Katta Kvack

Nu tänker jag nämna Linna igen. Ni får ursäkta mitt tjat, men Linna skriver så vansinnigt bra saker på sin blogg att det är svårt att inte tjata om henne.

Igår adresserade hon Alex Schulmans oerhört imbecilla uttalande där han beskyllde Linna för att hata sina barn eftersom hon skriver om föräldraskapets stundtals mörka sidor.

Jag blir så besviken. Av flera anledningar. Dels för att jag på något plan inbillat mig att Alex Schulman är trevligare nu än vad han var förut. Jag har till och med sagt så till folk. “Nej nej, Schulman har taggat ned och skriver ganska vettiga saker numera” har jag sagt då vi snackat om bloggar i lunchrummet. Så här i efterhand, när jag läst igenom senaste månadens inlägg av Alex så vet jag inte riktigt varför jag har sagt så? Jättemärkligt faktiskt, för jag inser att jag ju inte läst hans blogg de senaste åren eftersom jag allt som oftast blir så arg att jag får en klump i magen och blir lite illamående så fort jag ramlar in hos honom. Och om jag inte har läst hans blogg, hur har jag då kunnat sitta och försvara honom och hävdat att han blivit en skön lirare? Det har han ju inte. Han är precis lika elak som han alltid har varit, nu med en extra dos av “jag-har-blivit-förälder-och-tror-att-jag-vet-bättre-än-alla-andra-föräldrars-sammanlagda-erfarenhet-av-att-ha-barn”-charm.

Det är ju så klart jättekul för Alex att han trivs så alldeles utmärkt med alla delar av sitt föräldraskap. Men att han pompöst ska förringa andra föräldraupplevelser, att han inte kan förstå att föräldraskapet kan se ut och upplevas på så många olika sätt, att han pekar ut folk och säger att de hatar sina barn… tja, det visar liksom på en mognadsgrad i klass med Kissie.

För det är ju just det Alex Schulman är – en manlig variant av Kissie, och vad betydligt mer skrämmande är – han är en snart medelålders variant av Kissie. Det är också en av anledningarna till att jag blir så besviken – ska han aldrig växa upp? Ska han alltid gå igång på att mobba och smutskasta? Ja, det kommer han så klart, därför att det är det som ger honom så många läsare. Folk knappar sig till hans blogg och undrar lite över vem som kommer bli nackad idag av slaktare Schulman. Igår var det Linna – och det gör mig grymt förbannad och ledsen eftersom det både är orättvist och oförtjänt.

Jag undrar vart detta behov av att nedvärdera andra och upphöja sig själv kommer från? Jag ser honom på bild i Farsta gymnasiets skolkatalog som samlar damm i en bokhylla hemma hos en kompis och undrar om han var så där förbaskat elak redan i gymnasiet ute i förorten eller om detta är något som kommit hand i hand med berömmelse och en lägenhet nära Stadion?

Vart än Alexs självbekräftelsebehov må komma från tycker jag dock att både han och alla andra ska ha en sak klar för sig – föräldraskapet är inte alltid en dans på rosor. Jag har gråtit, varit ensam, haft ångest och stora klumpar i magen till och från under åren som förälder. Alla krav på mig själv, alla krav från andra, all skit som tidningarna berättar om… det kan bli för mycket. Men hur tufft det än må ha varit i perioder har jag ju älskat min son mer än något annat i hela världen. Givetvis. Han är så klok, så fantastiskt underbar och min kärlek till honom är starkare än allt. Men det kan vara tufft ändå, och att jag erkänner dessa tuffa perioder tror jag i det långa loppet gör mig till än ännu bättre förälder.

Att bli anklagad av någon för att inte älska sitt barn, eller för att vara en dålig förälder är oerhört kränkande. Men jag antar att det är något Alex inte bryr sig, för det är ju trots allt kränkningar som är hans levebröd. Jag hoppas att hans mamma är stolt honom och jag hoppas att Alex kommer kunna visa sina blogginlägg för sitt barn och stå för alla de fula saker som han står för. Men jag antar att han kanske inte alltid känner att han kommer kunna göra det och kanske var det anledningen till att han plockade bort raderna om Linna? Eller så vågar han inte bemöta kritik över huvud taget. Antagligen det senare, men han skyller istället på att Linna är en obehaglig person och att han inte vill vara mitt i ett bloggbråk. Nej, då kanske han ska sluta att hoppa på folk och spy galla över alla som inte är precis som han. Kanske är det rentav dags att bli vuxen Alex?

In short, it really pisses me off that in Sweden, it’s not just OK to be a bully, it’s more or less encouraged.

