Livet

Höstens planer

Hå hå ja ja. Även om jag i det senaste avsnittet av podden säger att hösten inte är här ännu (augusti är en sommarmånad, så är det bara) så är onekligen höstterminen igång nu. Eddie började i förskoleklass i måndags och vi hade två väldigt känslosamma dagar i början av veckan, men nu verkar han mest peppad och glad igen. Ni vet boken om Alfons när han ska börja skolan, Var är Bus-Alfons? Well, Bus-Eddie hittade tillbaka igår, vilket känns väldigt väldigt skönt.

På måndag börjar Morris förskolan igen och jag ska tillbaka till jobbet – så det är väl inte mer än rätt att vi kikar lite på mina höstplaner? Ja, let’s do it!

Jobbet

Jag börjar på mitt nya jobb nästa fredag. Jag är rätt nervös, men det är ju faktiskt helt naturligt att vara det när man ska gå till en ny arbetsgivare efter 11 år hos den nuvarande. Men jag ser fram emot det, det ska bli superspännande. Jag kommer fortsätta jobba som registrator på en statlig myndighet.

Vi kommer naturligtvis fortsätta med podden också med ett avsnitt varannan vecka, men jag får lov att hoppa över Bokmässan/Bokmassan i år – kanske blir det av för mig nästa år i stället?

Skrivandet

Precis som jag misstänkte att jag skulle göra när skrivarskolan kom till sitt oundvikliga slut, har jag haft en skrivarsvacka. Mitt manus, som jag hade tänkt jobba med nu under ledigheten, har fått ligga i den mapp där jag la ett utskrivet ex i mitten av juni. Helt plötsligt är det så mycket jag vill förändra att det har känts som något enorm att påbörja. Men efter att ha läst Lisas senaste inlägg, så känner jag ändå lite förtröstan. Kanske börjar jag om på sidan ett och jobbar mig mot den berättelse jag nu ser framför mig.

Jag funderar på om jag inte behöver en liten skrivargrupp? Skrivgäris i all ära, det är en väldigt trevlig facebookgrupp som jag fått mycket pepp och inspiration i, men jag behöver ett mindre sammanhang. Det fungerar ju alldeles utmärkt att ha en skrivgrupp på nätet, det var ju så skrivarskolan var uppbyggd. Får se om jag hittar några likasinnade skrivande personer som också vill skriva klart sin första bok.

Bloggen

Jag har tänkt att bloggen ska få en större del i mitt liv igen. Jag älskar att blogga och jag älskar kontakten med er läsare. Bloggens grundstomme kommer vara lik vad den har varit, men jag kommer fokusera mer på vissa områden. Bland annat tänker jag sätta igång Projekt Friluftsfamilj och försöka lirka vår familj till att börja uppskatta friluftsliv. Eventuellt är jag mer pepp på detta än vad min man är i dagsläget, men jag vet att han också tycker om att vara ute och upptäcka nya saker, så jag tror att vi kommer få det rätt kul. Friluftsliv light förstås, för vi är en stor familj med barn som nog också behöver övertygas. Kul! Kanske kommer jag över min skogsfobi på köpet? Annars kommer ni så klart få läsa vidare om familjeliv, kanske lite om familjevänliga resor (troligtvis med fokus på inom rikets gränser eftersom vi inte är gjorda av pengar), lätta men spexiga saker att baka, men ja, ni kommer känna igen er helt enkelt.

Träning

Mitt mål med träningen är att hitta tillbaka till en rutin. Just nu kan det gå en vecka när jag kör fem pass, för att nästa vecka köra noll. Ofta hänger detta ihop med mitt humör: är jag stressad tränar jag mindre, trots att jag behöver det mer. Slaktar’n tycker bäst om när jag är en tränande person lite mer frekvent, eftersom mitt humör blir mycket bättre då. Och ja, jag håller med honom. Den stora vinsten med att träna är för min del att mitt humör blir jämnare och jag blir gladare. Glada Katta är en bra mycket trevligare prick än tjuriga Katta.

Studier

Jag sökte, som alltid, ett gäng kurser inför hösten. Kom in på mitt förstahandsval, men det är faktiskt orimligt att plugga heltid och jobba heltid och ha barn. Jag orkar faktiskt inte. Kom in på en kurs om skräck i kulturen också, som går på kvartsfart, vilket är mer rimligt. Men jag gjorde en återanmälan på några kurser jag blivit struken från och fick en plats på litteraturvetenskap på halvtid, och nu vet jag inte alls längre. De är rätt otydliga med schemat och det framgår inte hur många lajvchattar och sådant som ingår, och då är det svårt att veta hur pass rimligt det är att läsa kursen. Vi får se vart det landar.

Annat

Jag köpte en ukulele tidigare i veckan. Det är tydligen trendigt med ukulele just nu. Det var så klart därför jag köpte en – inte för att vara trendig men för att jag omedvetet påverkas av trender. Det är svinkul och jag tänker plinka på den massor i höst och driva alla till vansinne!

Ja. Det är lite så min höst ser ut.

Livet

Semester 2017: Dag 42

Igår när jag klev upp bestämde jag att det nog var den sista semesterdagen trots allt. Jag och Morris är visserligen lediga i en vecka till, men det är inskolningsvecka för Eddie och Robin börjar gymnasiet. Så ja, detta får helt enkelt bli årets sista semesterrapporteringsinlägg. Hoppas ni har tyckt om dem.

Igår puttrade vi runt hemma. Efter lunch gick barnen ut och lekte och jag vek fyra Ikeakassar ren tvätt. Sedan var jag tvungen att rensa klädlådorna på för små och trasiga kläder för att få ned de rena och typ hela kläderna.

