Träning

100 anledningar att (inte) träna

Ni är flera stycken som saknar vår gamla träningsblogg Move it Mama. Jag förstår det, för jag saknar den också. Sofia och jag pratar lite om den i förra avsnittet av En förbannad podd i samband med att jag har läst Brita Zackaris bok Jag hatar att träna. Det är en trevlig bok för den grundar sig väldigt mycket i samma träningsfilosofi som vi hade som grundstomme på Move it Mama: träning kan vara gött, men det kan vara jävligt att få till och inte minst är begreppet hälsa så missbrukat i syfte att shama folk på typ tusen olika sätt. Träning handlar inte om chiapudding och glutenhat och att skippa kolhydrater, det handlar om att hitta någon form av rörelse som gör en glad. Svårare än så är det faktiskt inte. Alla behöver inte träna crossfit eller springa marathon eller rulla fort i roller derby, tycker man att zumba är livet är det zumba man ska trän, gillar man att bränna av längder och att bli blöt, är simning toppen. Nyckeln till träning, om man vill träna, är att göra det som är kul och att inse att man ibland kanske inte kommer hinna träna, vilket inte innebär att man är dålig för det, bara livet som är som livet är mest. Kort och gott tror jag att Brita hade gillat vår blogg.

För min del har livet varit som livet är mest i något år nu. Och för min del innebär det att jag prioriterat bort träningen. Jag vinner nästan ingenting på att prioritera bort träningen, förutom ett kasst humör och värk i kroppen. Men säg det till logiken som tar kroppen i anspråk under tider av stress. Jag har faktiskt en tid med min PT inbokad om ett par veckor. Det är typ två månader sedan jag bokade den och snart ett och halvt år sedan jag träffade henne sist. Egentligen behöver jag inte träffa en PT, för jag vet hur jag ska träna och jag vet vad jag gillar – men ibland behöver jag ett peptalk och det är hon bra på.

Jag har skrivit rätt mycket om träning tidigare, här kommer några av mina favoritinlägg. Ni kommer känna igen dom från Move it Mama, men de tål att läsas igen.

Nu väljer jag  – när jag bestämde (för kanske 34:e gången) att löpning inte är för mig.

Den stora tightsjakten – för det är tydligen nästan omöjligt att hitta tights som passar höfter och magar.

Tappade kanske tråden lite – om hur jävla tråkigt det är med begreppet HÄLSA och att känna att man inte blir riktigt tagen på allvar för att man inte bloggar om chiapuddingar och proteinshakes.

Mitt träningsmenster – om träning, och mens.

Min träning är lika mycket värd som hans – när jag tröttnade på snubbar som ba: äru klar snart med vikterna ällä?

Livet

Vad tycker ni egentligen?

Jag tänker mycket på det här med bloggandet just nu. Jag vill ju inte lägga ned det, för jag älskar det. Men det är också tråkigt att bara använda bloggen som någon form av klagomur över vardagspusslet. Vardagspusslet bör för all del ha en plats i en blogg som skrivs av mig, för att låtsas som om det inte pusslas vore bara fånigt. Dessutom har jag förstått att ni tycker om när jag skriver om vardagen.

Om jag får gissa utifrån vilka inlägg som blir mest lästa och mest gillade, så tycker ni om när jag skriver om följande saker:

Vardag och familj:  utan filter, där både härligheter och saker som får mig att slita mitt slitna hår av skallen finns med.

Skönhet: utan filter, där produkter jag gillar får synas, produkter som är skit får sig en känga och hur rutiner a´la småbarnsmamma med heltidsjobb och skrivardrömmar kan se ut. Ja, och 100 skönaste som slumrat lite bortglömt sedan i början av sommaren. Jag messade lite med Kicki, om hur sugen jag varpå att skönhetsblogga, men jag landade i att jag ju faktiskt inte har tid för en skönhetsblogg. Det går liksom inte, att driva hur många projekt som helst. Däremot att skönhet borde få ha en fortsatt plats här. Livsstilsblogg a´la sliten mamma – för tovigt hår är också en livsstil.

Mat och bak: jag har förstått att ni gillar kokböcker lika mycket som jag gör och gärna vill se inlägg om alla jättemånga kokböcker som jag äger – kanske där jag provlagar saker ur dom? Ni tycker också om när jag bakar, vilket ju är kul, för det gillar jag också. Enkel och god vardagsmat, gärna vego och knäppa kakor. Typ?

