Dag 07 av 30 / 30 dagar med Katta Kvack
Alltså, jag har inte sett fram emot att skriva dagens 30-dagars inlägg. För varje inlägg på detta ämne som jag läst handlar om hur alla har så himla många vänner och så himla många bästa vänner och att de helt enkelt inte kan välja. Jag har känt mig mer och mer asocial, desto mer jag har läst. Jag har ingen bästa vän. Ärligt talat vet jag inte ens hur många nära vänner jag egentligen har. Jag menar, jag har ju vänner, men jag har inte särskilt många vänner som jag faktiskt känner på djupet och inte många som känner mig på djupet.
Tabu! Jo, men det är ju liksom lite tabubelagt i bloggvärlden att skriva att man har ont om vänner. Jag har läst så många inlägg där folk mer eller mindre skriver att sådana som jag är konstiga, knepiga och att man rent av ska akta sig för sådana som mig. För det säger ju en hel del, när en person inte har många vänner. Tydligen. Personligen tycker jag att jag är en ganska trevlig person som är en fröjd att umgås med. Men samtidigt tar det mig emot att släppa folk nära inpå – det är inte så att jag inte vill. Det kanske handlar om att jag är lat. Jag går hellre hem än ut på krogen. Sitter hellre och kollar på TV än knyter nya bekantskaper. För trots att jag är en glad och trevlig person som är ganska lätt att umgås med – jag tycker att jag är ganska otvungen – så är jag faktiskt lite blyg, får lite ont i magen när jag ska träffa folk jag inte känner och lägg till det att jag har denna väldigt bekväma sida som hellre går hem till TVn och hatar att åka hem ensam i mörkret samt att jag gillar att vara ensam, så har ni vad som tycks vara ett perfekt framgångsrecept för att inte få särskilt många vänner och därmed inte heller några bästa sådana.
Jag hade många vänner. För länge sedan. Innan jag for till London. Efter fem år i London så var intresset för min existens ganska svalt när jag åter bosatte mig i Sverige. Att jag var med barn blev somliga rent ut sagt provocerade av, andra hade helt enkelt rotat sig och skaffat egna liv. Så klart. Man kan inte förvänta sig att allt ska vara precis som det var innan man lämnade landet. Vännerna från tiden i London då? Jo, de bor ju i London. Och de som bor i Sverige har jag sedan länge tappat kontakten med, men jag tänker på dem ganska ofta – Minna från Finspång, Anna från Älvsbyn, Linda-Marie, Anna-Carin…
Men alltså, det går ingen nöd på mig. Jag är inte ensam. Jag har min sambo och min son och jag har ett några vänner. Men skulle något hända, om jag skulle krisa, så har jag ingen som jag skulle tycka att det var självklart att ringa till. Skulle det ta slut mellan mig och sambon så vet jag inte hos vem jag skulle gråta. Blir jag sugen på kräftor, så får jag köpa ett paket och käka hemma, för kräftskivor har jag inte blivit bjuden på sedan jag vet inte när. Inbjudningar till nyårsfirande brukar också lysa med sin frånvaro, och det är sällan jag blir bjuden när folk fyller år. Och blir jag bjuden på något, så kan man hoppa upp och sätta sig på att det trots allt krockar med något annat.
Så är det. Inga tårar gråts över detta, men visst, vill du bli bästis med en tjej i de trettio, eller för all del bara jävligt nära vän, som är dålig på att höra av sig, som gör slut med vänner som snackar skit om henne, som är bekväm, har ett barn och en sambo, så hojta. Men en sak ska alla ha jävligt klart för sig, jag är inte dum i huvudet, jag är inte konstig, jag har bara inte särskilt många nära vänner. Jag kan omöjligt vara ensam om detta, men är kanske en av få som faktiskt vågar erkänna det. Men visst längtar jag efter ett kompisgäng att ingå i – ni vet ett sådant där där min existens är självklar. Sådana där gäng som i mina ögon mest verkar finnas på TV. Men det gör jag inte. Och så är det med det.
Taggat med: 
Du är inte ensam
Jag lovar
[Svara på denna kommentar]
Gud vad skönt att läsa det här! Jag har bävat för den där dag 7 ända sedan jag hoppade på utmaningen för jag har fan inte en massa vänner eller ingår i ett coolt kompisgäng. Jag har tre nära vänner, sen har jag de jag kallar för kompisar, men de flesta av dem är snarare bekanta när det kommer till kritan. Det låter lite tragiskt, men så är det. Jag har aldrig haft en massa vänner, utan alltid några få, eller kanske en nära vän åt gången. Jag har inte heller vänner som jag har haft sen jag var liten ”som känner mig utan och innan”. Jag antar att jag inte är så populär helt enkelt.
