Livet

En söndag på Exploria

Ena minuten fullkomligen sprutar idéerna ur mig: jag kommer på det ena uppslaget efter det andra att skriva om, fantastiska bloggtankar, jag vill göra smycken, jag vill brodera, jag vill organisera huset och jag vill, jag vill, jag vill. Det verkar ju lovande, eller hur? Typiskt att detta härliga kreativa flöde resulterar i förvirring och tvärstopp – en total kreativ blockering. Jag får inte ens ur mig blogginlägg, och det kan jag tycka att jag vanligtvis är rätt ruttad på att få ur mig efter att ha bloggat i 16 år. SEXTON ÅR VÄNNER? Hur kan jag inte ens vara megavälkänd? Inte för att jag känner att jag behöver vara det, men jag är ändå lite förvånad över att jag inte är det – jag som är så härlig?

Men vet ni vad, vi kan väl prata lite om Exploria? Exploria är ett sketastort lekland som ligger i Fittja, som är en söderförort till Stockholm. Fittja känns lite som hemmaplan för mig. Inte för att jag är uppvuxen där, men Huddinge ligger blott ett stenkast bort (om man är svinstark och kan kasta hyfsat långt) och när jag var liten handlade vi på Obs stormarknad som var inhysta i prick samma lokaler som Exploria nu huserar i. Vi blev ditbjudna av Loppi. Jag blir bjuden på saker av Loppi ibland – eventuellt står jag på deras reservlista dock, för de inbjudningar jag får är alltid formulerade så här: Påminnelse – Glöm inte att anmäla dig till X. Och det är ju fint att skicka ut påminnelser, speciellt om man har fått originalinbjudan innan, vilket jag aldrig fått. Men vet ni, jag är inte den som är den – jag står gärna på reservlistor för jag förstår ju att alla inte kan veta exakt hur härlig jag är, samt att Loppi alltid har extremt välarrangerade events som jag gärna går på (så puss på er Loppi – jag är gärna på vilken som helst av era listor).

Exploria var stort och intensivt. Barnen älskade det! Eddie tappade vi bort efter ungefär 43 sekunder (måste komma ihåg att skriva telefonnummer på dem innan de springer bort – man tycker jag borde ha lärt mig av tidigare borttappningar, men min inlärningskurva är rätt platt ibland). Jag och Slaktar’n var ganska matta efter timmarna på Exploria, men det blir man ju på alla lekland i ärlighetens namn. Och det var ju inte Explorias fel att andra föräldrar inte leder sina barn helt rätt i leken och köer (kom igen folks, lär era barn hur en kö fungerar, ingen gillar folk som tränger sig eller inte lämnar från sig pulkan till nästa barn på tur vid inomhuspulkabacken) (ja, ni läste rätt: INOMHUSPULKABACKEN) (alltså, utan snö dock).

Vi kommer säkert åka till Exploria igen. Då kanske vi tar med oss tonåringen så han får hålla jämnt tempo med Eddie och Morris medan jag och Slaktar’n kan dricka kaffe och äta jättedyr glass på lösvikt i lugn och ro. Grillbuffén i restaurangen var prisvärd för oss vuxna (obs att vi inte är vegetarianer, vågar inte gå i god för hur bra den funkar om man är det), men kidsen gillade den inte vidare värst och musiken var så hög att Morris satt och höll för öronen under liveuppträdandet. Sjukt många häftiga klätterställningar, jättesvettiga och glada barn och ett helt källarplan för dom med äldre barn där det finns go kart, bowling, lasergame och andra fräsiga saker vi inte hann testa eftersom våra barn rymde in i klätterställningarna hela tiden.

Ytligheter

21/100: Shu Uemura Art of Hair Silk Bloom

En gång i tiden, just när Shu Uemura Art of Hair lanserades i Sverige, fick jag hem en flaska schampo och en flaska balsam. De luktade ljuvligt och att tvätta håret med dem var som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött. Men hoppsan, vad hände där? Det tillhör inte vanligheterna att jag lånar mig ett uttryck från Alex Schulman – det är nog första, och tveklöst sista gången faktiskt. Det är en ganska störig boktitel, men den beskriver ändå känslan av att tvätta håret med Shu Uemuras Silk Bloom rätt väl. Inte minst kanske känslan av att flera dagar senare fortfarande hår som är lent och rent.

Nu ska det ju erkännas, att jag redan innan jag testade dessa flaskor för håret hade en ganska välvillig inställning till Shu Uemura. Länge hade jag suktat över smink och verktyg från Shu och när så hårserien landade här, var jag inte sen att snegla och fundera. När de damp ned i min brevlåda, som en skänk från ovan (om man med ovan menar L’Oréal, som äger Shu Uemura) så var det ju inte så att jag klev in i duschen skeptisk. Jag var från början övertygad om att de skulle vara bra, och det var de verkligen.

