När sandlådenivå känns moget

Något som jag inte kan sluta förvånas över är det hat folk på nätet häver ur sig mot folk som röstar på den andra sidan. Och då menar jag inte det klassiska hatet mot sd – utan det riktat mot de som röstar på allianspartierna och oppositionspartierna (utöver sd alltså). Moderater är dumma i huvudet, folkpartister är fula, vänsterpartister luktar illa och socialdemokrater … Det är liksom så oerhört barnsligt och låg nivå på det hela att det bara är pinsamt.

Jag är helt för en politisk debatt, men med debatt räknar jag inte in personangrepp och ”argument” som inte har minsta med politik att göra. Faktum är att jag tycker att det förlöjligar inte bara den som skriver och skriker glåpord – det förlöjligar demokratin. Att man inte har kommit längre än att kalla folk för fula för att de röstar på en politisk färg man själv inte tillhör – patetiskt. Lägg fram vettiga argument, ta kål på argument du inte gillar genom att berätta varför de är fel, inte genom att säga att personer luktar illa. Sandlådebarn har mer vett än så!

Fina fina

image

Titta. Jag har köpt fina pennor på lunchen. Nya pennor gör mig sjukt nöjd med livet. Så jävla gött.

Ps. Sonen säger att jag inte får säga ‘gött’. Det är tydligen slang för rumpa. Ja se ungdomarna nu för tiden… Detta innebär naturligtvis att jag använder ordet mer än nödvändigt. Sjukt kul att vara pinsam mamma.

Dag 28: Ett pinsamt ögonblick

Dag 28 ska handla om ett pinsamt ögonblick (tack Lady Dahmer för temat) och jag har gått och tänkt och tänkt men kan inte komma på några. Vilket är konstigt, för jag tycker att jag gör pinsamma saker minst tio gånger om dagen – men när jag väl ska berätta om dem så är de som bortblåsta. Det enda jag kommer ihåg är när jag på McDonald’s vid Tottenham Court Road någon gång kring 1996 snubblade i den långa trappan som ledde ned från kassan till borden, vilket inte bara resulterade i att skon flög av, utan även att jag skickade bricka och handväska över räcket ned på golvet ett par meter nedanför. Tjoff bara. Det var pinsamt.

På en så där mer vardaglig pinsam nivå så tycker jag det är oerhört genant att inte minnas namnet på folk, vilket har utvecklat sig till en smärre fobi vilket inte helt sällan resulterar i att jag tvångsmässigt faktiskt glömmer namnet på folk som en reaktion på min rädsla för att göra det. Lika pinsamt varje gång.

Piiiiiiisam!

Igår firade vi som sagt Anna. Det slutade med att vi satt i en ring runt bordet och fotade varandra när vi fotade varandra. Alla utom barnen, som troligtvis tyckte att det fan fick vara nog och åh vad pinsamma ni är, eller något. Har börjat inse det, att jag numera balanserar på en jävligt tunn linje mellan att vara OK och bara vara piiiinsam. Jag kan förstås inte låta bli att vara extra pinsam de dagar sonen redan tycker jag är pinsam. Sjunga högt i centrum? Why not?! Dansa fram vid konserverna på ICA? Jo men absolut! Det finns så oändligt många sätt att vara pinsam på, och jag har bara börjat. Bara börjat!