Men, som sagt, det var skönt att läsa det här, nu blir det lättare att skriva mitt Dag-7-inlägg. Och jag kommer att nämna ditt inlägg, hoppas det är ok!
kram
[Svara på denna kommentar]
@Catharina
@Fifi
Vad skönt att höra att jag inte är ensam i att ha dels ett begränsat umgänge och dels i att fasa lite för dag 7. Alla verkar vara sociala fjärilar, och även om jag anser mig väldigt social och glad så känner jag mig ibland som clownen – ett pikant inslag som är kul ibland, men ingen som är självskriven. Typ så.
[Svara på denna kommentar]
Så fantastiskt och mittiprick välskrivet Katta!! Jag är 25, har inte barn och sambo (dock pojkvän) och känner igen mig i nästintill varenda rad. Är trött på att behöva skämmas för och försvara att jag så sällan umgås med andra – det är ju jag själv som har valt det. Inte för att jag är svår, korkad eller ens osocial. Jag är bara lite blyg och väldigt (väldigt) bekväm. Många undrar varför jag inte umgås med andra mer, jag som ”ju är så glad och trevlig”. Jovisst, men det tar på krafterna att umgås. Och jag har inte hittat den där människan som jag bara kan hänga med, göra ingenting, skrota runt tillsammans med helt utan krav. Som jag kan vara sådär helt och hållet självklar och dödsbekväm med, som jag bara är med mig själv och min pojkvän. Faktiskt.
Är inte det minsta bitter. Jag har valt själv. Men det är fint att bli tillfrågad ibland, även om jag kanske tackar nej (pga mer eller mindre sanna skäl. Ofta sant = jobb, men ja, det är lätt att dra till med något påhittat också). För även om jag väljer att spendera tiden för mig själv uppskattar jag att ses som en person som faktiskt kan umgås och som är värd att tillfråga. För jag kan. Och vill. Men inte så jätteofta.
Tror att vi är fler än man tror.
[Svara på denna kommentar]
Sen tycker jag att det är en jäkla skillnad om man har barn eller inte. Sambo eller inte. Man får så himla mycket av det sociala tillfredsställt att ska väldigt mycket till att ta sig iväg. Bortsett från det rent praktiska mecket att fixa med barnvakt om man inte har pappan hemma förstås. Det är svinsvårt. För egen del så är jag i ofas med klasskullen då jag fick barn när de röjde järnet och nu är hela högen nere i småbarnsträsket medan en annan är så jäkla klar med det där.
Jag vill också bjuda in mig på bakverkskalas!
[Svara på denna kommentar]
@Emma
Ja, jag tror också att vi är fler än vad det kan kännas som. Och visst är det precis så, att det ska till en väldigt speciell person som man kan hänga med på ett helt otvunget sätt.
@Anna
Ja visst är det så. Jag har ju mitt egna gäng här hemma och det ska verkligen till ngt riktigt speciellt för att jag ska palla att rodda allt från barnvakt (om nu både jag och sambon ska iväg) eller stoppa undan det där samvetet som ibland gör sin röst hörd när jag väl har fixat barnvakt. Jag är också i en hemsk ofas med min klasskull – jag fick barn när jag var 24, nu är jag snart 34 och det är nu som många av mina gamla kompisar börjar yngla av sig.
Jag känner att ett bakverkskalas måste fixas å det snaraste
[Svara på denna kommentar]
Du är inte ensam. Ibland längtar jag så mycket efter någon att dela precis alla tankar med att det svider till i magen och ögonvrån. Men det finns ingen sådan i mitt liv och så är jag förvisso i behov av att bara vara. Konstigt det där. Kramar
[Svara på denna kommentar]
Nu har ju jag ingen egen blogg eftersom jag inte orkar/hinner/vill…..men om jag hade haft det så hade du kunnat läsa om mig och kanske tänkt att -Gud vad hon skriver som jag tänker.
Precis så är det för mig att läsa din blogg.
Och fick jag bestämma så skulle vi vara vänner åtminstonde i cybervärlden
[Svara på denna kommentar]
@Charlotte
Vi får bli sådana med varandra. Träffas mer och prata om allt!
