Dag 30 – Mitt bloggande

9 Jan 2011 | 13:51 14 kommentarer | Att surfa

Jag har hittat på ett eget tema för dag 30 som också är den sista dagen i 30-dagars utmaningen (som tagit mig betydligt längre tid än 30 dagar), för jag PALLAR inte att skriva om ett till ögonblick. Så jag tänkte skriva om mitt bloggande. Jag älskar att skriva om mitt bloggande och vet ni, nu under vintern har jag varit gästföreläsare på en kurs i sociala medier på Högskolan i Borås om just mitt bloggande. Himla kul var det, så klart, för jag gillar ju att prata om mig själv och jag gillar att prata bloggar.

Jag väljer att skylla allt på Buffy. Eller nej, inte allt. Jag väljer att skylla allt på Buffy och på min son, för utan endera hade det nog dröjt betydligt längre tid för mig att halka in i bloggandes ljuva och uppslukande värld. Jag började skriva om mig och mitt liv på nätet 2001. Jag hade varit mammaledig sedan januari och fram emot hösten kunde dagarna kännas galet långa när regnet aldrig ville sluta och jag redan hade druckit mer kaffe än vad magen egentligen mäktade med. Jag hade sedan min graviditet varit aktiv på nätet i diverse forum och drev även ett par så kallade fansites1 som handlade om serien Buffy the Vampire Slayer (ja, jag är nörd och väldigt stolt över det), och på detta sätt kom jag i kontakt med fler och fler bloggar. Vi snackar om tidigt 00-tal, flera år innan den stora svenska bloggsommaren 2005 då bloggandet nådde Sverige med besked, så med andra ord var bloggarna som jag successivt började läsa uteslutande utländska: amerikanska, engelska, isländska och ett par finländska också,   om jag inte minns helt fel. Den 31 december 2001, vilket uppenbarligen var en ganska händelselös nyårsafton i övrigt, köpte jag mitt första domän och lade upp min allra första blogg på nätet: Bashful Charm. Jag bloggade på engelska, förstås, eftersom det var så få som bloggade på svenska på den tiden. Hela mitt kontaktnät på nätet utgjordes av folk från andra länder, och som ni säkert vet är en blogg inte riktigt en blogg om man inte har några läsare.

Under många år velade jag fram och tillbaka inte bara mellan domän och bloggverktyg, utan även mellan språk. Ett tag var det bara engelska, för att sedan övergå till svenska, för att sedan vara en blanding, och sedan tillbaka, om och om igen. Många inlägg har därför försvunnit, vilket kanske är lika väl det för om ni tycker att jag är självutlämnade idag, då skulle ni ha följt mig back in the day. Det fanns inget jag inte skrev om.

Jag hade inte en tanke på att vad jag skrev på nätet skulle kunna komma att läsas av fler än de fyrtiotalet läsare som jag hade då. Att min mamma och pappa skulle kunna klicka sig in var aldrig något som jag över huvud taget ens funderade på. Jo, jag kunde givetvis fasa för det, tänka att oj oj oj, tänk om pappa läste detta – då skulle jag aldrig mer få några julklappar. Men samtidigt var jag ganska trygg i min övertygelse att 40-talisterna aldrig skulle ha den blekaste aning om vad en blogg var och ännu mindre att de skulle ha kunskapen att hitta just min på nätet. Sedan kom den stora bloggsommaren 2005.

Fram till 2005 var man i Sverige tryggt anonym i egenskap av bloggare. Nog hade vi vid det laget hunnit bli ett ganska stort gäng som bloggade, men eftersom media ännu inte riktigt hade hängt med i svängarna så hade kreti och pleti fortfarande inte den blekaste aning om vad en blogg var och hade de hört talas om bloggar så kunde de flesta för sitt liv inte förstå vad man skulle med en sådan till. Sedan skedde det, den stora bloggboomen. Jag vet inte hur den började eller vart den kom från, men under sommaren 2005 var plötsligt varenda dagstidning fylld till bredden om det här märkliga fenomenet ”bloggar”. Nya uttryck myntades (däribland ett av mina hatuttryck – bloggsfären), och de allra första bloggdrottningarna kröntes, för let’s face it – i bloggvärlden är det tjejerna som regerar, även om det till en början snackades mycket om att det var ont om bloggtjejer och att det bara var killar som syntes på nätet. Aftonbladet körde en serie som hette dagens sommarbloggare, där jag fick vara med på ett hörn.

