Katta Kvack

Har strul med servern, därav dåligt bloggande (och ett försvunnet inlägg). Istället bjuder jag på vad jag just publicerat på Bakom Bläcket – lite vettiga bilder (äntligen) på min Sanrioarm. Yay!

Jag vet att många av er är nyfikna på hur min färdiga Hello Kitty arm ser ut… det är bara det att jag har fasansfulla problem att få till en vettig bild på den. Jag får helt klart släpa med mig kameran ut i dagsljuset och antingen tvinga sonen eller sambon att knäppa några ordentliga bilder – tja, om det inte finns någon läsare med fototalang som är sugen på att fota en rödhårig bloggare med färgglada tatueringar vill säga.

Men här får ni en något gultonad titt på den i alla fall och som ni ser är det mycket mer än Hello Kitty – det är snarare en hel Sanriovärld på min arm. It’s fabulous.

Igår morse klev jag och sambon på ett litet plan (jo, det var faktiskt väldigt litet) mot Östersund. När vi landade satte vi oss i en taxi och åkte direkt till Man’s Ruin.

Där satt Mia och väntade på oss samtidigt som hon hade slagit in stolen fint i plast och duttat upp färg i små koppar.

Jag lade mig till rätta, och såg så här lugn och drogad ut i fem timmar. Eller inte riktigt kanske. Nackdelen med att någon står bredvid med en kamera är att alla grimaser förevigas och att varenda liten benryckning dokumenteras. Se bara…

Ser ni? Uppenbarligen hade jag ganska svårt att ligga still. Varför? Därför att insidan av överarmen inte är mitt favoritställe att tatuera.

Därför var jag så här glad när det var kisspaus. Varje kisspaus var värd en liten dans.

På kvällen skulle vi egentligen tagit oss ett glas med Mia och Conny, men jag var helt slut efter sittningen och kände mig riktigt risig. Jag släpade mig med nöd och näppe ned till restaurangen på hotellet, där jag petade i mig toast skagen och en hamburgare och en stor stark. Sedan somnade jag som en stock på hotellrummet, med en påse godis på magen.

Scandic Östersund City var helt värdelöst. Tapeterna ramlade bokstavligen av väggarna och det var så mögligt i badrummet att mögellukten nästan knockade oss och gjorde mig skitallergisk. Men frukostbuffén var helt OK. Jag tog massor, men orkade så klart bara hälften. Jag skulle inte rekommendera det hotellet till någon alls. Nästa gång jag åker till Östersund för att stalka Mia bokar jag in mig på ett annat hotell. Bara så att ni vet.

När vi hade moffat i oss all frukost åkte vi tillbaka till Mia och studion. Lika bra att passa på när man ändå är där, eller hur. Så jag gav henne min vad,  som hon fick helt fria händer med. Detta innebär att jag typ har Sveriges snyggaste vad nu. Jag är typ kär i min vad! Nu blir ni nyfikna va? Ja, kan just tänka mig det. Ni ska få se båda tatueringarna, så snart de har läkt.

Sedan flög vi hem. Så nu sitter jag hemma i soffan, lite mör men grymt mycket snyggare. Jag älskar att man blir så himla snygg av tatueringar. Älskart!

Jag känner att detta inlägg mycket väl kan komma att bli mitt genombrott som modebloggerska. Jag har det verkligen på känn! Jag är också alldeles övertygad om att det var precis denna typen av inlägg Tyra menade då hon listade alla sina hjärtliga kriterier på vad som gör en blogg värd att följa häromdagen. Jag tror dessutom att dessa bilder är nyckeln till att bland annat hamna på Bloggkommentatorernas rss-lista, att Stockholm Streetstyle kommer börja spana efter mig på stan (eller jaga mig snarare, eventuellt stå och vänta utanför både jobbet och porten här hemma i hopp om att få knäppa bilder på mig), att Karin Olofsson får upp ögonen för mig och tycker jag är så grym att hon placerar mig på blogg.se’s framsida (trots att jag inte bloggar där), samt att jag även får ett par snälla stalkers som med viss regelbundenhet kommer skicka mig personliga brev och presenter, men ändå respektera my personal area. Ungefär så.

Här kommer i alla fall en titt på resultatet efter mina dryga fem timmar tillsammans med Mia igår kväll. Eller var det fyra och en halv? Vi säger fem för då låter jag lite tuffare, lite hårdare, lite mer farlig.

För att stilla Tyras, och alla andras, nyfikenhet kan jag meddela att jag har på mig ett par glansiga tights som jag köpte julen 2007 på Gina Tricot och som sedan dess blivit grymt noppriga i grenen (men än har de inte gått sönder, vilket torde vara ett bra betyg), samt en BH som är för liten och skär in på ett synnerligen obekvämt sätt i axlarna samt låter brösten ramla ut i tid och otid. Ganska besvärligt faktiskt, men jag tycker att det är dödligt trist att köpa BH:ar och tycker mig uppleva samma problem som Lady Dahmer – trots att jag inte är en H-kupa utan bara en D. Att det ska vara så svårt. Ja, och tröjan jag har på den översta bilden kommer från JC’s ungdomsavdelning. Den köpte jag samma dag som Metallica spelade på Stadion. När kan det ha varit? Sommaren 2007?

Men nog om min snygga outfit. Tatueringen. Den är inte riktigt klar ännu, men om fyra veckor är den det. Eller klar och klar – planen är ju att bygga vidare med en massa söta saker på hela armen så småningom, men så här ser den ut just nu. Ganska stor faktiskt.