[Svara på denna kommentar]
@silverpiraten
Åh! Klart vi ska vara vänner i cybervärlden
[Svara på denna kommentar]
En av anledningarna till att jag inte hoppade på den här grejen med dagarna var att just den där dagen var jobbig, likaså några andra av dom. Jag var nyligen hos en jobbarkompis som har en dotter och hon hade en sån där bok som man hade när man var liten.. där man ska fylla i vad man heter, när man fyller, vilken ens favvofärg är, favvomat.. bästa vän osv…. just det där med bästa vän fastnade jag på för jag har inte riktigt någon ”bästa vän” längre.. efter gymnasiet så har jag tappat kontakten med många.. många har flyttat eller så har dom karl och skaffat barn.. det blir inte riktigt samma då hur man än försöker.. folk har sina liv.. jag har inte heller nån som det är självklart att jag kan ringa till alltid och som kan komma över och bara softa. Min bästa vän är nog egentligen min mamma som jag har väldigt bra kontakt med och kan prata om det mesta om.. men man pratar ju inte om riktigt allt med sin mamma.. Det är dessutom svårt att hitta nya vänner också.
[Svara på denna kommentar]
@marybeth
Ja, det kan vara supersvårt att hitta nya vänner, och även om man lär känna nya personer och får nya kompisar så är det ju svårt att hitta någon som man klickar totalt med och får den där innerligt fina relationen med som man väl ska ha med en bästa vän!
[Svara på denna kommentar]
Absolut, det är assvårt. Vi får helt enkelt hålla våra tummar och hoppas att vi hittar några sådana förr eller senare
[Svara på denna kommentar]
@marybeth
Och till dess komma ihåg att det är helt ok, att vi inte är några märkliga kufar som folk ska passa sig för.
[Svara på denna kommentar]
Du är inte ensam.
[Svara på denna kommentar]
Åh gud så skönt att läsa! Jag har den där 30dagarsutmaningen liggande, men har inte börjat skriva på den just för att det är vissa dagar (bl a den här) som tar emot att skriva. Jag har vänner, visst, men inga som är så där fantastiskt jättenära. Jag är väl lite som Emma och/eller dig, aningens blyg, bekväm och vill ha ett kompisförhållande som är enkelt och kravlöst, där man är självklar, och just i de kretsar jag faktiskt umgås verkar det inte vara så lätt att hitta.
Men du, jag lovar att det här är sista gången jag tjatar, men Stockholms roller derby-lag ska ned och träna och åka med oss här i Gbg helgen före jul. Gå med och haka på (om man kan, jag vet inte om de har någon intagningsperiod eller så) så får du kompisprata lite med mig. Helt kravlöst
[Svara på denna kommentar]
Men Katta, du är nog den ”okonstigate jag vet! Coolast möjligen.
Jag är också bekväm av mig, tycker om att vara själv och får ofta höra av just sambon att jag ”bara har vänner” på nätet. Vilket inte alls stämmer, har en del bra och nära vänner. Men vi hinner inte umgås så himla ofta.
Anyway, eftersom jag bor i Haninge och du i Skogås så skulle jag gärna gå på kompisdejt med dig. Du behöver inte ens skaffa barnvakt.
[Svara på denna kommentar]
@Sandra
@tiggerrr
Jag håller fortfarande på och peppar upp mod för att gå dit. Himla synd att de slutat träna i Farsta (tror jag) det var ju precis runt hörnet.
@Lena
Vi är ju mer eller mindre grannar!
[Svara på denna kommentar]
Jag säger ju det! Det är som en match made in heaven. Jag kan hämta upp dig när jag ska handla på MAXI och dylikt.
Kan ha värsta vinkvällarna juh!
[Svara på denna kommentar]
@Lena
Ha ha ha – jag tycker vi kan ha vinkvällar PÅ Ica Maxi. Smuggla med oss en tetra in och sätta oss bland chipsen.
[Svara på denna kommentar]
Deal!
[Svara på denna kommentar]
Nej men seriöst gums, jag träffas gärna nån dag. Ska vi byta nummer?
[Svara på denna kommentar]
Du skriver så bra! Jag känner igen mycket av det du skriver och jag har varken barn eller partner. Till viss del handlar det väl om min egen person, men det hela blir inte bättre när en del viftar upp gigantiska nätverk av människor som de står nära i olika grader och tycker man är konstig när man själv inte ens behöver alla fingrarna på händerna för att räkna upp hela sitt eget.
[Svara på denna kommentar]
@Lena
Skicka ett mail på Fejsan vet ja.
@Ida-M
Ja, himla jobbigt faktiskt, att det ska vara så otroligt konstigt i andras ögon.
