Livet

Bra jobbat VeckoRevyn… verkligen!

Jag ska inte skriva mer om Blog Awards nu, det här är sista gången (tror jag). Jag var ju inte ens där själv i år. Inbjudan hänger på dörren, jag osade, funderade på att stressa dit innan kvällens huvudattraktion – men så mindes jag vad jag tyckte om galan förra året, och jag valde bort allt vad Blog Awards hette och fick istället en av de bästa kvällarna på länge. Så här skrev jag om galan för ett år sedan, på Bjooti:

Bilder på mig från gårdagen var det någon som efterlyste. Nepp, det blir det inte. Jag lyckades inte fastna på en enda bild som VR’s alla fotografer tog, de var sådär alldeles totalt ointresserade av mig att jag nästan blev lite provocerad. Funderade på att ställa mig framför en fotograf och hålla i honom/henne i kamerans axelrem och vägra släppa tills de knäppte en bild. Men jag gjorde inte det. Istället försökte jag att se mystisk och sensuell ut. Det funkade inte heller.  I min kamera finns en bild på mig där jag står bredvid den farligt vackra Linda. Jag ser ut som ett spöke utan ögon och med en tydlig dubbelhaka. Så nej, några bilder blir det inte, men kanske en blogg om att försöka tappa hakan. Dubbelhakan alltså.

Hur var galan då? Det var trehundra tjejer i högklackat, det var köer överallt och det serverades ljumma mjölkdrinkar. Höjdpunkten på kvällen var att Ebba glömde bort att presentera vinnaren i den bästa kategorin (Mest originella). Hoppsan, liksom. Jag kände mig ful, oviktigt, töntig och som en flodhäst i en porslinsdockeaffär. Fördrinken med ett gäng fantastiska tjejer på Anglais gick dock inte av för hackor. Hur trevligt som helst!

Edit:

Titta! Mia skickade en bild på mig. Alla drinkarna är givetvis mina!

Jag tyckte inte att det var kul. Jag hade en olustig känsla i magen i flera dagar efteråt, och det berodde inte bara på att jag inte vann. Inte alls på grund av det faktiskt. Det var snarare känslan av att vara totalt oviktig, osynlig och malplacerad som hängde sig kvar hos mig ett bra tag. Att vara nominerad men osynlig för fotograferna, att bli armbågad och få sura blickar, att känna sig som en pensionär på en fritidsgård – och då lider jag inte ens av någon åldersnojja. Allt vara bara så… fel.

Men i år kanske det blir bättre, tänkte jag. Kanske kommer de lyckas sopa bort de där märkligt arga vibbarna som hängde i luften förra året? Kanske. Men så läser jag på Jessicas fina blogg, att så verkar inte riktigt fallet vara. Och hon har så rätt i allt vad hon skriver. Här anordnar en av Sveriges största tjejtidningar, en tidning som säger sig vilja peppa och lyfta unga tjejer, en gala för bloggare. Man bjuder in X antal förväntansfulla flickor som reser över hela Sverige för att få vara med om årets happening. Och sedan delar man ut pris för årets kaxigaste bloggerska till Kissie. Man belönar tjejen som driver en blogg som ofta kan liknas vid ren och skär mobbing. Hon får ett pris av jämställdhetsministern efter att ha bloggat om bröstförstoringar och testat Restylane, trots att hon bara är nyss fyllda 18. Tjejen som har gjort reklam för bantningsmedel och plastik får ett pris av jämställdhetsministern. Det rimmar så jävla illa.

Sedan när är Kissie synonym med kaxig? Kissie är inte kaxig, Kissie är elak och står bakom en kvinnobild majoriteten av oss kämpar för att bli av med. Kissie tycker att Anna Anka har vettiga värderingar. Kissie visade förra veckan upp en bild på Hanna Fridén, förra årets vinnare av titeln som kaxigast i bloggvärlden, som ett exempel på att det är fult att vara blek. Kissie borde aldrig få ta emot ett pris av jämställdhetsministern. Hon borde inte fått ta emot ett pris över huvud taget. Hur tänkte de?

Det finns tusentals svenska bloggar, men man väljer att belöna en tjej som jag jämställer med en regelrätt mobbare. Kissie må vara Alexandras alter ego i bloggvärlden, men det spelar ingen roll – för det var Kissie som vann ett pris. Ett pris för att hon är elak på en daglig basis.

Bra jobbat Vecko-Revyn. Fint sätt att peppa tjejer på. Verkligen!

Previous Post Next Post

You Might Also Like