Ibland ifrågasätter jag det Underbara Clara skriver och ibland älskar jag hennes inlägg med hela mitt hjärta. Idag skriver hon briljant om att vara en social eremit och HERRE JÖSSES vad jag känner igen mig. Inte till punkt och pricka, men så pass mycket att jag nästan fick en klump i halsen, tårar i ögonen och önskade att det var jag som hade skrivit inlägget. Jag är inte ensam, det finns fler eremiter där ute. Jag känner igen mig så mycket i det hon skriver att jag tappar andan en smula. Det enda som jag inte känner igen mig i är det om att inte ens den närmsta familjen kan vara i närheten när hon behöver vara för sig själv, något som funkar för mig. Jag kan till och med sträcka mig till släkten. Ibland.
Jag tror inte att jag skrivit om det tidigare bara nämnt det i förbifarten, men jag har också ett nästan omättligt behov av ensamtid. Detta kan säkert ses som tämligen asocialt beteende och jag vet att jag inte är den mest spontana av vänner av just denna anledning, men samtidigt behöver jag verkligen all denna ensamma tid för att kunna fungera. Det är som att hjärnan och kroppen måste återhämta sig i dagar efter jag haft något socialt för mig och jag skulle aldrig drömma om att planera in sociala aktiviteter två dagar i rad, än mindre fler än en social aktivitet på en och samma dag – min ribba ligger egentligen på typ en sak i veckan. Ibland pushar jag mig, planerar in massor av saker, för att sedan nästan få panik när det väl är dags att gå iväg på dem. Jag blir stressad, jag får ont i huvudet, jag bokar av, jag får dåligt samvete, jag stressar lite över det, jag får ont i axlarna, jag behöver ännu mer tid för att chilla av mig… ja, men ni förstår.
Från Underbara Clara:
Det händer nästan aldrig att jag ringer och vill träffa en kompis. I alla fall är jag dålig på att självmant prioritera det. Ringer vänner till mig vill jag gärna ses, men jag måste bli påmind om deras existens, för själv påminner jag mig inte. Alla har vi ett socialt sug som sätter in och påminner oss om att höra av oss till andra. Men ska jag gå och vänta på det suget kan det dröja månader. När jag sedan väl träffar mina vänner eller är på sociala tillställningar pratar jag hur mycket som helst, lär känna massor av nya vänner och är supersocial. Däri finns också en stor paradox. Jag har otroligt lätt för att få nya vänner och umgås med människor – men jag hinner knappt ens underhålla mina närmaste relationer. Mellan varje social grej jag gör behöver jag stora sjok av ensamtid.
Jag bah: Hej Clara, nu tror jag visst att du stal mina tankar. Förutom att jag inte gärna går på sociala tillställningar, för det gör jag i ärlighetens namn inte. Jag föredrar att träffa smågrupper av folk, under ganska lugna omständigheter. Jag är ingen mingelpingla och jag är inte någon som ölar och bygger pyramider på torget med mina vänner. Jag tycker att det verkar kul när andra gör det, men samtidigt är det inget jag längtar efter själv. Så är det bara, inte något märkvärdigt egentligen.
Bara det att det ÄR märkvärdigt i andras ögon, för precis som Margaretha Hägglund säger i artikeln som Clara hänvisar till, så är det alltid de som är uttåtriktade sociala fjärilar med stora umgängeskretsar som applåderas. Det som nätverkar, nätverkar, nätverkar och är spontana och gärna hakar med ut på ett spontant glas på stan. Vi andra, vi ses gärna som lite svåra, kanske en smula kufiga och inte minst tråkiga som fan. För det är klart att det är svårt att förstå sig på någon som verkligen behöver tanka egentid och hänga med sig själv (och i mitt fall: med min familj) om man själv är precis tvärtom. Precis som jag har svårt att förstå hur andra orkar ha saker planerade varje dag och varje kväll och varje vardag och varje helg.
– Vår starka och utåtriktade sida applåderas av omgivningen, medan känsligheten sällan ses som något positivt. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag är för tunnhudad. Länge trodde även jag att det var något fel på mig, säger Margareta Hägglund.