[Svara på denna kommentar]
Ja du, jag håller också på med en om dagen-listan, och jag vet vad jag kommer att skriva på dag sju: Jag har ingen bästa vän och har heller haft någon. Bra vänner har jag och har haft, men ingen bästa.
Och jag blir heller aldrig naturligt bjuden på lite traditionstyngda fester, som midsommar, kräftskivor och nyårsfester. Jo, det händer förstås, men ingen tycker att jag är nödvändig att bjuda.
Tidvis har det varit en stor sorg, men nu, med en man som är som en bästa vän, och barn, saknar jag bara någon som jag kan tala förutsättningslös om mitt förhållande med.
[Svara på denna kommentar]
Jag känner precis som du
och jag älskar att du är så härligt ärlig 
[Svara på denna kommentar]
@Katta Kvack
[Svara på denna kommentar]
Du har inte läst mitt vän-inlägg ser jag.
[Svara på denna kommentar]
Alla former av relationer kräver underhåll. Med tiden man blir mer vuxen och har mera ansvar med jobb, partner, familj och dylikt så kan tyvärr egentid och egentid med vänner komma i skymundan. Mina vänner har jag haft med mig sen barnsben och jag skattar mig lycklig att även om vi inte hörs av på månader eller år, så finns de nära in på hjärtat på mig. Samtidigt som jag kan förstå att inte alla har haft sådan tur som jag. Men det behöver absolut inte betyda att personen skulle vara konstig bara för det. Efter att ha följt din blogg ett par månader så får jag en bild av dig som en trevlig jordnära tjej. Me likey
[Svara på denna kommentar]
Åh golliga du. Jag har ALDRIG varit på en riktig kräftskiva, vi kanske ska ha en ihop nästa år?
Jag är ju en av dom som skrivit att jag inte kan välja, men jag skrev kanske inte att ingen av dom bor i Malmö utan alla är utspridda över halva Sverige, så några spontanfikor blir det ju inte direkt.
[Svara på denna kommentar]
Väldigt igenkännande! Väldigt.
Har mitt ”bästa vän” – inlägg imorgon, det svåraste på hela listan men nu känns det lite enklare. Tack!
[Svara på denna kommentar]
Känner igen mig väldigt mycket. Tror aldrig jag haft en riktigt nära vän jag kan berätta allt för, tyvärr. Ibland kan jag känna mig lite konstig eller underlig pga det. Men man ska ju inte fundera så mycket på vad andra kan tycka.
[Svara på denna kommentar]
Vad det var skönt att läsa det där!
Ibland känner jag mig väldigt onormal. Jag har faktiskt inga nära vänner längre och inget nätverk där jag är självklar.
De nära vänner jag har haft har liksom halkat ifrån mig och jag känner att om intresset att hålla kontakten är ensidig, så är det inte värt det.
Vissa har jag faktiskt valt bort också, vilket får mig att känna mig lite kallhjärtad, men personer som dränerar all ens energi? Inte så värt det faktiskt.
Att skaffa vänner som vuxen är himla svårt också tycker jag, även om det har hänt. Det trista är bara när de flyttar sin kos och man tappar kontakten.
Ibland kan jag känna mig väldigt ensam och längtar efter någon att umgås med så där otvunget. Men så ser det inte ut, jag är inte sån och kommer nog inte att bli heller…
[Svara på denna kommentar]
Du är verkligen inte ensam! Jag har typ 3 vänner jag umgås med. Inte så många i vissa ögon, men för mig är det perfekt. Jag går inte ut och super, röker inte, tycker inte om folk och grupper.. så ja, jag är nog rätt tråkigt. Tycker att mysiga hemmakvällar är bäst. Och på frågan om vem som är min bästa vän brukar jag säga mig själv.
[Svara på denna kommentar]
Först och främst- Himla fin bild!! För det andra så tror jag det är vanligare än vad man tror att folk inte har någon bästa vän. Man kan känna många men ingen har nog kommit intill helt enkelt. Men som du skrev så är det lite tabu att säga så eftersom folk då börjar spekulera i ”varför?”. Jag kan säga att jag har knappt några vänner alls. Inte för att det är något fel på mig utan det har bara inte blivit så. Nåja, jag får skriva längre om det i mitt inlägg ;-)
[Svara på denna kommentar]
Jag har inte heller nåt tjejgäng. Jag har en massa kompisar, men inget tight tjejgäng. Och de kompisar som jag skulle gråta ut hos har jag på nätet. Vi har en ganska stor bekantskapskrets men jag kan tacka maken för den, för han är en härlig människa som folk vill umgås med. Men det blir ju inte så ofta av att jag umgås utan honom.
