Livet

Semester 2017: dag 27

I lördags åkte vi till ön igen. Tonåringen har aldrig varit särskilt pepp på att åka till landet, för på landet finns ingen dator och utan dator kan man inte spela. I alla fall inte de spelen han vill spela. Jag har SÅ många bilder tagna genom åren när han ser ut ganska precis som han gör på bilden här ovan, ni vet, när man liksom SER hur otaggad han är på en helg i skärgården. Detta brukar sluta med att jag ilsket muttrar om att han måste inse hur privilegierad han är som får hänga i himla skärgården. Barn och ungdomar alltså, så himla omedvetna om hur bra de faktiskt har det ibland.

Jag tog med mig en bok igen. För jag har ju en ovanligt platt inlärningskurva och lever fortfarande i tron att jag ska hinna läsa på landet. Gulligt ändå, hur hoppet är det sista som överger en och så vidare.

Vädret var ju rätt lovande, som synes. Blå himmel, sol men jädrans blåsigt.

Men det är inte bara i fjällen vädret slår om snabbt, så även i skärgården. Som synes. Så jag hann faktiskt läsa lite, för när det regnar på landet får barnen platta eller kolla på tv eller göra båda delarna samtidigt, och då brukar jag hinna läsa i alla fall en liten stund. Praise, och så vidare.

Morris tröttande till slut på att att sitta inne i stugan och sprang genom regnet till nybygget där det målades läkt. Vet ni hur kladdig falu rödfärg är? Inte det? Var glada för det.

På kvällen slutade det att regna och solen kikade fram genom argsint svarta moln. Eddie sprang kanske hundra varv runt huset – tydligen hade det samlats lite energi i den där kroppen som liksom EXPLODERADE när det blev torrt i luften. Strax här efter började de skrika så högt (glädjeskrik) (tror jag) att jag var tvungen att fånga in dem och lägga dem. Herregud, allt djurliv på hela ön hotade med omedelbar flykt efter allt skränande från våra små.

Puh.

Previous Post Next Post

You Might Also Like

No Comments

Leave a Reply