Jag hade en ganska pissig dag faktiskt. Var ledsen och nedstämd och kände hela världens vikt på mina axlar. Eller vardagens vikt kanske? Det är så mycket nytt som händer just nu med skolstart och gymnasiestart och en lillebror som insett att hans storebror inte längre ska vara på förskolan med honom och så börjar ju jag på mitt nya jobb nästa fredag. Man vet ju att smacka på med nya saker va? Dessutom känner jag mig gammal, sliten, ful och tråkig. Men denna nyupptäckta kassa självkänsla kan jag nog ägna ett eget inlägg åt. Eller inte. Jag skrev om det på insta, men tog bort det för det känns lite som ett sår som jag inte vill peta för mycket i. Kanske har jag helt enkelt haft för mycket tid i sommar att ägna mig åt att titta mig i spegeln och lyckas öppna kameran i de mest osmickrande av selfielägen? Och kanske har jag bara kommit så långt från skrivandet efter att inte ha hunnit/velat skriva, att jag tappat allt självförtroende från skrivarskolan (innan slutträffen alltså, efter slutträffen var det som bortblåst).

Vi åt våfflor. Sedan åt vi lasagne. Pärre kom hem jättesent från ön och jag drömde om ett liv i en folkabuss med en surfbräda på taket. Det är min favoritfantasi när jag känner mig less.

Tack och hej semester 2017. Du har varit lång. Du har bjudit på mycket fint, men gudarna ska veta att det varit rätt tufft emellanåt också – så som det ofta är för barnfamiljerna men som det sällan talas om. Allt är så vackert på instagram att det är lätt att glömma hur kämpigt folk kan ha det bakom bilderna. Min instagram är ju ofta likadan, även om jag försöker krydda den med verkligheten lite då och då också.

Inskolningarna – here we come.

Livet

Semester 2017: dag 41

Vår helg var i ärlighetens namn lite så där. Slaktar’n åkte upp till ön för att bygga, jag stannade hemma med barnen för att gå på min brorsons 4-årskalas och barnen ägnade ovanligt mycket tid åt konflikter. På kalaset, till exempel, så dedikerade de 90 minuter åt att mest springa runt och skrika rätt högt och bråka med varandra, och jag sprang efter och sa åt dem att lugna ned sig. Ni vet när man kommer in i ett rum och känner lite att folk önskar att man kanske inte hade kommit för att man ändå bara stör, så var jag övertygad om att alla kände i lördags. Jag kände att vi var den jobbigaste jävla familjen någonsin och när man känner så, går det åt jättemycket energi eftersom jag blir ännu mer stressad över kaoset som jag kommer in genom dörren med. Jag var så himla ledsen och nedstämd resten av dagen, resten av helgen, för jag vill så gärna att andra ska få se mina barns härliga sidor, för de är ju helt fantastiska små personer också. De är roliga och finurliga och begåvade och kan föra de mest fantastiska konversationer. Men det är ju svårt att förstå det när man bara ser barn som ba:

via GIPHY

via GIPHY

via GIPHY

via GIPHY

Samtidigt så är det ju så här: innan jag vet ordet av kommer de börja mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet och då kommer jag sitta här och längta tillbaka till när de faktiskt ville krypa upp i knät och gosa samtidigt som de sa att jag var den bästa bästa i hela världen. Jag gillar ju att vara den bästa bästa i hela världen. Även om jag är lite stukad just nu, så vet jag ju att jag är den bästa bästa, för det säger dom till mig rätt ofta. Och dom är ju också dom bästa bästa.

 

Livet

Semester 2017: dag 40

I fredags hade jag en lite utökad barnaskara här under morgonen, då barnens kompisar var här och hängde, kollade morgon-TV, ritade, lekte, åt frulle. Det ösregnade ute och vi tände ljus och hade det riktigt mysigt faktiskt. Jag älskar regnet som piskat på till och från de senaste dagarna, har saknat regnet den här sommaren så himla mycket. Jag behöver regndagar för att liksom ladda om.

Jag passade på att vispa ihop lite kroppssmörj (lovar att berätta hur i ett eget inlägg). Jag läste lite också. Vi pratar om det här med att hitta lästid i avsnittet av En förbannad podd som släpps idag.

När Pärre kom hem (han slutar ju tidigt på fredagar) åkte vi och storhandlade (inte med alla fyra barnen dock). Att storhandla med våra barn är alltid en upplevelse. Man vet aldrig åt vilket håll det kommer gå. För det mesta går det dock åt helvete. Ja, och sedan läste jag lite till och Pärre jobbade lite till.

Livet

Semester 2017: dag 39

I torsdags tvärvägrade Eddie att gå ut när kompisarna kom och knackade på. Morris ville mest mysa nära mig. Så då bestämde jag mig för att vi var värda en slappardag där vi skulle unna oss att göra absolut ingenting alls. Sedan messade jag både Sofia och Slaktar’n och skrev att jag minsann inte tänkte ha dåligt samvete för att jag stannade inne, vilket så klart indikerar att jag egentligen hade dåligt samvete och kände att alla andra föräldrar på gatan var bättre föräldrar i och med att deras barn var ute och lekte och cyklade och fick frisk luft. Jag blir tokig på mig själv – varför skulle det göra mig till en dålig förälder för att jag låter barnen vara inne när de själva ber om det? Så jävla ologiskt att shama sig själv?

Vid halv två hade dom fått nog av att sitta inne dock och gick ut på framsidan och lekte med olika vänner, och helt plötsligt hade jag en ny konstellation av barn här hemma (som inte innefattade några av mina barn) som hjälpte mig att städa i min sekretär och berättade allt de kunde om pokémons och det var så himla trevligt. En alldeles lagom-dag liksom: tv, film, lite otvungen lek och bara göra det alla ville mest. Och jag slutade ha dåligt samvete också. Gött.