Jag var också osynkad med att skaffa barn. När jag fick dottern var jag helt ensam. Ingen av mina vänner hade barn och jag kände mig totalt isolerad. Nu har många kompisar barn, men de flesta har yngre barn. Medan de diskuterar dagis och saker om små barn så är jag åter igen lite utanför.
Så måste jag också säga, fantastiskt fin bild!!
[Svara på denna kommentar]
Som man ser, du var knappast ensam om läget.
Själ är jag ensam och jo, säkerligen kuf. Avskyr sådana här utmaningar för de bygger på bilden av den lyckade duktiga flickan som om hon inte har allt, så är hon tre steg därifrån.
Jag är inte den flickan och vill inte heller vara henne men det blir svårt att skria Vet ej/inget svar var och varannan dag..hehe. Eller jo, möjligtvis hade det varit ultimata svaret om jag var politiker men nu är jag bara ensammer skåning.
[Svara på denna kommentar]
Jag tror det ingår i åldern. Man har inte tid längre på samma sätt som man kanske hade när man var ung och dessutom måste man inte längre heller. Jag har ett supersocialt jobb, sambo och hund.. När ska jag ha tid att odla vänskaper när jag inte har tid att vara ensam?
[Svara på denna kommentar]
Glömde.. Vilken otroligt vacker bild. Kan jag få låna din fotograf?
[Svara på denna kommentar]
@Malinka
Ja, det är det jag också saknar.
@Johanna
TACK!
@Karin
Nej, det har jag nog missat.
@lil
Tack! Trevligt att höra
@Mirijam
Där är lite mitt problem – när jag träffar folk som jag knyter ann till så har de en tendens att bo så himla långt från sthlm att man blir tokig. Och JA – kräftskiva nästa år ftw! Malmö eller sthlm?
@johanna
Ja, visst är det ett svårt ämne. Självklart för vissa, för andra som mig, inte det minsta.
@Linda
Nej, man ska verkligen inte det, men ibland är det svårt.
@Catarina
Jag har också valt bort vänner – en ganska nyligen som jag hade stått ut med i många många år, men helt plötsligt bara ORKADE jag inte längre. Det var alltid skitsnack, alltid samma ältande om bagateller som hänt för 20 år sedan, alltid hugg i ryggen. BLÄ.
@Jenny
Det är skönt att det inte bara är jag som gillar att vara hemma
@Veronica
Tack! Ser fram emot att läsa ditt inlägg!
@Maria
Ja, att skaffa barn osynkat med resten av bekantskapskretsen är faktiskt ganska knepigt.
@Lisa
Ja, jag håller med – utmaningar som dessa bygger så ofta på att man är miss perfect, vilket gör dem så mycket mer intressanta då folk besvarar dem ärligt.
@Lilian
Ja, det är knepigt det där att få allt att gå ihop. Och Tack – det är jag som fotat mig själv
[Svara på denna kommentar]
[...] finns inte. jag har ingen nära vän, ingen ”bästis”. jo självklart daniel, men han är ju mer än en vän. katta skrev ett så bra inlägg om detta, läs det här. [...]
Precis som många skrivit innan mig.. – jag känner så väl igen mig. Eller dig i det här fallet. Eller hur man nu ska säga.
Tror fortfarande att du och jag har mer gemensamt än vad vi tror!
Hade en litenliten förhoppning om att vi skulle klicka på något plan iaf när jag kontaktade dig första gången, men du träffade ju bara min bror och inte mig..
[Svara på denna kommentar]
Skönt inlägg. Och det behöver ju faktiskt som du säger inte vara så förbaskat dramatiskt att man inte ingår i ett ”sex and the city”-gäng, att man inte har flera tjejkompisar som man ringer nära på dagligen och berättar ALLT för. Det passar inte alla och det är helt okej (för alla utom de som uppenbarligen inte är bekväma med att man inte alltid vill vara en del av det som de själva ser som viktigt). Jag har inga problem med att konstatera att jag upplevs som social men ofta är en självvald liten ensamvarg på många sätt. Hey, that’s me och det är okej liksom.
[Svara på denna kommentar]
Känner igen mig helt och hållet. Jag har alltid haft det svårt med vänner och det blev ju inte bättre när jag lämnade Uppsala och mina vänner där för att flytta ihop med killen. Vi är visserligen inte tillsammans längre men jag har hittat en annan. Polarna från förr träffar jag alltmer sällan och nya vänner vet jag inte hur man hittar.