Skärmdump från Aftonbladet.se

Idag har jag funnit mig tillrätta. Men jag erkänner villigt att jag är en bloggaholic. Jag vill starta tusen nya bloggar om dagen, på ett ungefär. Ibland drar jag igång en blogg för att några månader senare inse att det här har jag ju egentligen inte tid med. Som Cookie Slayer. Jag älskar bakbloggar, jag skulle älska att ha en, men jag hinner inte baka så pass mycket att det faktiskt ger nog med underlag för en hel blogg.

Men låt oss titta på de bloggar som jag driver idag och som är aktiva.

Katta Kvack (http://kattakvack.se)

Katta Kvack känner ni ju förstås redan till eftersom det är här ni är och läser as we speak. Jag älskar mitt lilla skrymsle på nätet som Katta Kvack utgör och jag älskar alla som jag fått kontakt med genom Katta Kvack. Tänk att det finns så många coola människor där ute som läser bloggar och som väljer att läsa just min blogg. Jag blir oerhört smickrad bara jag tänker på det och när ni lämnar kommentarer, då kissar jag nästan på mig av lycka. For real ya’ll!

Bakom Bläcket (http://bakomblacket.blogg.se)

Bakom Bläcket är min tatueringsblogg dit folk får skicka sina bilder och sina tatueringshistorier. Den har inte uppdaterats mycket senaste månaden, vilket inte beror på brist på bidrag, utan istället att jag sitter och velar fram och tillbaka huruvida jag ska flytta bloggen till mitt domän och köra wordpress, vilket ju skulle göra bloggen tusen gånger bättre. Jag har lagt upp en dummy och så här skulle det se ut. Vad tycker ni? Ska jag flytta på den?

in sweat (http://sweat.kattakvack.se)

in sweat är en träningsblogg för noviser, som jag själv. Vi är fem tjejer som bloggar om våra försök att komma i form, ibland med varierat resultat :sweat:  Vi var sex från början, men blev lämnade av Josephine i julas (synd). Det är kul att skriva inom ett område där de flesta bloggare annars är typ träningsexperter. Jag menar, nästan alla andra träningsbloggar drivs av tjejer som jobbar som tränare, springer maror eller är typ triatleter. Det är inte vi, vilket jag tycker är bra, för tränar gör himla många här i Sverige och alla gör det inte på expertnivå. Vi är en frisk fläkt rent av. Tycker jag!

lipstick is my poison (http://lipstickismypoison.blogspot.com)

Välkommen till Sveriges minsta och nyaste sminkblogg. Jo, det är sant, jag är tillbaka i the beautyblogging game, men inte fullt ut. Glöm ögonskuggor och foundationnyheter, på lipstick is my poison handlar det enbart om läppstift och ett och annat läppglans. När jag började blogga på Bjooti var det nischat nog att blogga om skönhet, men numera med krävs det mer än så för att nischa sig. Vi har sett många nagelbloggar de senaste åren, men hittills inga bloggar som enbart handlar om läppstift, inte mig veterligen i alla fall. Jag som är galen i läppstift tänker så klart råda bot på detta och passar då på att köra en klädutmaning fast för läpparna – läppgunksutmaningen. Allt ska testas, inklusive de blåa och svarta läppstiften. Märk väl att det inte är Bjooti som är tillbaka. Inte ens i närheten. Bara så ni inte blir glada och sedan ba, ahmen vad är det här för skit?

PS. Den söta datorn med blinkande hjärta kommer från en sajt som heter Busbra.

3 tycker detta är ett bra inlägg
Nej, jag ångrar mig – ogilla!
Taggat med:

Dag 29 – Mina tatueringar

7 Jan 2011 | 19:48 11 kommentarer | Att vara Katta Kvack

Dag 29 och flera av er har önskat att jag ska skriva om mina tatueringar. Okejrå.

Mina tatueringar – jag älskar dem. De svider dock rejält i ögonen på både mamma och pappa. Oklart varför. Mamma har börjar köra med jag säger ingentiiiing och håller handen för ögonen när någon pratar om dem, och pappa frågar ibland när jag ska sluta med sånt där. Men så är de, di dära 40-talisterna. Men det gör ju inte så mycket tänker jag, eftersom det är mina kroppsdelar som jag färglägger och inte deras.

Hade kunnat förstå folks fasa om det handlade om att jag förstörde min kropp genom att skjuta upp en massa heroin, eller kräkas upp all min mat, eller skära mig, eller skaffa mig större tuttar och mindre näsa och pumpa ansiktet fullt av botox, men det är ju inte det som det handlar om, det handlar ju om konstverk på min kropp. Fina saker. Ljuvliga.