Alltså, ursäkta mig, men jag måste klaga lite över VeckoRevyn igen. Jag lyckades nämligen elda upp mig en hel del under min och Kickis lunch idag då vi gled in på det faktum att VeckoRevyn återigen har satt Kissie på omslaget. För andra gången. FUCK ME GENTLY WITH A CHAINSAW.

Jag har skrivit om det tidigare och jag förstår det fortfarande inte.VeckoReyn är en av Sveriges största tidningar för unga kvinnor, och med unga kvinnor får man här anta att vi pratar om tjejer mellan 12-18, på ett ungefär. En ålder då tjejer (och killar med, för den delen, men nu är det en tjejtidning vi skriver om) kan må så jävla skitdåligt. En ålder då jag själv ständigt tvivlade på mig själv, om jag var bra, om jag dög. VeckoRevyn, kontroversiell som den alltid må ha varit på ett eller annat plan, var en tidning jag köpte varje gång ett nytt nummer kom ut och även om jag knappast tittade till den för vägledning så var den definitivt ett sätt att drömma sig bort och kanske till och med inspireras någon gång ibland.

Jag är över den alldeles bestämda övertygelsen att man, genom att sätta Kissie på omslaget, mer eller mindre ber sina läsare dra åt helvete. Unga, coola och schyssta kvinnor på omslaget? Absolut! Tjejer som har gjort det till en business att mobba, prata gott om plastikoperationer och uppvisa en inte bara förlegad utan även en fördummande kvinnosyn på omslaget? Nej, fan heller.

Jag blir så jävla förbannad på VeckoRevyn att de väljer att ge Kissie så här mycket utrymme. Det är som att klappa skolans värsta mobbare på huvudet och ge henne ett stipendium för hennes school-spirit i slutet av läsåret. Det är som att anställa en pedofil som föreståndare på ett dagis. Det är som att säga åt alla unga tjejer att vill du bli något, så är det helt OK att vara elak, visa bilder på folk på internet enbart i syftet att dissa deras utseende, det är OK att smutskasta och ljuga, så länge du blir framgångsrik så är det OK.

Det går inte att skylla på att Kissie är ung längre – hon är över 18 och borde faktiskt veta bättre. Det går inte att skylla på att Kissie bara är en roll som Alexandra spelar på sin blogg – hon är fortfarande elak och att skylla i från sig på en egenskapad karaktär är bland det lamaste man kan göra. Man måste stå för sina handlingar, och VeckoRevyn måste lära sig att stå upp för sina läsare. Allt kan inte handla om att sälja lösnummer. Ja, jag förstår att det får mig att låta naiv, men eftersom det måste vara den enda rimliga förklaringen till varför man gör Kissie till omslagsflicka gång på gång, så kanske VeckoRevyn borde rannsaka sig själva. De kanske borde tänka till på vilken typ av tidning de vill vara? Vill de vara som Slitz, som säljer en tidning enbart beroende på vilken modell de sätter på framsidan, eller vill de vara en tidning folk köper för att den är bra? VeckoRevyn påstår att de står på tjejernas sida, men verkar redo att rövknulla alla sina läsare om det kan innebära några extra klick från Kissies blogg och några fler nummer sålda på ICA. De ljuger. De står inte på någons sida alls, förutom sin egen.

Det är synd att ingen i bloggvärlden verkar reagera alls på det här. Det känns som att folk blir irriterade av att se henne på omslaget, av ungefär samma anledningar som mig, men ingen vill skriva om det på sina bloggar. Varför inte? Är man så rädd att inte bli bjuden på Blog Awards? Hoppas man på en nominering? Men, vem vill bli bjuden och vem vill bli nominerad av en tidning som tycks idolisera Kissie, undrar jag då? Och jo, jag har både varit bjuden och nominerad, så det handlar inte om bitterhet denna gång. Sätt ned foten och låt oss skapa ett eget nätverk av bloggare som vågar säga vad de tycker, utan att mobba, kränka och förnedra.

Jag ska inte skriva mer om Blog Awards nu, det här är sista gången (tror jag). Jag var ju inte ens där själv i år. Inbjudan hänger på dörren, jag osade, funderade på att stressa dit innan kvällens huvudattraktion – men så mindes jag vad jag tyckte om galan förra året, och jag valde bort allt vad Blog Awards hette och fick istället en av de bästa kvällarna på länge. Så här skrev jag om galan för ett år sedan, på Bjooti:

Bilder på mig från gårdagen var det någon som efterlyste. Nepp, det blir det inte. Jag lyckades inte fastna på en enda bild som VR’s alla fotografer tog, de var sådär alldeles totalt ointresserade av mig att jag nästan blev lite provocerad. Funderade på att ställa mig framför en fotograf och hålla i honom/henne i kamerans axelrem och vägra släppa tills de knäppte en bild. Men jag gjorde inte det. Istället försökte jag att se mystisk och sensuell ut. Det funkade inte heller.  I min kamera finns en bild på mig där jag står bredvid den farligt vackra Linda. Jag ser ut som ett spöke utan ögon och med en tydlig dubbelhaka. Så nej, några bilder blir det inte, men kanske en blogg om att försöka tappa hakan. Dubbelhakan alltså.