Jag har aldrig egentligen trott att det är något fel på mig, och om andra tror att det är det spelar det mig inte faktiskt någon roll. Jag hoppas bara att vänner och bekanta runt mig inte tror att det är dem det är fel på, för det är det inte. Det är bara sådan jag är. Jag skulle gärna be om ursäkt för det, men istället säger jag som Clara: ”… eftersom att jag tror att en väldigt viktig del i att bli vuxen är att förstå sina behov och tillgodose dem tänker jag fanimej omfamna den har eremitådran.”
Den fina bilden av mig är tecknad av fantastiska Anna Grundberg.
Taggat med: 
Jag har kommit fram till att jag periodvis är rätt introvert. Fast det är helt okej och rentav bra, det har jag lärt mig här: http://www.ted.com/talks/lang/en/susan_cain_the_power_of_introverts.html (sjukt bra TedTalk, klart värt 19 minuter om man känner sig som en udda fågel ibland)
[Svara på denna kommentar]
Oj, det där kändes rätt skönt att få läsa. Jag känner mig oftast extremt onormal och även väldigt stressad för att jag stänger in mig och inte orkar flaxa runt överallt och träffa vänner, utan hellre pular runt hemma i min lägenhet med allt och inget. Det är betryggande att veta att ni är fler där ute
[Svara på denna kommentar]
Och här är en till eremit! Visst har jag ett socialt behov, men att tillfredställa det kostar energi. Började plugga för ett år sedan och medan jag satt i soffan och flämtade efter en hel skoldag av nya intryck stack de andra iväg på nollningsaktiviteter. Förstår inte hur folk orkar! Jag har börjat förlika mig med min tråkighet, men å andra sidan riskerar jag att hamna i en ond cirkel när jag inte utmanar min eremitism och tar mig ut. Livet alltså, enkelt är det inte
/Maja N på Titta vi springer!
[Svara på denna kommentar]
Jag är också likadan, känns ibland som de vänner man håller på att få tröttnar när man inte kan ses så ofta =/
[Svara på denna kommentar]
JAG KÄNDE LIKADANT!!
Nu efter att jag sprungit dagens runda ska jag ta mig en dusch och sedan läsa artikeln som Clara länkade till.
[Svara på denna kommentar]
Samma för mig. Tror det är rätt vanligt.
[Svara på denna kommentar]
Ja Katta, det är rätt skönt att veta att man inte är ensam. Jag älskar att umgås med min familj och mina närmaste kompisar men jag har ett väldigt behov av att vara ensam också, ungefär som att min hjärna behöver återhämta sig efter allt det sociala. Jag tycker inte att det är ett problem men många runt om mig tycker det. Sen det faktum att jag inte dricker alkohol gör också att jag inte tycker om att gå på fest (fulla människor är inte lika roliga när man själv är nykter) utan istället hellre sitter hemma hos någon och snackar skit. Vissa kan absolut inte förstå detta men man får helt enkelt lära sig i att strunta i de personerna. Jag har tur som har några väldigt bra, nära kompisar som inte tycker jag är helt dum i huvudet
[Svara på denna kommentar]
JA haha särskilt det där med att aldrig vara den som drar igång något.. Träffar jag väl folk är det oftast kul. Fast ibland längtar jag bara hem till min soffa o ensamheten då också… om jag inte fått vara själv på ett tag.
[Svara på denna kommentar]
Jag är också en eremit! Jag är glad för de vänner jag har som orkar med mig för jag är ju helt ärligt inte den som ”bjuder till”. Å andra sidan har jag många bekanta och jag trivs i sammanhang med mycket folk, men det får inte bli för ofta och jag bokar av en del av de saker som jag tackat ja till. Jag fick en dotter för tio månader sedan och i samband med att hon kom fick jag en riktig livskris för jag fattade ju att hon behövde mig på heltid och att min egna sfär inte längre var bara min liksom. Det fungerar bra, jag har fått en ljuvlig liten tjej, men jag kommer få jobba för att fixa det. Nu låter detta ju superdeppigt och det är det inte alls men jag har insett att jag behöver mer tid för mig själv än vad andra gör helt enkelt!
