Katta Kvack

Jag år 00

Inte nog med att man ska publicera bilder på det år som jsut gått, nu ska man också sammanfatta sitt 00-tal. Det finns ingen hejd på allt som ska göras i bloggvärlden, i synnerhet inte då det kommer till att redovisa allt som redan har gjorts. Så här kommer det, Katta Kvacks 00-tal.

2000 bodde jag fortfarande i London. Eller igen, snarare. Jag hade ett uppehåll under hösten 99, men kom sedan tillbaka lagom för att fira in millenieskiftet tillsammans med Helen. Ja, tanken var förstås att jag skulle firat in det med min dåvarande pojkvän också, men han bestämde sig för att inte dyka upp på utsatt tid och plats vilket innebar att jag och Helen stod utan champagne vid Themsen och väntade på ett klot av eld som måste ha pyst ut långt innan det nådde den delen av Themsen som just vi stod vid. Min vackra brorsdotter Paloma föddes och i maj 00 upptäckte jag att  jag var med barn tillsammans med pojkvännen som aldrig dök upp på nyårsafton. Dagarna efter jag hade fått två blåa streck på stickan fick jag reda på att en viss herre hade spelat fiol vid sidan av efter fem år tillsammans med mig, så med ett barn i magen insåg jag att jag skulle bli singelmamma. Jag var 23, flyttade hem i juli, jobbade genom Poolia på samma tjänst som jag har idag, och fyllde 24 i december.

2001 föddes sonen med de stora ögonen. Min alldeles egna lilla alien. 01 präglades av sömnlösa nätter, dåligt självförtroende men mycket kärlek. Jag var övertygad om att att det aldrig mer skulle vara någon som blev kär i mig, ensam mamma med stretchmärken på magen. Jag skrev bra på högskoleprovet trots uppenbar sömnbrist och bestämde mig för att börja plugga efter min mammaledighet.  Men allra viktigast, störst och häftigast var förstås Robin – min alldeles egna avkomma. Tänk vad coolt att man kan göra alldeles egna barn liksom. Låg han i min mage? Hur var livet innan Robin egentligen? Svårt att säga. Under 01 träffade sonen sin pappa tre gånger, sista gången på dopet i juni. Sedan dess har de inte setts. Jag började blogga!

2002 tog min mammaledighet slut, jag började på juristlinjen och sonen på dagis. Juristlinjen ja. Så många pretentiösa idioter, uppfyllda av sina egon som tyckte det var helt OK att riva ut sidor ur referensböcker på Stockholms univeritetsbibliotek att det var svårt att hitta någon att knyta ann till. Bäst var Jenny, som hörde mig och en av professorerna prata om Robin vid ett flertal gånger (100% närvaro krävdes, ettåring på dagis blev sjuk en hel del, förstående professor bla bla bla) och frågade i slutet av terminen vem den där Robin var? Var det någon i vår seminariegrupp som hon inte hade hälsat på. Goddag yxskaft. Sommarjobbade på Posten som cyklande brevbärare och försökte förklara för BVC att jag visst trodde att sonen var pollenallergisk. Det är väldigt ovanligt i sådan låg ålder, svarade de. Ovanligt är inte samma sak som omöjligt med två väldigt allergiska föräldrar, svarade jag. Det sket BVC dock i. Jag hängde mycket på tully’s med Kajsa och drack latte i mängder, under tiden som våra barn var på dagis. Lattemammor av vår tid med andra ord, minus de medföljande barnen då.

2003 var ett skitår på många sätt. Jag träffade Toni Pettersson den 1 april. Jag var inte värdelös, killar gillade mig trots att jag var degig. Fast jag var inte degig så länge till. Stressen av att plugga på juristlinjen, samtidigt som jag jobbade extra för att hålla ekonomin flytande tog ut sin rätt – jag åt lite och blev smal. Jag var ganska nöjd. Sedan åkte Toni iväg under sommaren för att rigga scener på hela Sveriges festivaler. När jag äntligen skulle träffa honom igen i juli uppe i Gävle (enligt hans förslag), verkade han nära nog ointresserad av mig. När han kom tillbaka till Stockholm i augusti ringde han och ville ta med mig på konsert. Jag fixade barnvakt, köpte en flaska vin och gick hem och väntade på att han skulle ringa för att bestämma vilken tid vi skulle träffas. Han ringde aldrig. Jag drack upp vinet, somnade i soffan och gick och piercade tungan dagen efter i ren protest. Han ringde och jag skällde med svullen tunga. Han lovade att komma över samma kväll då han hade jobbat klart. Han kom aldrig. Vi hördes aldrig mer. Jag kollade dödsannonserna i DN i flera veckor efteråt (men ringa tänkte jag fan inte göra) och hoppades på att han skulle ha blivit överkörd av en bil. Under hösten kände jag lukten av hans parfym bakom Bofilsbåge på söder, och när jag tittade upp kom han runt hörnet hand i hand med en tjej. Jag ökade takten och bad till alla övre makter som kan tänkas existera att sonen inte skulle känna igen honom. Toni passerade så nära att våra armar nästan snuddade vid varandra. Jag hatade honom så innerligt och satt ensam i min studentlägenhet i Haninge på kvällarna efter sonen hade somnat och önskade all världens olycka på Toni. Jag känner fortfarande för att sparka honom hårt i skrevet. Vilket asshole!