[Svara på denna kommentar]
Vad härligt att läsa och skönt att se att man inte är ensam om detta. Underbart med ärliga människor.=)
[Svara på denna kommentar]
Menade förstår inte att det var härligt att du inte känner att du har någon bästa vän men härligt att se att andra känner likadant.
[Svara på denna kommentar]
[...] om. Först hos ”säg ifrån om jag har sagt det här förut” och sedan hos ”Katta Kvack”. Jag är visst inte ensam som är lite ensam. från → Uncategorized ← Dag 06 [...]
jävlar, vilket bra och viktigt inlägg. sjukt jävla läs- och tänkvärt.
[Svara på denna kommentar]
Åh, vad glad jag blir av att läsa ditt inlägg. Har ingen egen blogg, men har tänkt precis som du när jag läst alla vännerinläggen, att VAD skulle jag skriva om.
Jag har inga större problem med att skaffa kompisar; folk gillar mig. Jag är rätt lättsam att ha att göra med och hittar på kul grejer att göra. De senaste åren har jag dock flyttat runt mycket, jobbat mycket, varit nära att bli utbränd vilket har gjort att jag tappat de flesta av mina gamla vänner och inte riktigt haft ork att fördjupa kontakten med mina nya bekantskaper.
Vet inte heller vem jag skulle ringa om det blev kris (jo, min fästman) eller om det tog slut mellan mig och min sambo.
Ska gifta mig nästa år och det blir så himla tydligt då att det är som det är. När jag skulle skriva inbjudningslistan kom jag på att många av dem som jag tänkt bjuda har jag inte pratat med på över ett år och jag kan vakna upp helt kallsvettig över att det inte kommer att komma några på min möhippa. Har tänkt att jag kan ta det här som en motivation för att återuppta kontakten med gamla vänner/fördjupa vänskapen med de jag umgås med, men dels kräver det en massa tid som jag inte riktigt har och sedan är alla andra så himla uppbokade.
En sak som jag har tänkt mycket på (pga av alla rundflyttar) är att i Sverige så är vi ganska slutna med våra vänner. De flesta har sina nära vänner sedan barndomen eller studietiden och är inte så öppna för nya vänskaper. Gå och fika ibland, visst, men att låta någon kvalificera sig till den innersta kretsen som man alltid firar kräftskiva, midsommar, nyår med sitter långt inne.
Ville mest säga att du inte är ensam och tacka för ett bra inlägg.
[Svara på denna kommentar]
Åh, vad skönt det var att läsa det här och känna att jag inte är ensam. Även om vi inte riktigt är i samma situation, jag har ett fåtal nära vänner och en vän som helt klart kan klassas som min bästa och som jag vet att jag kan ringa om det skulle krisa (även om det inte är säkert att jag skulle göra det, gillar inte att lasta över mina problem på andra). Men jag ingår inte riktigt i något kompisgäng, och många av mina vänner har antingen respektive eller egna andra kompisgäng, så för mig är tanken på nyår och midsommarfirande något av ett ångestmoment, därför att jag vet att ingen kommer bjuda med mig någonstans, och det känns så misslyckat att fira det med mina föräldrar och deras vänner ytterligare än gång. Sedan har jag svårt för att få nya vänner, och lära känna folk vilket väl inte lättar upp saken.
[Svara på denna kommentar]
Tack för det inlägget!! Har ställt mig frågan om det är jag som är dålig, tråkig och asocial som inte har något kompisgäng eller nära vänner. Har just flyttat och tycker det är svårt det där att ta knyta nya kontakter, få nya vänner, det är en sån ANSTRÄNGNING för mig samtidigt som många tror att jag har massa vänner och bekanta, dels för att jag mörkar och dels för att jag är spontan och trevlig när man träffar mig men har grymt svårt för det där andra steget, byta nummer, börja ses, det tar lång tid för mig.
Sen har jag ingen sambo/pojkvän/man heller och jag har ändå ett socialt behov så det vore trevligt att lära känna någon och få nära vänner som man kan titta på tv och lata sig med. Men vill inte heller ha värsta paniken och ba hänga upp mig på folk bara för att, been there done that och det suger.
Äh, lite svamligt. Men tack iaf för att du bryter tabun!
