Hej Eddie – 11 månader

Kära Eddie, du fyllde 11 månader igår och det firade vi genom att jag låg på soffan med feberfrossa och din pappa haltade omkring med en skadad fot. Du har också varit krasslig senaste dagarna – ögoninflammation och förkylning och antagligen huvudvärk också om du hade samma skit som jag har nu. Och innan dess var vi förkylda, du och jag. Det har med andra ord varit mycket häng här hemma senaste veckorna, vilket gett dig gott om tid att finslipa din gångstil. Du började ju att gå strax innan du blev tio månader, och nu går du hellre än kryper och du sänker ned händerna mer och mer för varje dag – med andra ord: du håller inte hela tiden ut dem som vingar för att hålla balansen. Åh! Du är så himla duktig och våra hjärtan smälter när vi sitter och tittar på dig, när du tultar omkring i huset, plockar upp något från golvet, går in i köket, äter lite smulor under bordet…

Jo, för du slänger ju ned mat på golvet, och även om vi sopar direkt efter du ätit så är det alltid någon bit vi missar, och man kan ge sig sjutton på att du kommer sitta under köksbordet och äta upp den missade biten inom en halvtimme efter vi ätit klart. Det slår aldrig fel.   Något som heller aldrig slår fel är hur nöjd du ser ut där under bordet med munnen full av smulor.

Du är ett riktigt litet charmtroll, flirtar och skrattar och kan charma byxorna av en hel buss. Du snackar massor, har långa utläggningar. Än så länge förstår vi inte riktigt vad du säger, men du förstår i alla fall vad vi säger ganska ofta. Ska vi gå och bada, undrar vi och du svarar DA! Vilket nog betyder bada, eller ja, eller kanske båda. När vi frågar om du vill komma upp ur badet så ställer du dig upp, ja, om du vill komma upp alltså – annars sitter du bestämt kvar. När vi undrar vart Tinkywinky är, så ser du dig omkring och sedan går du och letar upp hen (Tinkywinky är en lila Teletubbie som vi hittade i en låda med din storebrors gamla mjukisdjur, och det är det enda mjukisdjuret du är intresserad av, du bär omkring på henom, kramar henom, tuggar på hens ansikte – tough love the baby way vettu).

Ibland ramlar du och slår dig, men desto bättre din balans blir, desto mindre ramlar du. För ett par veckor sedan slog du upp ögonlocket och blodet rann. Vi försökte få tag på din mormor för lite sjukvårdsrådgivning, men hon var ute på galej så istället mms:ade jag ett foto till tant Kajsa som sa att det nog inte behövde sys. Dagen efter, när det hade läkt ihop lite, såg vi att det inte var särskilt djupt alls, men när man sitter där på kvällen med ett ögonlock som blöder – då känns det så svårt att avgöra om det är något att åka in med eller inte. Tur att vi har sjukvårdsinsatta i släkten. Och tur att andra ungar i din ålder också stoltserar med bulor och blåmärken, för jösses vad med bulor och blåmärken du haft senaste månaderna.

Du hittar på så många nya saker varje dag att det börjar bli svårt att sammanfatta dem i dessa månadsbrev till dig. Jag försöker att få ned så mycket jag kan på pränt eftersom jag vet hur snabbt jag glömmer, vet hur snabbt denna tid passerar och ersätts av vardagsstress, vet hur jag kommer tappa bort massor av dessa fina stunder. Jag får panik bara jag tänker på att inte minnas allt detta, att inte minnas varje liten nyans, varje skratt, varje tår, varje steg, varje ny lärdom, varje ny tand. Rädd att jag inte kommer minnas stunderna på morgonkvisten när du är som allra gosigast (och sedan klistrar dig fast på mig när du märker att jag ska gå upp i tron om att jag kommer lämna dig i sängen, vilket jag ju aldrig gör), eller nattningarna som ibland kan vara riktigt stökiga men ändå är våra.

Om en månad börjar jag jobba. Den 3 december. Och jag vet att jag har skrivit i typ ett halvår att oj oj, snart börjar jag jobba. Men nu är det faktiskt så att jag snart börjar jobba och omställningen för mig kommer bli enorm. För dig också så klart. Från att ha tillbringat varje vaken minut tillsammans, så kommer jag inte vara hemma förrän klockan fem på kvällen. Du går och lägger dig vid sju eller åtta. Från hela dagen tillsammans, till bara ett par, kanske tre timmar. Jag vet inte hur jag ska klara mig. Du kommer ha det alldeles utmärkt hemma med din pappa, och han längtar så efter sin tid hemma tillsammans med dig. Men jag måste erkänna att jag är så avundsjuk att det nästan svartnar lite för mina ögon. Det är jag verkligen.

Om en månad fyller du år. Du fyller ett år om en månad. Då ska vi ha kalas! Du ska få paket och falsksång och vi ska i kör undra vart tiden tar vägen. Imorgon  kanske vi ska ta också åka lite i gåvagnen (baby-segway som Elin kallar det), medan du säger wiiii wiiii wiiii? Och så ska både du och jag försöka undvika att sparka (jag) och sitta (du) på pappas onda fot. Jag älskar dig min lilla korv. Jag älskar du så himla himla mycket.

11 tycker detta är ett bra inlägg

Bra inlägg, Katta! Gilla på det!

Nej, jag ångrar mig – ogilla!