Som jag snålade på dessa droppar. När jag åkte till Riga 2011 tillsammans med Daisy Beauty släpade jag med mig flaskorna fram och tillbaka och övertalade jag min rumskompis att testa dem (generöst av mig, faktiskt, men så var hon ju också väldigt trevlig), och jag minns att jag glatt proklamerade att jag minsann skulle köpa nya flaskor när dessa tog slut för det var det banne mig värt, att lägga min statliga lön på dessa flaskor fyllda med genialitet.

Men vet ni en sak? Det är sällan det är värt att lägga 340 kronor (schampot) plus 440 kronor (balsamet) på produkter som gör rent ens hår. Det spelade ingen roll hur fantastiska jag tyckte att de hade varit, jag kunde faktiskt inte drista klickfingret, eller ens övertala min i vanliga fall extremt lättövertalade shoppinghjärna, till att beställa hem dessa. Hur ska jag med gott samvete kunna köpa schampo och balsam för nära 800 kronor när jag kan få nästan en hel säsongsgarderob till en av ungarna för samma summa (i alla fall om jag köper den second hand). Nej, det må vara de bästa dropparna jag någonsin masserat in i mitt hår, men någon måtta får det faktiskt lov att vara. Men visst, vinner jag på Triss, då vet ni vad jag kommer unna mig i alla fall.

Livet

Glitterlack be gone!

Jag är säkert inte den enda i världen som har upptäckt detta REVOLUTIONERANDE sätt att ta bort glitterlack från naglarna, men det skiter jag i och kräver ändå nobelpriset för hallå: man behöver inte alls slå in sina arma naglar i foliepaket som en stackars laxfilé för att bli av med glitter. Kolla bara i videon jag spelade in åt er med min mobilkamera på ett skakigt stativ (och lyssna till min alldeles förträffligt trevliga röst – blir ni sugen på att lyssna mer på den kan jag rekommendera podden).

Popkultur

En lista om böcker

Jag hittade en lista om böcker hos Sofia som hittade den hos Enligt O. Sofia fyllde i den inför förra långhelgen, jag gör det inför denna. Inte för att det är någon långhelg för en statlig registrator – en myndighet klämmer inga dagar. Men jag tänker låtsas att jag är ledig på måndag. Fast jag är på jobbet och jobbar. Kanske äta godis och lyssna på en podd och tjöta med min nya kollega. Ja, och registrera saker då.

Vid sängen ligger Vattnet drar av Madeleine Bäck. Jag har upptäckt att jag faktiskt är rätt bra på att läsa skräck. Blir inte ens illa berörd av det. Eller okej, lite kanske. Jag tycker Vattnet drar är läskigare än vad Hemmet var (som jag tyckte var mer mysryslig kanske). Men jag vågade inte chansa på att ta med den till Öland, för där spökar det ju asmycket. Har jag hört. AV DOM SOM SER.

På soffbordet ligger Nordiska gudar  (och rätt mycket annat, för vi städar väldigt sällan på soffbordet – det är en förvaringsyta precis som varenda millimeter i detta hus är) (våga vägra städa). Det är en superfin bok. När jag bläddrade i den visade det sig att jag var med i den. Ja, enligt Slaktar’n alltså. Han tycker tydligen att jag och Hel är som en och samma. Hel är ju rätt tuff och farlig, så jag tänker hålla med.

I handväskan har jag Ramona Blue av Julie Murphy. Jag ÄLSKAR Julie Murphy och tog med Ramona Blue att läsa på Öland. Men eftersom jag är flygrädd kunde jag inte koncentrera mig på planet, och på Öland var jag upptagen av att läsa andras texter och äta god mat. Så jag kom bara 22 sidor in i den, men jag gillar den redan. Och ja, jag säger att jag ÄLSKAR Julie Murphy trots att jag bara läst en bok av henne. Men Dumplin’ är en awesome bok och Julie är awesome på instagram, så jag tänker älska henne förbehållslöst.

I öronen har jag inte en bok, men väl ett gäng poddar. Eller två bara. Eller en, eftersom Bladen Brinner är slut för säsongen. Jag lyssnar intensivt på Fat Mascara just nu. Älskar den podden.

På läsplattan har jag kanske något som jag glömt att jag har på den. Jag läser ju eböcker på mobilen istället, och just nu läser jag ingen ebok.

Borde jag påbörja: Äh, orka ställa krav på läsningen. Jag har massor av böcker jag VILL läsa, men inga jag känner att jag måste läsa.