Det spelar ingen roll vad andra tycker, för faktum är att jag har aldrig känt mig så bekväm och nöjd med mig själv och mitt utseende som sedan jag började tatuera mig. Mina tatueringar är en förlängning av mig, min personlighet, min smak och mina åsikter. Det kan tyckas löjligt, men jag älskar dem. Visst, den där första jag gjorde när jag var 19 och bodde i London är inte särskilt fin. Den var oplanerad, en tatuering som gjordes bara för att jag ville ha en tatuering. Men mina andra är jag galet förtjust i.

Min första – den oplanerade tribalgadden: 1996

Året var 1996 och jag hade varit i London i snart ett år. Jag hittade en skum tatuerare i SoHo, valde en design som satt uppklistrad på väggen och ba do it till tatueraren. Den tog 15 minuter att göra och jag höll på att dö en långsam död i 14 minuter och 50 sekunder. De sista tio sekunderna minns jag knappt för då började jag rulla runt med ögonen, kallsvettas och må himla illa. När jag gick därifrån fick tatueraren påminna mig om att knäppa mina byxor eftersom han inte tyckte att jag skulle gå omkring med öppna brallor i SoHo. Kanske hade han en poäng. På bilden har den bara ett par månader på nacken. Nu är den himla luddig och suddig och ett himla bra exempel på varför man ska välja både tatuerare och motiv med omsorg.

Min andra – syskontatueringen: 1999

1999 var jag på tatueringsmässan tillsammans med min lillebror. I Flashfighters monter såg vi denna drake och tyckte båda två att den var fin. Så någon månad senare åkte vi ut till deras studio i Aspudden och gjorde en varsin. Kristoffers är typ en smula större och har ett rött öga, medan min har ett blått öga. Lite mer genomtänkt, men en design plockad ur en pärm. Nå väl. Jag gillar den fortfarande. Den har en mening. Vår syskontatuering! Skamligt att den typ inte finns med på några bilder över huvud taget dock.

Min tredje: Döskalle & rosor: 2008

Sommaren 2008, mitt under semestern och värsta värmeböljan gjorde jag den här tatueringen på underarmen. Mitt i sommaren var kanske inte bästa tidpunkten, men får man en tid hos Johanna som vanligtvis håller till på Bluebird i Västerås så gäller det att passa på. Varför en döskalle, är det många som har undrat? För att jag tycker att de är fina. Estetiskt snygga. Plus att jag är hårdrockare, och vi hårdrockare gillar döskallar. Okej?

Min fjärde: Hello Kitty och polare: 2009-2010

Jag satt och funderade länge länge på vad min nästa tatuering skulle bli, efter skallen och rosorna. Jag visste att jag ville att Mia skulle göra den, men jag visste inte riktigt vad – bara att den skulle vara stor. Sedan slog det mig: Hello Kitty. Så klart! Jag har gillat Hello Kitty och hennes polare sedan jag var liten. Jag kan inte påstå att jag är ett maniskt fan, men jag är ett fan, helt klart. Och så fick det bli, en hel lite sanriovärld på min överarm – hela vägen runt.

Min femte – Kolibri & hibiskus: 2010

Jag lät Mia få fria händer med min vad när jag var uppe hos henne i maj förra året och det blev en alldeles underbart färgglad skapelse. Jag tror inte att jag har visat upp denna ordentligt än va? Den är inte helt klar faktiskt, mer ska till och den kommer bli ännu finare liksom. Det är inte klokt hur galet duktig Mia är. Måste se till att boka en resa till Östersund himla snart! Lustig grej med denna. Vi hade inte alls pratat om vad hon hade för planer innan jag fick se skissen samma dag som hon satte nålen i mig, men det visade sig vara så klockrent. Efter min farmor dock fick jag en tavla i tusch som hade hängt hemma hos henne – som jag alltid älskat. Och vad är motivet om inte kolibrier och hibiskusblommor. Nästan lite freaky faktiskt!

Min sjätte – Behemoth: 2010-2011

Behemoth är ju alldeles ny och inte heller klar. Han ska både skuggas och färgläggas och jag har inte mindre än tre sittningar inbokade med Klara på Swahili Bobs nu under våren. Egentligen skulle jag haft en redan i tisdags, men mina pengar tog slut efter jul och jag antar att mat är viktigare än att färglägga en tatuering. Sägs det i alla fall.

Planer på fler? Eh. Ja! Jag har ju fortfarande SJUKT mycket huden som är naken och tråkig och alldeles hudfärgad. Finns det något tristare liksom?