Kultur: utan filter här med. Böcker för alla åldrar, tv-serier och filmer som jag tittar på. Mina fandoms (hej hej Buffy). Kulturella grejer som funkar att göra med barn. Yes?

Pappersvaror: eller okej, jag kanske borde skriva pyssel här och vara bred, men jag VET ju att ni älskar pappersvaror och även här är jag ju dödssugen på en egen pappersblogg, men återigen: TIDEN. Dessutom: pengarna, det är en ond spiral att blogga om fina produkter, för det slutar med att jag köper allt. Och inte ens jag har användning för urtontusen anteckningsböcker (men säg inte till Slaktar’n att jag erkänt detta).

Sedan vet jag att ni också tycker om när jag skriver om att jag skriver. Ni tyckte om inläggen om skrivarskolan och ville gärna att jag skulle fortsätta skriva om skrivandet. Så det borde ju också få plats.

Missar jag något här? Är det något jag brukar skriva om som ni tycker extra mycket om? Träning – saknar ni mina inlägg om träning? You tell me? Ni är så härliga och hejar på mig så ofta och skriver att ni är glada bara jag bloggar, men vilka inlägg gör er extra glada?

 

Livet

Halloween 2017 – tack, du var fin

Igår var det Halloween. Ja, jag är en Halloween-puritan och firar Halloween den 31 oktober. I alla fall när det kommer till att köra bus eller godis. Jag vet att det är lite flytande här i Sverige – vi börjar helgen innan, kör den 31:a och sedan även helgen efter. Och jag har inga problem med det, det blir så när gränserna mellan högtiderna är lite flytande. Men vi firar den 31:a, och det gjorde vi först genom att åka till Gröna Lund, jag och alla tre barnen, och sedan med bus eller godis när mörkret föll. Det var faktiskt en strid ström av barn och knackade på här igår och jag stod där i dörren och blev helt tårögd eftersom jag älskar Halloween. Trots att jag tycker att Scream-masker är skitläskiga.

Halloween på Gröna Lund var svinkallt, men kul. Sjuka köer för att köpa inträdesbiljetter, men jag är inte den som inte hittar lösningar på tråkiga köer, så jag halade fram mobilen och köpte inträde till mig och Robin via deras hemsida, fick en QR-kod och kunde gå direkt till entrén utan att bemöda mig med biljettkassorna. Åkbiljetter hade vi kvar sedan i somras, så det behövde vi inte bekymra oss för. Tonåringen hade säkert haft roligare på kvällstid med kompisar bland zombies, men se, det brydde jag mig rakt inte om, för det känns som om Halloween är VÅR högtid efter hans besatthet av Nightmare before Christmas när han var runt fyra (en gång fick de ta med sig musik till disco på föris när de var fyra eller fem – Robin valde sountracket till Nighmare *hjärtögon emoji*

Och nu är det 1 november! Med andra ord hög tid att börja planera inför nästa års Halloween. Yes?

 

DIY

Jag minns min Bullet Journal (och all tid jag inte hade för den)

Bullet Journals hörrni! Där trodde jag allt att jag hade hittat fram till det perfekta systemet för min del att planera min tid och samtidigt skapa mig en kalender som är precis så som jag vill ha den. För ni vet ju vid det här laget att jag är högst ambivalent när det kommer till papperskalendrar – det finns så många fina att det nästan aldrig räcker med att köpa en per år. Nej, en gång i halvåret byter jag gärna för att få njuta den där särskilda känslan av framtidstro som bara en ny kalender kan bjuda på. Men så började jag surfa taggarna för bulletjournaling på insta och kände som om jag hade hittat hem. Dels för att det var ett så otroligt flexibelt system, och dels för att det var den perfekta ursäkten för att få köpa pappersvaror. Mer pennor? Jo, men det behöver jag ju till min BJ förstår du! Har jag köpt många klistermärken tycker du? Vill du inte att jag ska få koll på mitt liv eller?