[Svara på denna kommentar]
Hej, här är en av dina anonyma läsare – men nu måste jag också få instämma i tacksägelse-kören. Jag umgås mest med föräldrar och svärföräldrar. Att läsa ditt inlägg fick mig att känna mig lite, lite mindre konstig. Ps. Jag fick ingen möhippa…
[Svara på denna kommentar]
@Jenny
Hjälp! Jag kom precis på att jag inte svarat på ditt mail. Shit. Jag är så jävla dålig på att svara på mail, speciellt så fort som de halkat ned lite i inboxen. Förlåt!
@Mary
Ja, precis. Alla är olika och olika typer av vänskap finns det gott om.
@Freja
Det där med att flytta är asknepigt, ur vänsynpunkt.
@Kashaya
@annahita
Tack!
@anna n
Det där har jag tänkt på, att om vi skulle gofta oss, jag och min sambo, skulle jag inte ha särskilt många att bjuda utanför familje- och släktkretsen. Känns lite opepp liksom.
@Eve
Åh, alla dessa högtider som nästan kräver att man har massor av kompisar. SÅ HIMLA JOBBIGT!
@Ylva
Ja visst är det, det kan verkligen kännas ansträngande. Jag lider dessutom av mild telefonfobi – gillar inte att ringa och småsnacka, tycker att det är lite besvärligt att bli uppringd. Önskar ibland att jag inte hade ngn telefon.
@Elsa
Du är inte konstig alls. Himla skönt att se att vi inte är ensamma om detta.
[Svara på denna kommentar]
Åh vad skönt med nån som skriver om det! Jag får ångest av alla dessa ”jag har så många kompisar och jag älskar dom så mycket” blogg-inlägg, det är skönt att veta att det finns fler som är som jag. Som är trevlig och social, men som inte har hundra vänner för det.
[Svara på denna kommentar]
Vilken underbar presentation du har!
Jag har inte heller många vänner – aldrig haft. Jag har några få vänner och de flesta av dem står mig nära. Det är inte fel att inte ha tusen kompisar. Hellre några få riktigt nära än många som bara är falska.
Jag har skrivit en del om min ensamhet. Inläggen hittar du under kategorin ‘Nära Hjärtat’. Välkommen in och läs.
Kramar
[Svara på denna kommentar]
[...] Mina föräldrar Dag 04 – Det här åt jag i dag Dag 05 – Vad är kärlek? Dag 06 – Min dag Dag 07 – Min bästa vän Dag 08 – Ett ögonblick Dag 09 – Min tro Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag Dag 11 – [...]
[...] Kvack har skrivit modigt och coolt om bästisar och nära vännerr, om att ha och inte [...]
Jag har EN riktigt nära vän, vi har känt varandra i 32 år, och en handfull nya vänner. Eller vänner och vänner… folk jag gillar att umgås lite extra med.
Kan inte förstå hur en del kallar ALLA för ”bästa vännen”, vad betyder det, hur kan man vara närmast ALLA?
[Svara på denna kommentar]
Precis så är det ju. Jag är en go och glad tjej som varken har tid eller ork för särskilt många vänner. Jag har närmare bestämt två, och den ena kan jag faktiskt gråta ut hos om det skulle krisa sig. Jag är 35 och har nyligen blivit tillfreds med att jag är sån här och inte har den där fantaaaastiska kompisgruppen som gör allt tillsammans, den där som andra andra pratar om och man ser på tv. Det är ok, äntligen känner jag att det är ok, för det är så här jag mår bäst
[Svara på denna kommentar]
Så otroligt bra och välformulerat. Älskar din blogg!
[Svara på denna kommentar]
Samma här. Har några, men de bor i min dator. Vilket är ”konstigt” enligt vissa, men det passar mig utmärkt.
[Svara på denna kommentar]
Skitbra skrivet, Katta. I vissa perioder har jag verkligen känt igen mig. Viktigt inlägg, tror jag.
[Svara på denna kommentar]
För mig är det likadant och jag trivs med det!
[Svara på denna kommentar]
Så himla bra och välformulerat skrivet! Känner verkligen igen mig, i perioder så har jag haft samma. Gjort slut med dåliga kompisar, men hellre varit utan än med dem. Just nu har jag ett liten klunga himla fina vänner, men de flesta av dem har jag bara känt i ungefär ett år. Ibland kan jag sakna det där med att ingå i ett kompisgäng eller att ha upplevt en massa saker genom åren tillsammans med sina vänner.
[Svara på denna kommentar]
Vilket fruktansvärt bra inlägg. Gåshud.
[Svara på denna kommentar]
Herregud vad jag känner igen mig! Har inte reflekterat så mycket över det dock. Du har fått mig att grubbla…trivs jag med situationen eller inte?