9 tycker detta är ett bra inlägg
Nej, jag ångrar mig – ogilla!
Taggat med:

Dag 28: Ett pinsamt ögonblick

30 Dec 2010 | 10:34 Inga kommentarer | Att vara Katta Kvack

Dag 28 ska handla om ett pinsamt ögonblick (tack Lady Dahmer för temat) och jag har gått och tänkt och tänkt men kan inte komma på några. Vilket är konstigt, för jag tycker att jag gör pinsamma saker minst tio gånger om dagen – men när jag väl ska berätta om dem så är de som bortblåsta. Det enda jag kommer ihåg är när jag på McDonald’s vid Tottenham Court Road någon gång kring 1996 snubblade i den långa trappan som ledde ned från kassan till borden, vilket inte bara resulterade i att skon flög av, utan även att jag skickade bricka och handväska över räcket ned på golvet ett par meter nedanför. Tjoff bara. Det var pinsamt.

På en så där mer vardaglig pinsam nivå så tycker jag det är oerhört genant att inte minnas namnet på folk, vilket har utvecklat sig till en smärre fobi vilket inte helt sällan resulterar i att jag tvångsmässigt faktiskt glömmer namnet på folk som en reaktion på min rädsla för att göra det. Lika pinsamt varje gång.

1 person tycker att detta är ett bra inlägg
Nej, jag ångrar mig – ogilla!
Taggat med:

Dag 27 – Sporter jag utövat, utövar och tänker utöva

28 Dec 2010 | 11:55 5 kommentarer | Att träna

Nej men, om vi skulle ta och köra de där sista dagarna av 30-dagarsutmaningen – de där dagarna som ni fått bestämma tema på? Ja, så gör vi.

Tigerrr har valt dagens tema: Sporter jag utövat, utövar och tänker utöva.

Ha ha ha. Jag som är världens största lata arsle! I alla fall när det kommer till sport och träning. Jag kom visserligen igång med träningen under hösten, men sedan kom slutetavnovembermörkret och hejnuskajaglevapåknäckdecember och nu ligger jag mest på soffan och pillar mig i naveln. Men det är lungt, jag är snart på’t igen.

Men vad har jag då utövat för sporter i mitt liv? En del faktiskt, om än aldrig i särskilt långa perioder. Jag har en något tvär inställning till idrott vilket jag mer än gärna skyller på en fullkomligt värdelös gympalärare som vi hade i 8:an, första året som vi fick betyg, Han gav mig en etta- ja, en fucking jävla ETTA. För er som är yngre än mig kan jag berätta att det är det sämsta betyget man kunde få på den tiden, förutom ett streck, vilket man bara fick om man hade noll närvaro. En etta var inte mycket bättre. Man kunde tycka ligga och åla sig fram på golvet under fotbollsmatch på gympan och ändå få en trea, men inte jag inte. Nej nej nej, för fucktard Andreas gav mig en etta med motiveringen att jag hade en dålig inställning till ämnet idrott.

Jag var där, jag var ombytt, jag deltog, men det räckte tydligen inte. För att få ett bättre betyg hade han helst velat se att jag också låtsades som att jag tyckte att idrott var det roligaste som fanns. Det tyckte jag inte, och när jag tycker att något är trist har mitt kroppsspråk en tendens till att avslöja mig. Personligen tycker jag inte att det är rimlig grund för en etta i betyg, men det tyckte Andreas. Han var ett asshole. Jag ångrar än idag att jag inte förde ett jävla liv om det där betyget, men det visste jag inte då att man kunde göra. Efter det tappade jag fullkomligen intresset för att vara med på idrotten, lämnade kläderna hemma, hade mens minst en gång i veckan och drabbades av de mest skumma sjukdomar för att slippa vara med. Men med en ny idrottslärare, så var inte ens det illa nog för ett fortsatt etta. Han puttade upp mig på en tvåa och i gymnasiet fick jag äntligen en trea av en idrottslärare som inte för sitt liv kunde förstå att jag tidigare bara hade fått ettor och tvåor. Tack Inger!

Jag har dansat balett, jazzdans, spelat fotboll (en hel vecka), basket (höll ut i två veckor) och sedan har det väl mest varit styrketräning, jogging och en del klasser. Jag jobbar fortfarande på modet att gå iväg på Roller Derby tryouts i januari, även om jag vet att jag hinte har balanssinnet på min sida. Men hur det än går där, så har jag under detta år insett att min kropp faktiskt inte bara kan träna, den reagerar även himla bra på träning. Jag kan faktiskt få muskler – det hade jag väl ändå aldrig trott. Coolt!

1 person tycker att detta är ett bra inlägg
Nej, jag ångrar mig – ogilla!
Taggat med:
 
  Äldre inlägg »