Livet

Jag tänker inte bry mig ett jävla dyft om omgivningen

December 19, 2015

IMG_20151129_104427

Hej hörrni!

Vi har känt varandra ganska länge vid det här laget, men låt mig presentera mig än en gång, för det är något ni kanske har missat om ni inte lyssnat på min och Sofias podd, eller kanske inte läst alla inlägg på bloggen senaste månaderna: jag heter Katarina, jag fyllde 39 år för en vecka sedan, och under 2015 har inträdet av klimakteriet gjort sig väldigt känt. Nej, jag har inte lämnat något blodprov för att få detta fastställt, för jag vet ändå. Jag kommer nämligen från en lång linje av kvinnor på min mors sida som alla har klivit in i klimakteriet precis runt 40.

Tidigare idag läste jag ett inlägg hos Nord & Francke om klimakteriet som hade delats hyfsat flitigt på Facebook, och jag kan väl snabbt konstatera följande: det skrivs för lite om detta. För skrevs det mer skulle kanske vi till slut kunna skaka bort stigmat kring klimakteriet, och sluta att referera till det som “detta konkreta förfall” av kroppen.

Förfall av kroppen. Jag förstår naturligtvis att denna känsla hänger ihop med samhällets syn på kvinnokroppen och att det är anledningen till att så många tillskriver klimakteriet målande ord som förfall. Men jag tänker inte gå med på det. Jag tänker inte se på min kropp som vore den i ett tillstånd av förfall.

Klimakteriet, menopausen, är inte konstigare än att vi får vår första mens. Inte konstigare, men uppenbarligen lika belagd med skam. Först år av smusslande med bindor, tamponger, förlägenhet över blodfläckar, ångest över att behöva stå naken i en gemensam dusch efter skolgymnastiken samtidigt som blod rinner längs med ens ben. Viskningar, frågor som inte blir ställda, påträngande känsla av pinsamhet… skam. Sedan, efter alla år av att inte prata om mensen, gömma den, inte låta den ta någon som helst plats i ett samhälle som i reklam för mensskydd använder sig av en vätska som är färgad blå istället för röd för att det inte ska kännas stötande, då är det dags för ännu mer skam – över att vi inte längre har den.

Jag har fortfarande mens, men efter år av en mens som kommit nästan på timmen på utsatt dag har den blivit hattig och opålitlig. Efter att ha åtnjutit ett visserligen frodigt men stabilt flöde under alla mina menstruerande år, blöder jag nu som ett nyslaktat djur i ett par dagar, tar uppehåll i en dag eller två och skvättblöder sedan veckan ut. Förra månaden slog kroppen till med ytterligare en vecka av skvätt – för att den kände för det, antar jag. Och så har vi vallningarna. Jag blir varm, så jävla varm – sliter av mig på överkroppen om jag är hemma och går runt i bara kjol och BH på en daglig basis. Ja, tills att vallningen släpper sitt grepp om mig och jag springer runt som en blådåre för att hitta tröjan som jag en stund tidigare kastat så långt jag kunde. Jag vaknar på nätterna av värmen, och precis som Maria vräker jag av mig täcket, bara för att vakna en stund senare av att jag fryser. Det är inte så varje natt – det kommer och går. Men ibland känns nätterna som en dans mellan värmen och täcket som vräks av, och kylans fumlande i nattsvart blindo efter det täcke som alltid verkar ha kastats bort längre än vad jag trodde möjligt.

Men jag skäms inte. Inte ens lite. Det är så här det är. Vi ska alla på klimakteriestigen vandra förr eller senare och det ska väl vara självaste fan om vi ska behöva viga ett helt liv åt skam över hur den kvinnliga kroppen fungerar. Jag är snart inte längre en kvinna som kan reproducera sig, men kvinnan är så mycket mer än en potentiell källa till reproduktion. Det är inte längre vår enda uppgift i samhället! Fan, vi är starka, vi har makt, vi är awesome, och vi är mer, så mycket mer, än att låta mensens vara eller icke vara definiera vårt värde.

Vi behöver prata mer om mens, det vet vi redan, och det har vi börjat göra. Men vet ni, vi måste också prata mer om klimakteriet. Vi måste tvätta bort känslan av att klimakteriet är början på slutet. Det är det inte. Det är mensen som säger bye bye. Mensen är ju egentligen undantaget – i alla fall för mig. Jag fick min första mens när jag var elva, och även om jag inte haft min sista mens riktigt än, så klev jag in i förklimakteriet när jag var 38. 27 år av mens. Det är, hoppas jag, inte ens hälften av mitt liv. Jag är starkare, både fysiskt och mentalt, än vad jag någonsin varit. Jag mår banne mig skitbra, oavsett om jag mensar eller menopausar.

Så kom mina klimakteriesystrar, det är nu det börjar – inte förfallet, utan resten av allt.

You Might Also Like

  • Malin December 28, 2015 at 10:25 pm

    Jag är några år äldre än du (46) och ramlade in i klimakteriet lite överraskande för några år sedan. Gick i princip direkt från en punktlig 26–28-dagarsmens till ingenting – den var borta i fyra månader första gången och jag trodde så himla säkert att jag var gravid att jag inte litade på flera graviditetstest utan ordnade tid hos BM för att få mig undersökt.

    Och samtidigt som hon konstaterade att jag inte var gravid (TACK!) så uteslöt hon helt att det var klimakteriet, för jag var för “ung”. Och det har jag fått höra varje gång jag har tagit upp det, både hos gynekolog och VC-läkare: Det är typ omöjligt att jag är i klimakteriet, på grund av min ålder.

    Nu är jag närmare 50 än 40 så jag trodde på senaste VC-besöket att jag skulle slippa det ifrågasättandet när jag ville ha remiss till gyno för att kolla att allt står väl till, men icke. Blir ju förbannad! Dels för att det *verkligen* inte är för ungt, dels för att vafan annars skulle mens med 9-månadersintervaller betyda för en icke-gravid 46-åring?

  • em December 26, 2015 at 5:30 pm

    Jag älskar att du skriver om det på ett sådant aktivistiskt sätt. Jag tycker det är fantastiskt att läsa rekonstruktioner av socialt vedertagna normer och hyllar dig för det! Tusen tack ❤

  • Tove December 22, 2015 at 12:50 am

    Agnes Wold sa i sitt sommarprat att klimakteriet är en av evolutionens mest framgångsrika mutationer – något som bevisas genom att alla kvinnor har den. Innan klimakteriet gjorde sitt inträde i historien så var vi kvinnor fertila och upptagna med att föda i stort sett hela livet. Men i och med klimakteriet fick vi tillgång till en massa barnfria år då vi kunde ta hand om barnbarn, hjälpa andra, samla mat eller vad vi nu kan ha gjort för nyttigt.
    Samla mat behöver vi ju inte göra längre så vi får väl se till att göra något annat skoj istället. 🙂