2004 spelade min brors band Howard på ett litet unket ställe som heter Snövit. Kristoffer hade bjudit in ett gäng arbetskamrater. En av dem hade jävligt rapp tunga. Han var långlånglång, mörkhårig och fem år yngre än mig. Honom vill jag ha, tänkte jag, samtidigt som han med glimten i ögat skämtade med mig. Han var så fin, men totalt ointresserad av mig. Efter någon vecka luskade jag reda på hans mobilnummer med hjälp av Kajsa och halva slakthusområdet. Jag skickade ett sms och frågade om han ville gå ut och ta en öl. “Jag är inte intresserad av något förhållande, men om du ändå vill gå ut och ta en öl så kan vi göra det” kom svaret. Feck off, svarade jag (med andra ord). Sedan stötte vi på varandra lite här och var, jag bjöd honom på fest, han dök upp på Medusa när jag gick hem med någon annan, han kom på Kajsas och min brors bröllopsfest, vi sov bredvid vandra på en soffa, vi kollade på skräckfilmer tillsammans… sedan den 6 juni klockan 15, när jag egentligen skulle suttit i en skrivsal på universtitet för en omtenta, kysste han mig. Äntligen. Och sedan dess har det varit vi – Pärre och jag. Jag älskar honom innerligt och av hela mitt hjärta. I december gav jag upp studierna då jag fick ett erbjudande om jobb som a-kassehandläggare efter att ha sommarjobbat som en biträdande sådan och träffade underbara Lola. Jag besökte en privat barnläkare som konstaterade att sonen, precis som jag försökt förklara för BVC i två år, hade allergier.

2005 flyttade jag och Robin ihop med Pärre. En liten tvåa i Solna utan köksfläkt. Allt var perfekt, ljuvligt och underbart, ända tills jag insåg att chefen på a-kassan var en tvättäkta psykopat som mobbade sin personal, spred rykten om dem och ljög oss rakt upp i ansiktet. En efter en körde hon oss i botten. Jag grät mycket och var sjuk ofta. I november föddes Uma, min andra brorsdotter.

2006 blev jag sjukskriven. Jag grät tills jag inte kunde gråta mer, gick till företagshälsovården och träffade en läkare som visste precis vem min chef var. Jag var inte den första av hennes anställda som hade besökt honom. Han sjukskrev mig rakt upp och ned. Jag grät mig igenom våra första möten och den första tiden som sjukskriven, sedan tog jag mig i kragen och sökte alla jobb jag kunde hitta. Precis då, när jag behövde det som mest, annonserades tjänsten på mitt nuvarande jobb ut. Där hade jag jobbat förut, med samma uppgifter via Poolia. Jag sökte jobbet och fick det. Sedan startade jag Bjooti och fyllde 30 och Hanna Fridén grattade mig på sin dåvarande blogg, vilket fortfarande gör mig ganska mallig faktiskt.

2007 var ett häftigt år. Bjooti fick massor av läsare, jag fick lära känna människor som jag aldrig hade lärt känna om det inte hade varit för Bjooti. Jag träffade Gonza som fixade jobbintervju åt mig med Daniel Nyhlén och fantastiska Anna inför lanseringen av vad som skulle komma att bli improveme.se. Efter mailväxling genom Facebook träffade jag även Kicki för första gången då hon hade bokkväll på Accessora. Jag kände som att världen låg för mina fötter.

2008 var ett tungt år. Jag började på improveme.se och insåg att man inte ska lyssna till rykten eller förutfattade meningar. Jag slutade dock på sajten efter tre månader och gick tillbaka till min bottentjänst där jag blev erbjuden nya arbetsuppgifter, större ansvar, ny titel och lite mer pengar. Med ansvaret kom stress och jag gick raskt upp nära 15 kilo. På vintern trodde jag att jag nästan inte skulle mäkta med längre. Det var så många nya projekt på jobbet som jag var involverad i och jag hade konstant ont i magen. Bara jag tar mig till nästa år, tänkte jag, då kommer allt lugna ned sig.

2009 var tungt det med, av flera olika skäl. Jobbet var fortfarande oerhört intensivt och lugnade inte ned sig det minsta. Året började med att morfar dog ett par timmar efter tolvslaget på nyårsnatten. En av mina närmsta  har mått dåligt, vilket såklart påverkade mig. Samtidigt insåg jag det viktiga i att våga lyfta läskiga ämnen och ställa frågor trots att jag fruktade svaret på dem. Jag var i Paris tre gånger och lärde känna skönhetsgalningar från hela Europa, samtidigt som jag klickade omedelbart med Helena som jag träffade första gången under maj månad. Howard ställde sig åter på scen, vilket kom att bli en av 00-talets höjdpunkter. 17 oktober 2009 kommer för alltid att ligga mig varmt om hjärtat. Jag förstod också att vissa personer klarar man sig bättre utan; de som snackar skit bakom rygg och ältar händelser ur det förflutna tills det inte längre går att stå ut, de som suger kraft utan att ge något tillbaka, de som tar tar och tar för att sedan bajsa på en. Inga mer sådana personer i mitt liv, lovade jag. Och det är ett löfte jag tänker hålla.

00-talet… hur tungt det än må ha varit emellanåt så var det decenniet som gav mig Robin och Pärre. Bättre finns inte.