Borde jag läsa ut: Borde och borde… jag VILL hinna sätta mig ned med Ramona Blue.

Bokklubbsbok: Jag är med i prick NOLL bokklubbar. Jag trivs inte med måste-böcker och det känns som att bokklubbar är fyllda till bredden av måsten. Jag är överlag inte bra på saker som måste göras. MEN, vi kommer ha En Förbannad Read-Along snart med boken Ett litet liv. Joina oss vettja!

Längtar jag efter att få läsa: Ja, Ramona Blue. Som sagt.

3 andra böcker i min TBR-hög: Bara tre? Okej!
Jorden Vaknar av Madeleine Bäck
Side effects may vary av Julie Murphy
Törst av Jo Nesbø

Livet

Mitt år på en skrivarskola

När jag skriver det här sitter jag på flyget tillbaka från Öland. Tillbaka hem från skrivarskolan. När jag publicerar det här är jag säkert på tåget, eller hemma. För tydligen finns det inte wifi i leksaksplanet jag flyger med. 

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta året på skrivarskolan och liksom avsluta det på ett litet mer positiv sätt än det jag skrev igår. För jag har ju faktiskt älskat det här året. Jag har ju älskat skrivarskolan. 

Ska vi ta det från början? Ja! 

I slutet av augusti skickade jag ett mail till en av de ansvariga lärarna för skrivarskolan distans på Ölands folkhögskola. Terminen hade precis börjat och jag hade precis insett att jag skulle behöva vänta ett helt år innan nästa kursstart. Jag ville skriva då! Inte om ett år. Jag var otålig. Jag frågade om det kanske var någon som hoppat av tidigt, och eftersom plantorna stod helt rätt den dagen var det en som faktiskt hade gjort just det. Stefan bad mig skicka textprover på en gång. En knapp halvtimme senare mailade han tillbaka: platsen är din! Jag blev så glad att jag grät en skvätt och sedan ringde jag mamma. 

Detta har varit en projektkurs. Jag har med andra ord jobbat på ett och samma projekt hela året. Var tredje vecka har jag skickat in text till min grupp och har då fått skriftlig respons från dem samt samtalsrespons från en av våra lärare (vi har haft tre lärare). Självklart har jag lämnat respons på mina kursares texter lika ofta. 

Det har varit en ganska känslosam process, många toppar och ännu fler dalar. Men i början av maj blev jag klart med mitt första utkast. Som jag renskrev, skrev om lite och den 15 maj skickade jag in mitt råmanus till mina lärare och kurskamrater. Det var detta råmanus som vi pratade om (i en ny gruppindelning) under slutträff en. 

Jag är så väldigt stolt över att jag tagit mig igenom den här kursen. När jag fick platsen vet jag att min lärare Stefan var orolig för om jag skulle hinna med jämte heltidsjobb och familj. Detta är ju trots allt en heltidskurs och jag var själv inte säker på att jag skulle mäkta med. Någon gång i början av vårterminen var jag nära att skita i allt, att hoppa av. Men jag tänkte: bara en lämning till, och sedan släppte det. 

Höstterminen var trög som fan. Jag bråkade med tempus, överanalyserade responsen och harvade fram och tillbaka i samma text. I slutet av januari, mitt i en vinter när jag faktiskt inte mådde särskilt bra, så bestämde jag mig för att bara skriva. Och det gjorde jag. Jag satte skrivmål för varje treveckorsperiod, och jävlar vad jag skrev. 

Visst, saker har fått ryka på foten för att jag ska hinna med. Jag har tränat exceptionellt lite. Jag har stått över flera födelsedagsfir och stannat hemma för att skriva. Jag har knapp

Även om jag inte har ett manus som är redo att skickas till förlag, så tror jag, trots min självömkan igår, att jag kanske har det någon gång i höst. Om den blir antagen eller inte, det vet ju bara fan själv.  Men vet ni en sak? Det kanske inte är hela världen om den inte blir det? Då kanske ni får läsa boken som en bloggserie. Eller kanske får ni ladda ned den som en pdf. Vem vet ens. Det är klart att mitt mål och min dröm  är att den ska ges ut av ett förlag, men det kan jag ju inte styra över mer än att se till att mitt manus är det bästa det kan vara när jag skickar in det. 

Nu ska manuset få vila till sig lite. Kanske ett par veckor. Kanske fram till min semester. Kanske längre. Kanske börjar jag leka fram en annan text under tiden? Jag är rätt sugen på att skriva något läskigt nu. 

Och om ni inte har allt för mycket emot det, fortsätter jag nog skriva om mitt skrivande här även framöver. För det har varit rätt kul faktiskt