Det är söndagsmorgon och jag bakar scones. Scones med en hel massa smör som ska serveras med en hel massa marmelad. När jag föser in plåten i ugnen tänker jag på det där med vikt, att gå upp i vikt, att gå ned i vikt. Jag tänker på breda höfter och magar som putar och jag tänker på hur jag sedan i tonåren har fått höra kommentarer om min kropp från vissa håll. Kommentarer som att jag har en stor rumpa, att mina höfter är breda, och borde jag inte träna.
Jag tänker inte på det särskilt ofta, kommentarerna från min tonårsperiod, men ibland flyter känslorna och tankarna till ytan, i synnerhet efter klumpiga kommentarer från samma håll nu som de kom från då. Det kan vara vid middagsbordet när vi är bortbjudna (”oj, är du hungrig idag Katarina”) eller på Facebook (”tänk på vikten”). Det är frusterande. Dels för att jag normalt sett skyggar bort från att skriva om saker som kan såra andra, i detta fall de som under de senaste 23 åren har gett uttryck för hur stötande min kropp tycks vara, och dels för att jag vet att jag aldrig kan vinna. Aldrig. Låt mig berätta varför.
Jag var 14 tror jag, när jag fick kommentaren att den med störst rumpa fick sitta i mitten i baksätet: så Kattis, om du sätter dig i mitten då. Vet ni, innan dess hade jag aldrig haft några som helst komplex över min kropp. Jag hade aldrig tyckt att min rumpa var stor, eller att mina lår var breda. Och varför skulle jag ha gjort det? Jag vägde dryga 50 kilo och jag hade ingen anledning att tycka att min rumpa var stor. Med tårar som brände satt jag där i mitten och ville aldrig mer visa mig i badkläder, trots att det var just stranden vi var på väg till. Efter det hände det inte sällan att jag stod och sneglade på min rumpa över axeln i spegeln och försökte få den att se mindre bred ut. Men vet ni, det är jävligt svårt att suga in en rumpa och göra den mindre. Och jag menar, om jag redan hade en rumpa som var stötande bred då, när jag var 14 och vägde 50 kilo, hur ska jag då någonsin vara smal nog i deras ögon?
Nu är det så här att jag inte bryr mig särskilt mycket om att vara just smal, i alla fall inte på det sätt som dessa tycker att jag borde. Jag har gärna både bröst och rumpa, för jag tycker det är snyggt. Jag äter gärna både bullar och smörgåstårta, för jag tycker att det är gott. Jag tar gärna en portion mat till, för ibland är jag verkligen hungrig med för det mesta bara för att jag tycker att det smakar bra.
När jag tänker tillbaka på de kommentarer som jag har fått utstå från tonåren och fram till idag, ja, så sent som igår, så kan jag ibland tycka att det är ett jävla mirakel att jag inte har utvecklat en knepig relation till mat, att jag inte har svultit mig själv för att passa in i någon annans mall över vad som är perfektion. Jag tror det beror på att jag har ett bra självförtroende i grund och botten. Inte på det sättet att jag går omkring och tycker att jag är snyggast, bäst och vackrast, men jag vet att jag är bra precis som jag är. Det spelar ingen roll att jag inte får på mig XS, det gör inget att jag inte har en Alexa hängande på armen, och det är helt OK att jag gillar att baka och äta kaka. Men tänk om jag inte hade varit så pass säker i mig själv som jag är? Tänk hur jag hade kunnat suga åt mig av dessa kommentarer och inte bara blivit sårad, vilket jag blir än idag trots att jag vet att jag är fabulous precis som jag är, utan hade kunnat svälta mig själv till oigenkännlighet i ett desperat försök att duga i deras ögon. Tänk om jag inte hade haft en mamma som alltid visat mig att jag är bra precis som jag är. Tänk!
