Ytligheter

14/100: Lip Smackers

Jag är inte en särskilt komplicerad person. Det krävs inte nischdofter för att få mig på fall och jag är en sådan där störig person som utan att ens skämmas lite kan beskriva en parfym genom att skriva att den luktar godis och “tja, gott helt enkelt”. En sådan simpleton va? Hell yes! Simpleton och stolt över det.

En av mina stora laster här i livet är läppbalsam, cerat, läppsalva – ja, läppgunk helt enkelt. Inte heller här är jag någon lyxapa. Klart jag gillar att gotta mig med superflotta hylsor och  sinnessjuka milliliterpriser jag med, jag är ju inte mer än människa, men lika förtjust kan jag bli i något som många andra kanske skulle tycka var lite, ja, jag vet inte: banalt? Men har jag någonsin brytt mig vad andra tycker? Ja, det har jag, rätt ofta faktiskt. Men inte när det kommer till beauty, för här känner jag mig faktiskt helt och hållet säker på min egen förmåga att avgöra vad jag gillar. Och vet ni vad jag gillar? Jag gillar Lipsmackers. Jädrar vad jag gillar Lip smackers.

Jag kommer ihåg när jag först såg Lip smackers. Eller nej, det gör jag inte, men jag skulle tro att det var i en av de glansiga amerikanska ungdomstidningarna jag brukade läsa. Troligtvis Seventeen. Lip smackers bar på drömmar om ett år på high school, drömmar om cheerleading och röda hårsnoddar som kanske skulle göra mig till en Heather. Alltså, jag visste ju också att det inte var en Heather jag borde vilja vara, utan en Veronica, men hjärtat vill vad hjärtat vill och hjärtat ville vara en sinnessjukt populär amerikansk high school tjej. Jag hade aldrig erkänt det utåt, och jag dolde denna dröm med dödsmetall och sedan punk – ingen hade kunnat ana.

Min första Lip smacker smakade vindruva. Eller nja, egentligen smakade det mer något odefinierbart och syntetiskt, men det luktade och det smakade gott. Sedan köpte jag en som luktade vattenmelon, som var betydligt mer naturtrogen. Den äckligaste jag hade var den med smak av Piña Colada, kanske mest för att jag kom att förknippa den med pojkvännen jag hade som jag egentligen inte var kär i alls. När jag gjorde slut med honom gjorde jag även slut med Piña Colada-stiftet – jag dumpade det samma dag.

För ett par år sedan la Bonne Belle, som är företaget bakom Lipsmakcers, ned sin produktion i USA vilket möttes av ganska många känslosamma inlägg om just Lip smackers. Bonne Belle sålde rättigheterna till Markwins och Markwins har fortsatt med produktionen av dessa mer eller mindre kultförklarade läppglans/läppbalsam/läppcerat eller vad tusan det nu egentligen ens är. Många av smakerna är förfärliga, men det finns små guldkorn, och jag kommer fortsätta att drömma om cheerleading medan jag smetar mina läppar fulla med vilken smak det är jag har i närheten för stunden.

You Might Also Like

1 Comment

  • Reply
    dansande_sjuksyrran
    April 23, 2017 at 8:09 am

    Åh, ja!
    Älskar de med arom av läsk, vanilla coke eller bara coke, mmm.

  • Leave a Reply