger förbi och jag har lite träsmak i rumpan samt jordens allergi. Men vi har det bra ändå. Äter bullar, filmjölk och grillat kött. Samt badar i havet. Eller badade. Vi fick visserligen mer eller mindre knacka hål på isen först men efter vi hade legat i ett tag kändes det riktigt varmt och när vaxholmaren åkte förbi blev vi (jag och sambon) barnsligt förtjusta och hoppade i vågorna. Sedan, efter en halvtimma i vattnet, fick jag kramp i fingrar, tår och hälarna (what) och sonen blev sur för att vi hade badat utan honom. Men alltså, väljer man att kolla på Simpsons med kusinen får man faktiskt skylla sig själv – samt att det var ganska skönt att bada utan barn. Folket på vaxholmaren pekade och skrek något om albinovalar – har ingen aning om vad de menade. Skoja bara, det var ingen som pekade och skrek, men jag kan slå vad om att de tänkte det i tysthet.

Men ändå bästa med att vara här ute är att somna med utsikt från sängen över havet. Det är så idylliskt och fint att jag dör en smula varje gång.

Hurra för teknikens under

Jag vet att det är sol ute. Jag vet att det är högsommar. Men jag tänker fan inte ge avkall på min internettid för det. Så, sann bloggare som man (jag) är, släpar man (jag) ut datorn i skärgården och kopplar upp sig med mobilen. Älskar modern teknik och att man inte behöver vara internetlös bara för att man sitter på en ö utan trådlösa nätverk. Örterna på balkongen hemma i stan är lämnade i tryggt sällskap hos syskon som husvaktar och örtvattnar och jag kan sitta här och äta filmjölk (laktosfri, eftersom jag mitt i detta preggotillstånd utvecklat laktosintolerans, tycks det i alla fall) i godan ro och lite då och då doppa tårna i det galet iskalla vattnet när jag blir för varm. Men med internet, för även om det är lördag och sommar så tänker i alla fall inte JAG svika dem som följer mig i rss:en. Man har faktiskt ett ansvar som bloggare. Eller nåt.

Jag längtar till landet

På en liten ö i skärgården har vi ett sommarhus. Ha ha ha, nej, det har vi då rakt inte. Sambons föräldrar har det dock och jag brukar låtsas att det är vårt. Det är så fint där ute – med egna bryggor och klippor och gungor och dass. Trots att jag på natten brukar bli ganska mörkrädd där ute så längtar jag ändå dit galet mycket. Jag menar, jag blir ju minst lika mörkrädd här hemma bland höghusen. Då kan jag ju lika gärna vara mörkrädd på ett vackert ställe. Eller vad säger ni?

I am longing for Stockholm’s archipelago and my man’s family’s summerhouse on one of the lovely islands.