Fejking it

image

Drömde att min kitty-värld höll på att blekna bort. Ja, den såg lite ut som på den bleka bilden här ovan och så ser den ju INTE ut på riktigt – bara för att poängtera. Jag var skitsur. Så vaknade jag, men då satt den där den skulle. Tur.

Kul grej; min brorsdotter Uma som är fem blir lika förvånad varje gång vi träffas över att min hello kitty-tatuering sitter kvar, när hennes alltid bleknar bort. Oklart om hon tycker det är orättvist eller om hon tycker synd om mig. Alltså, hon är fullt medveten om vad en tatuering är, både hennes mamma och pappa är tatuerade, men just det här med en riktig kitty-tatuering tycker hon är jävligt skumt och misstänker nog att jag ljuger lite.

Posted from WordPress for Android

Min Sanrioarm… äntligen

Har strul med servern, därav dåligt bloggande (och ett försvunnet inlägg). Istället bjuder jag på vad jag just publicerat på Bakom Bläcket – lite vettiga bilder (äntligen) på min Sanrioarm. Yay!

- Har du hela dagisväggen på armen, frågade en försäljare på Peace & Love för någon vecka sedan. Jag skrattade, han skrattade och sedan frågande han om den verkligen var riktig.

Ja, den är riktigt, även om det är många som inte tror att den är den. Den är som en underbar akvarellmålning på armen, fin och skir i färgerna. Det är också den av mina tatueringar som, så klart, får absolut mest uppmärksamhet. Dels på jobbet. Inte konstigt kanske eftersom det är inte helt vanligt att folk på departementen har så pass färgglada armar som jag har. Jag får många frågor, men har aldrig hört något negativt – i alla fall inte på jobbet. På besök hos släkten är det däremot en helt annan melodi.

Sedan får den ju självklart en hel massa lovin’ från tjejer i femårsåldern, och jag ligger mycket bra till i min snart 5-åriga brorsdotter Umas ögon. Hon blir lika förtjust över att den fortfarande sitter kvar varje gång vi ses, och vi ses ganska ofta.

Varför Hello Kitty och hennes vänner? Tja, varför inte? Jag älskar Hello Kitty, om än inte på ett ohälsosamt sätt. Jag är ingen storsamlare på något sätt, men gillar att köpa lite saker här och var (som sedan oftast hamnar i min brorsdotters ägo) och har gillat Hello Kitty sedan jag först hittade Sanrioprylar när jag var i runt 6 på en liten butik i Huddinge som hette Annorlunda Ting. Nu är jag 33 och är helnöjd med att ha en arm som är så här färgglad. Jag älskar färg, men eftersom jag sällan klär mig i mycket annat än svar så låter jag mina tatueringar sätta färg på min tillvaro i stället. Det funkar bra det med, tycker jag.

Just nu är det sommar och Hello Kitty har onekligen blivit ganska fräkning, men tja, varför inte. Fräknar är ju fint och nu matchar vi varandra riktigt bra.

Hello Katta!

Jag vet att många av er är nyfikna på hur min färdiga Hello Kitty arm ser ut… det är bara det att jag har fasansfulla problem att få till en vettig bild på den. Jag får helt klart släpa med mig kameran ut i dagsljuset och antingen tvinga sonen eller sambon att knäppa några ordentliga bilder – tja, om det inte finns någon läsare med fototalang som är sugen på att fota en rödhårig bloggare med färgglada tatueringar vill säga.

Men här får ni en något gultonad titt på den i alla fall och som ni ser är det mycket mer än Hello Kitty – det är snarare en hel Sanriovärld på min arm. It’s fabulous.

Östersund, baby!

Igår morse klev jag och sambon på ett litet plan (jo, det var faktiskt väldigt litet) mot Östersund. När vi landade satte vi oss i en taxi och åkte direkt till Man’s Ruin.

Där satt Mia och väntade på oss samtidigt som hon hade slagit in stolen fint i plast och duttat upp färg i små koppar.

Jag lade mig till rätta, och såg så här lugn och drogad ut i fem timmar. Eller inte riktigt kanske. Nackdelen med att någon står bredvid med en kamera är att alla grimaser förevigas och att varenda liten benryckning dokumenteras. Se bara…

Ser ni? Uppenbarligen hade jag ganska svårt att ligga still. Varför? Därför att insidan av överarmen inte är mitt favoritställe att tatuera.

Därför var jag så här glad när det var kisspaus. Varje kisspaus var värd en liten dans.

På kvällen skulle vi egentligen tagit oss ett glas med Mia och Conny, men jag var helt slut efter sittningen och kände mig riktigt risig. Jag släpade mig med nöd och näppe ned till restaurangen på hotellet, där jag petade i mig toast skagen och en hamburgare och en stor stark. Sedan somnade jag som en stock på hotellrummet, med en påse godis på magen.

Scandic Östersund City var helt värdelöst. Tapeterna ramlade bokstavligen av väggarna och det var så mögligt i badrummet att mögellukten nästan knockade oss och gjorde mig skitallergisk. Men frukostbuffén var helt OK. Jag tog massor, men orkade så klart bara hälften. Jag skulle inte rekommendera det hotellet till någon alls. Nästa gång jag åker till Östersund för att stalka Mia bokar jag in mig på ett annat hotell. Bara så att ni vet.

När vi hade moffat i oss all frukost åkte vi tillbaka till Mia och studion. Lika bra att passa på när man ändå är där, eller hur. Så jag gav henne min vad,  som hon fick helt fria händer med. Detta innebär att jag typ har Sveriges snyggaste vad nu. Jag är typ kär i min vad! :love: Nu blir ni nyfikna va? Ja, kan just tänka mig det. Ni ska få se båda tatueringarna, så snart de har läkt.

Sedan flög vi hem. Så nu sitter jag hemma i soffan, lite mör men grymt mycket snyggare. Jag älskar att man blir så himla snygg av tatueringar. Älskart!