[Svara på denna kommentar]
Ännu en eremit här! Jag behöver vänner och familj, men jag behöver vara ensam också för att orka med. Igår fick jag 2 h egentid, lämnade barnet med barnets far hemma, och det var så skönt! Det jag jobbar mycket på är att inte ha dåligt samvete för detta, för jag vill ju inte för mitt liv att vänner och familj ska försvinna. Jag behöver bara vara jag ibland, för att funka. Det är lite tabu och jag tror att det för mig hänger dels ihop med att jag är blyg i grunden samt att jag under hela min uppväxt aldrig hört till något kompisgäng, jag rörde mig liksom i periferin, flöt emellan och kunde ibland sörja det, men kunde också känna hur skönt det var att inte vara tvungen att umgås med massa trist folk som liksom kommer med på köpet när man umgås i stora kompisgäng.
[Svara på denna kommentar]
Åh, stycket om att inte orka göra mer än en social grej i veckan. Jag hade kunnat vara författaren till de raderna. Som 21-åring är det rätt jobbigt att inte vara den där zUpErZoCiAlA tjejen som vill hänga med på allt och umgås med folk hela tiden utan hellre sitter hemma en fredagskväll med min sambo framför symaskinen. Att umgås med för många människor på en gång får mig att må illa, och sociala tillställningar är bland det värsta jag vet.
[Svara på denna kommentar]
Här har vi ännu en eremit! Det är något som jag skäms över en del, just eftersom det känns som att det inte är riktigt accepterat, så det är väldigt skönt att veta att jag verkligen inte är så ensam om det som jag får för mig.
[Svara på denna kommentar]
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag insåg precis häromdagen att många av de bästa stunderna i livet är när jag varit helt ensam, sittandes på en strand där jag lyssnar på vågorna och bara tänker och njuter. Så underbart! Vår familj umgås med två andra familjer där precis alla är sociala of kan umgås hur mycket som helst, inklusive min man, men jag är alltid freaket som vägrar umgås mer än en kväll i veckan.
Om någon ringer när jag precis kommit hel från jobbet och frågar om vi vill komma på middag samma kväll så måste jag hitta på en ursäkt, för jag blir helt utsocialad på jobbet och måste vara väl förberedd på sociala grejer, kan inte bara kasta mig in i såna grejer.
Eftersom jag känner mig så udda i vår vanliga krets så är det så oerhört skönt att läsa det här inlägget och kommentarer från likasinnade. Tack!
[Svara på denna kommentar]
Jag är en grav eremit. Knappt träffat några folk alls under min första semestervecka. Tänkte t om hoppa after work i veckan pga kändes så jobbigt, blev sedan tjatad på så att jag gav mig och följde med och väl där är det ju roligt. Så jag känner igen mig otroligt, väl där är jag social och rätt så utåt. Men att ta mig dit är en ren pest ibland. Samt att jag inte lider av att vara ensam. Jag har fått höra att jag är konstig av den anledningen många, många gånger. Särskilt när jag varit hemma på valborg och t om midsommar en gång, var bara hos päronen på middag. Då var jag en riktig kuf och folk kunde inte förstå varför. Underligt detta att man är en bättre och coolare människa om man umgås med massa folk och gör saker hela tiden..
[Svara på denna kommentar]
Igenkänningsfaktor 100 % Jag önskar dock att mitt ensamvargsvara inte skulle behöva vara så omfattande.
[Svara på denna kommentar]
Jag har en tendens att glömma omvärlden. Jag går upp i mina konstnärliga projekt och allt annat upphör att existera. Det är förmodligen den egenskapen som gör mig så bra på mitt hantverk men det gör mig även till en människa som är svår att leva med. Tänk dig själv att ha en sambo som är där men inte där.
Jag tycker inte om att umgås med stora grupper av människor.Jag blir överväldigad av alla intryck. Alla röster blandas ihop till en gröt och tillslut hör jag inte vad någon säger till mig. Mindre grupper är trevligt men jag brukar ändå vara rätt slut när jag varit social.
För mig är internet bra, jag har de flesta av mina vänner på ett klicks avstånd och jag kan vara där fast jag inte ringer eller träffar dem så ofta.Och när jag väl träffar dem så blir det mer kravlöst.