[Svara på denna kommentar]
[...] här med vänner. Viktigt, känsligt och väldigt individuellt verkar det som. Jag läste precis Katta Kvack som bloggat under samma rubrik. Jag förstår precis vad hon menar, jag kan delvis känna igen mig. [...]
[...] Kanske har det att göra med bristen på ett stort härligt gäng med vänner, eller så är det bara så att kroglivet och vägen hem därifrån suger. Jag lutar lite åt det senare. Fast samtidigt är jag jävligt sugen på att hitta ett ställe där de serverar goda drinkar, spelar blandad och bra musik, där personalen är trevlig och gästerna inte håller på att dö av sina uppsvällda egon och allmän hybris. [...]
Tack! Så jävla bra skrivet! Jag har också bara några få personer jag kan kalla vänner, men ingen som står mej riktigt nära. Min sambo är liksom min bästa vän. Men det här är inget jag sörjer över direkt, jag vet att felet är lite mitt eget när jag verkligen är skitkass på att höra av mig till folk. Är lite som en gammal tant som inte vill vara till besvär.
Jag tycker varken du eller jag är konstig som inte har ett overload av vänner! Hellre kvalitet än kvantitet säger jag. Kram!
[Svara på denna kommentar]
Menade bara att jag kände igen mig i vad du skrev, men du inledde med att ”För varje inlägg på detta ämne som jag läst handlar om hur alla har så himla många vänner och så himla många bästa vänner och att de helt enkelt inte kan välja. ”. Du hade inte läst mitt inlägg, eftersom jag skrev någon dag innan att jag inte har några vänner.
Men ditt inlägg fick mig faktiskt att fundera lite på min situation. Jag är OCKSÅ lat! Det är inte bara att ingen tycker om mig, utan att jag helt enkelt är bekväm av mig och hellre stannar hemma.
Så jag har försökt umgås så mycket som möjligt med Bella tex senaste tiden. Så tack Katta!
[Svara på denna kommentar]
Jag håller med många andra här – skönt att veta att man inte är ensam!
Har typ 3 nära vänner, som alla bor i andra städer, så vi träffas därför sällan. Där jag bor nu har jag ingen nära vän jag känner att jag känner att jag kan snacka med om allt, eller bara ta en fika. Genom sambon har jag en bunt bekanta som jag ibland umgås med för mer ytliga aktiviteter, filmkväll, lite fest eller vad det nu är och det är ju förstås kul det med, men jag har ingen jag känner att jag kan ringa för att ta en fika bara vi två. Jag har inget större behov av att ha stor bekantskapskrets, men nog vore det skönt att ha åtminstone 1-2 nära vänner i samma stad… Men det är svårt att hitta nya vänner. De flesta har redan sina kompisgäng och det är jättesvårt att komma in som ny, särskilt om man har svårt att ta kontakt.
[Svara på denna kommentar]
Det är som om du har beskrivit mitt liv…
[Svara på denna kommentar]
[...] där med bästa vänner – jag har skrivit om det tidigare. Jag kan inte påstå att jag har en BFF, men jag har folk som är mig väldigt kära. Min sambo [...]
men åh, TACK Katta! tack för att du skrivit det här inlägget och för att du länkade till det i lucka 5 i årets kalender… och hjälp vad många bra kommentarer! det är likadant för mig, jag har inte direkt många vänner alls. visst har jag människor omkring mig men ingen som jag spontant skulle ringa en lördag och fråga om de vill hitta på nåt. ingen som ringer och frågar om jag ska med på den eller den tillställningen. just nu är jag ganska okej med det, jag har väl till största del accepterat hur mitt liv ser ut, och jobbar på att ta en dag i taget med hela vänskapsbiten. jag är övertygad om att jag inte kommer att vara ”ensam” och kompislös hela livet, men ibland blir man ju sjukt frustrerad över hur jäkla lätt det verkar vara för alla andra – antingen har de redan massor av bästisar från lågstadiet eller så skaffar de nya över en dag. ja, om det vore så lätt… och jag är inte heller konstig. helt sjukt normal är jag. rolig och smart och omtänksam är jag också. JAG skulle iallafall vilja vara kompis med mig. (och med dig, ofc. världens coolaste Katta!)
[Svara på denna kommentar]
[...] tror inte att jag skrivit om det tidigare bara nämnt det i förbifarten, men jag har också ett nästan omättligt behov av ensamtid. Detta kan säkert ses som tämligen [...]