Hur var galan då? Det var trehundra tjejer i högklackat, det var köer överallt och det serverades ljumma mjölkdrinkar. Höjdpunkten på kvällen var att Ebba glömde bort att presentera vinnaren i den bästa kategorin (Mest originella). Hoppsan, liksom. Jag kände mig ful, oviktigt, töntig och som en flodhäst i en porslinsdockeaffär. Fördrinken med ett gäng fantastiska tjejer på Anglais gick dock inte av för hackor. Hur trevligt som helst!

Edit:

Titta! Mia skickade en bild på mig. Alla drinkarna är givetvis mina!

Jag tyckte inte att det var kul. Jag hade en olustig känsla i magen i flera dagar efteråt, och det berodde inte bara på att jag inte vann. Inte alls på grund av det faktiskt. Det var snarare känslan av att vara totalt oviktig, osynlig och malplacerad som hängde sig kvar hos mig ett bra tag. Att vara nominerad men osynlig för fotograferna, att bli armbågad och få sura blickar, att känna sig som en pensionär på en fritidsgård – och då lider jag inte ens av någon åldersnojja. Allt vara bara så… fel.

Men i år kanske det blir bättre, tänkte jag. Kanske kommer de lyckas sopa bort de där märkligt arga vibbarna som hängde i luften förra året? Kanske. Men så läser jag på Jessicas fina blogg, att så verkar inte riktigt fallet vara. Och hon har så rätt i allt vad hon skriver. Här anordnar en av Sveriges största tjejtidningar, en tidning som säger sig vilja peppa och lyfta unga tjejer, en gala för bloggare. Man bjuder in X antal förväntansfulla flickor som reser över hela Sverige för att få vara med om årets happening. Och sedan delar man ut pris för årets kaxigaste bloggerska till Kissie. Man belönar tjejen som driver en blogg som ofta kan liknas vid ren och skär mobbing. Hon får ett pris av jämställdhetsministern efter att ha bloggat om bröstförstoringar och testat Restylane, trots att hon bara är nyss fyllda 18. Tjejen som har gjort reklam för bantningsmedel och plastik får ett pris av jämställdhetsministern. Det rimmar så jävla illa.

Sedan när är Kissie synonym med kaxig? Kissie är inte kaxig, Kissie är elak och står bakom en kvinnobild majoriteten av oss kämpar för att bli av med. Kissie tycker att Anna Anka har vettiga värderingar. Kissie visade förra veckan upp en bild på Hanna Fridén, förra årets vinnare av titeln som kaxigast i bloggvärlden, som ett exempel på att det är fult att vara blek. Kissie borde aldrig få ta emot ett pris av jämställdhetsministern. Hon borde inte fått ta emot ett pris över huvud taget. Hur tänkte de?

Det finns tusentals svenska bloggar, men man väljer att belöna en tjej som jag jämställer med en regelrätt mobbare. Kissie må vara Alexandras alter ego i bloggvärlden, men det spelar ingen roll – för det var Kissie som vann ett pris. Ett pris för att hon är elak på en daglig basis.

Bra jobbat Vecko-Revyn. Fint sätt att peppa tjejer på. Verkligen!

Från Dessies.se & Kissies.se

Jag läser inte de nya storbloggarna särskilt ofta av flera anledningar, dels är de inte riktade till mig (även om jag inte riktigt vet vem de riktar sig till egentligen), och dels är de fula. Nu menar jag givetvis inte tjejerna bakom bloggarna, utan bloggen i sig och innehållet i dem.

Låt oss tala om yta.