[Svara på denna kommentar]
Ojojoj…jag är mer motsatsen, visst lite egentid önskas ju ibland, men sitter på tok för mkt hemma och lider med barnen för att folk inte har tid att umgås med oss. Jag mår istället dåligt när jag inte umgåtts med vänner på för många dagar och som mammaledig är det lite av en katastrof nu…vi vill ju vara übersociala, barnen och jag…men vem ska vi träffa när alla antingen jobbar eller semestrar långt borta? Max en ensam dag hemma emellanåt innan vi klättrar på väggarna, i alla fall jag å äldste grabben. Tänk va olika vi människor är
dessutom är jag gift med en introvert enstöring sen snart 10 år tillbaka….udda par kanske, men det funkar för det mesta bra. Hoppas ni får eran egen uppladdningstid kära enstöringar 
Kram!
[Svara på denna kommentar]
Alltså det där var så otroligt skönt att läsa! Jag är också eremit!
Tänker ganska ofta att jag är världens sämsta kompis, hör i princip aldrig av mig och vill umgås och jag är ganska besvärlig att få med på grejer eftersom jag ofta är alldeles för trött för att orka. Det är inte det är jag inte tycker att det är roligt att umgås med folk, jag är faktiskt väldigt social utan det är mest det att jag träffar folk hela dagarna i mitt jobb och då är det så skönt att bara konmma hem till sambon och katterna och bara ta det lugnt och koppla av. Har också lärt mig att jag, när jag kliver utanför hemmet, går in i en bubbla så att jag inte känner av folk hela tiden. Låter kanske konstigt men jag klara inte av att ha känselspröten ute hela tiden och har lyckats ganska bra i att skapa en bubbla som blockar det mesta. Har dock inte reflekterat förut varför jag skapade bubblan….
Skönt att det finns fler eremiter, här känt mig ganska ensam och tråkig…..
[Svara på denna kommentar]
Om man plockar saker ur det Clara säger så tror jag att väldigt många känner igen sig som du gör. Men just att hon verkligen kan tycka om att gå på tillställningar och umgås så pass mycket med männsikor samtidigt som hon måste ha ensamtid ifrån alla, inklusive sin egen familj, DET gör det så speciellt.
[Svara på denna kommentar]
Katta Kvack säger:
juli 18th, 2012 at 10:06 e m
@Lisa, Fast min poäng i detta är inte att det gäller att vara så speciell som möjligt, utan att det känns skönt att även andra behöver ett stort sjok ensamtid och att man inte är onormal för det – sedan vad det beror på tycker jag spelar mindre roll. Jag ser verkligen inte mig själv som en HSP-personlighet, men även om jag inte kan relatera till punkt och pricka med någon så innebär ju inte det att jag inte kan relatera på flera punkter. Det tycker i alla fall inte jag är konstigt att man/jag gör.
[Svara på denna kommentar]
Ja, jag förstår inte heller hur många personer orkar göra sociala saker nästan varje dag. Det känns som att jag inte skulle hinna med mig själv då.
[Svara på denna kommentar]
Katta Kvack säger:
juli 22nd, 2012 at 7:42 f m
@Oskar, Ja men PRECIS!
[Svara på denna kommentar]
Super tack för detta inlägg. Jag måste köpa boken och sluta intala mig att jag är ett borderline-fall vilket min psykiatriker inte tyckte att jag var men jag har alltid känt att något är fel på mig börjat ena stunden vill träffa allt och alla och vara superaktiv för att sedan bli så trött, stänger av omvärlden helt och undviker allt vad kontakt är, inklusive att handla mat. Att jag dessutom är otroligt känslig för människor känslor, jag påverkas av dem och går igång på dem, i det är glädje, ilska, sorg. Oavsett vad så triggas jag och kan reagera mer än nödvändigt ibland, iaf på hemmaplan med familjen. När jag är glad är jag riktigt glad men om de närmaste inte delar glädjen på samma nivå så blir jag ledsen. Knasigt va? Ett tack för inlägget återigen!
[Svara på denna kommentar]