Jag köpte en anteckningsbok, ett gäng pennor och så satte jag igång och, som ni kan förstå, så älskade jag det. Jag tillbringade timmar med att skissa upp månads- och veckoplaner, surfade på Pinterest och insta för inspiration, planerade stordåd med bloggen på ett par uppslag dedikerade till bloggen, loggade sommarens alla yoga- och träningspass i en träningslogg, fyllde i vilka böcker jag läste i en läslogg. Ja, ni förstår ju, det var helt enkelt lite som att hitta hem. I alla fall i våras och under min 7 veckor långa sommarledighet. Sedan började vardagen igen, och med vardagen kom, TADA: tidsbristen. Helt plötsligt satt jag där och behövde ha koll på vad som hände i december, men eftersom det fortfarande var september hade jag inte hunnit rita upp december än. Det finns så klart BJ-lösningar för sånt, men jag blev oerhört stressad av att inte ha det kommande halvåret redan uppritat och klart och helt plötsligt drabbades jag av totalt planeringsstopp och kunde inte planera något alls för jag hade ingen koll på något alls. Jag fick panik och beställde av av de kalendrar jag själv tipsade om i slutet av augusti och så fort den landade hos mig kunde jag andas lite mindre ytligt. Ni tror jag överdriver, men nej, det är helt och hållet sant, det var som om en tyngd lyfte från mina axlar.

Jag önskar att bullet journaling var min grej, för det är SÅ kul! Men just nu är jag inte riktigt zen nog att inte ha ett helt år av kalender att fylla. Så kan det vara.

Livet

Vad vill jag ens då?

Jag hade så himla storslagna planer för bloggen i somras (ni ska se i min numera nedlagda bullet journal, där finns en skitfin bloggplan). Sedan kom vardagen tillbaka och ja, ni vet. Just nu kastas jag mellan tankar som: Oh, jag borde starta en blogg om X (X kan vara lika med ny blogg om skönhet, pappersvaror, träning) till Nja, det här med att blogga kanske helt enkelt passerat sitt bäst-före-datum.

Egentligen tror jag inte att bloggandet passerat sitt bäst-före-datum. Jag älskar ju fortfarande att blogga, men hinner jag läsa särskilt många andra bloggar? Nej, inte direkt. Och för det mesta hinner jag ju inte blogga själv. Så egentligen är tanken på att starta en ny blogg helt befängd, men samtidigt har jag så många bra idéer, men ingen tid att egentligen genomföra dem.

Sofie frågade, apropå mitt förra inlägg, hur jag skulle vilja att min vardag skulle vara, för att ta mig ur min höstblues. Så här skrev hon: Hur vill du att det ska vara? Tycker du verkar göra massor med grejer och orkar företa dig saker jag inte ens skulle orka tänka på. 

Och ja, det är ju helt sant, jag gör massor av grejer egentligen, men jag tror att, när man liksom kokar ned det hela, så är följande vad som skaver: jag vill skriva.

Jag har bloggat sedan Robin föddes, han fyller snart 17 år. Jag tror att jag under alla dessa jättemånga år liksom HOPPATS att någon ska ramla in på mig blogg och ba: MEN GUD HON ÄR JU BRILJANT! LÅTOM OSS STRÖSSLA PENGAR PÅ HENNE I UTBYTE MOT TEXT. Hittills har detta hänt prick noll gånger. Det är klart att jag har fått erbjudanden om att blogga på några olika portaler, men inte på så sätt att min kassa skulle utökas nämnvärt, och absolut inte i sådan grad att jag skulle kunna avsäga mig ens några procent av mitt heltidsjobb för att kunna skriva på andra tider än sena kvällar och helger.

Jag hade gärna, så gärna, haft tiden att skapa innehåll för den här bloggen och, som det så populärt heter, satsa på bloggandet. Men jag jobbar heltid och har tre barn och tiden finns liksom inte. Och inte alltid orken heller. Den lilla tid som finns när barnen har somnat, den lägger jag på att skriva på mitt manus. Vissa dagar har jag världens flow med det och tänker att det blir skitbra. Sedan kommer jag in i en period av: men är det ens värt när det är så svårt att få förlag att ens läsa det man skrivit?

Jag dras väldigt mycket med tanken att det väl inte borde vara så himla omöjligt att få ägna dagarna åt något som verkligen gör mig glad (alltså: SKRIVA). Något som jag längtar efter när jag kliver ur sängen. Som gör att morgonstressen känns lite värd. Ja, och som gör mig rik men ändå inte innebär en orimlig arbetstid pga vill träffa min familj för jag gillar ju att umgås med dom. Eller nej, det behöver inte ens göra mig särskilt rik, men jag vill gärna ha en normal inkomst (<– ja ja, önskedrömmar I guess, men skit samma). HUR SVÅRT KAN DET VARA? (Tydligen skitsvårt).

Ja, det är liksom det jag vill göra. Det eller gå omkring i clownsmink hela dagarna, men jag antar att det mest är psykopater som bor nere i avlopp som ägnar sig åt sånt?