Kissies blogg är designad av det här gänget, en sajt som består av ett antal olika blogglayouter – några får du använda gratis och andra  mot en liten summa pengar. Om man nu vill betala för något som min 3-åriga brorsdotter kan färgkoordinera bättre. Detta är en grej jag alltid fascinerats av då det gäller Sveriges mest välbesökta bloggar. Layouten hos dem är nästan alltid svår att navigera, trög att ladda, ordentligt kryddade med flashannonser som suger musten ur även de bästa datorerna. Då har vi inte ens kommit in på blandningen av färger som får den mest färgglade av oss att gnugga sig i ögonen och ta fram ögondropparna. Blondinbellas blogg har fått sig en rejäl uppryckning senaste tiden, men fortfarande massor av flash i annonsfältet – något som får mig att tappa lusten totalt.  Självklart förstår jag att de måste ha annonser, bloggen är ju deras levebröd, men finns det inga snygga bloggannonser nu för tiden? Snygga annonser, snygga layouter – är det så mycket att kräva? Det är bara Kenzas blogg som föregår med gott exempel – stilrent, snabbt och faktiskt inte en enda annons.

Detta är dock en sjukdom många av de svenska bloggarna tycks lida av; de är fula. Dels handlar det förstås om ganska dåliga grundförutsättningar eftersom mallarna som erbjuds med de stora svenska bloggtjänsterna är under all kritik. Faktum är att Blogg.se inte mig veterligen har lagt ut en enda ny mall sedan bloggboomen sommaren 2005. För att vara Sveriges största bloggtjänst är det ganska snålt. Och då måste vi in och pilla i layouten själva. Ibland blir det förbannat snyggt, ibland inte lika. Jag förstår att alla gör sitt bästa, men jag tror att många glömmer bort hur viktigt det är att läsarna inte får ont i huvudet innan de ens börjat läsa.

Men utseendet är inte det värsta.

Att blogga snyggt handlar ju faktiskt så mycket mer än om utseende – det är inte bra att vara för ytlig. Ta till exempel Kenza och Blondinbella. Även om det har diskuterats smygreklam och hur väl de uppfyller pressetiska regler, så bloggar de faktiskt snyggt. Och med snyggt menar jag att de försöker förmedla något positivt. Blondinbella skriver om självkänsla utifrån sitt eget perspektiv, Kenza skriver om lyckan över att nå sina drömmar. De går aldrig medvetet in för att provocera, de låter inte sin tonårsilska ta över bloggen.

Tyvärr är ju inte alla samma energiknippen som Bella och Kenza. Vi har de som är betydligt mer destruktiva och utåtagerande, de som får besökare som bara vill hata, de som nu seglar upp som de mest lästa bloggarna i Sverige.

Nackhåren reser sig ibland på mig då jag läser deras bloggar men jag har länge försökt intala mig själv att det är åldern, både deras och min, som gör att jag har svårt att förstå dem. Men de här tjejerna börjar bli myndiga och jag tänker på vad jag själv gjorde i deras ålder. Var jag lika omogen och utåtagerande? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag var sådan när jag var 13. När jag var 18 flyttade jag utomlands på egen hand och upptäckte hur fantastiskt livet och andra människor kunde vara om man lade all aggression åt sidan. Så även om jag försöker vara tolerant och även om jag verkligen har i åtanke att det är småtjejer som ligger bakom dessa bloggar, känns det inte längre som en godtagbar ursäkt.

Att skriva att någon bör skära upp sina handleder, att lägga upp bilder och göra en lista på de fulaste killarna som mailat, att överlag prata ned till sina läsare och kalla dem för bitches och wannabes…  det handlar verkligen om fulbloggning på hög nivå där man gör allt för att provocera och attrahera nya arga läsare. Jag mår dåligt av det, jag undrar vad för typ av jobb dessa tjejer kommer att få då deras framtida arbetsgivare googlar deras namn innan en anställningsintervju och jag undrar när (inte om) någon kommer ta ut sitt vrede på dessa tjejer på stan. De är långt ifrån anonyma och retar upp tiotusentals människor på en daglig basis. De tar inte hand om sig själva och jag blir genuint orolig för dem. Jag är helt övertygad om att de inte målar upp en rättvis bild av sig själva. Jag har stött på Kissie vid ett par mingel hos Mahir (numera Springtime) och tvärtemot vad jag hade föreställt mig höll hon sig i bakgrunden, talade knappt och gjorde inget väsen av sig alls. En bild helt olik från den jag har fått av henne på bloggen.

Vart är alla positiva bloggtjejer?

Låt oss titta på Gala Darling, en av världens mest populära bloggare i tjej- och modegenren. Dagliga inspirationsartiklar och massor av kärlek till alla sina besökare. Hon hjälper, peppar och talar med sina läsare på ett sätt som jag hittills inte stött på i Sverige. De måste väl finnas, men hamnar kanske i skymundan av alla ilskna och självupptagna virtuella blogg alter-egon. Eller är vi bara så pass negativa i Sverige att ingen orkar vara glad längre?