Men jag är inte nöjd med min kropp och jag har stundtals ett ganska komplicerat förhållande till den. Vissa dagar tycker jag att den är fantastisk och andra dagar hatar jag den av hela mitt hjärta. Jag gick på Viktväktarna under hela våren, och har tänkt att börja igen så snart som jag orkar masa mig iväg, jag tränar och njuter i fulla drag av mina resultat, men trots det svär jag högt och ljudligt när måtten inte visar på det jag hoppas, när vågen står stilla. Jag hatar, jag älskar och det är jobbigt. Samtidigt är jag glad över att det inte är mer komplicerat än så, att jag inte hatar den så mycket att jag skadar den. Att jag accepterar den så pass mycket att jag kan leva med den. Samtidigt drömmer jag om att en dag dyka upp, med rippade magmuskler och deffade armar och bara ”bite me”, och ge alla ett enda långt finger.
Så trots att jag alltid är rädd att såra folk när jag skriver personligt så skiter jag i det den här gången. Jag blir nämligen också sårad. Och jag tycker det är synd att jag ska få ta smällen för andras nojor och ideal. Jag är bra som jag är. Låt mig vara!
Taggat med: 
DU ÄR FANTASTISKT PERFEKT.
Men jag skulle också kunnat skrivit detta själv. Om jag bara kunde räkna antalet ”du borde gå ner i vikt”-kommentarer på min blogg. Ytterst oombedda, bör tilläggas.
Måste blogga på detta. Hold on.
[Svara på denna kommentar]
@Karin Widén
Jag fattar liksom att folk tar sig friheten att kommentera andras kroppar på ett negativt sätt. Fuck ‘em! Min kropp är min kropp liksom. Min. Tänk om andra kunde sluta säga åt mig att den behöver förändras.
Och TACK!
[Svara på denna kommentar]
Bra skrivet!! Tänk om folk kunde använda hjärnan lite mer och munnen mycket mindre. Du är BRA!!
[Svara på denna kommentar]
@Åsa
Och precis som du säger, att det ska vara så svårt för så många att tänka efter och fundera på konsekvensen av vissa saker man klämmer ur sig. 
Tack!
[Svara på denna kommentar]
MYCKET bra skrivet! Du sätter fingret på något som många upplever. Samtidigt tycker jag att det vore ganska tråkigt om skönhetsideal vore alldeles alldagliga, som många med nojor över sina egna kroppar verkar tycka. Modeller är modeller för att de är snygga (och de ska se sunda ut, inte utmärglade).
När kritiken däremot kommer från kollegor, familj och vänner blir det mycket mer personligt, jag förstår inte varför folk måste anmärka på allt som i deras ögon inte är perfektion! Mind your own business and body liksom!
[Svara på denna kommentar]
@Erik
Ja, att det finns vissa skönhetsideal överlag i samhället – det är ju liksom bara att gilla läget. Men, precis som du säger, att folk runt omkring en, vänner, familj, kommer med kommentarer – alltså, jag känner ofta för att dela ut en rak höger eller två (fast d et gör jag ju inte) – smärtan skulle vara ungefär densamma.
[Svara på denna kommentar]
Tack för att man får höra att du är helt normal, precis som oss andra.
Jag var underviktig i MÅNGA år med en vikt på 45-50 kilo. När jag hade kommit upp i 55 kilo tyckte jag att jag äntligen såg ut som en kvinna. 2006 började jag med medicin som fick mig att gå upp. Nu ligger jag rätt stadigt på 85 kilo och har aldrig känt mig kvinnligare. Jag har kurvor!
Stor kram på dig!
[Svara på denna kommentar]
HERREGUD. vem fan skriver så, eller säger så? HERREGUD. alltså man fattar ju att det händer. men jag blir lika chockad varje gång. jag personligen har aldrig fått höra några som helst kommentarer om min kropp, varken positiva eller negativa. det är skönt, då kan man leva i ifred i illusionen om att ingen kollar på min kropp och bedömer den. trots att man vet att man blir bedömd hela tiden.
men jag blir så stött varje gång jag hör eller ser andra få kommentarer. som om det handlade om mig personligen. det är så oändligt stötande att anmärka på andra sådär. jag fattar inte.
skitbra skrivet, katta. som vanligt dårå.
[Svara på denna kommentar]
@sarajessica
Tack för din kommentar och stor kram tillbaka!
@annahita
Tack fina annahita. Ja, man upphör liksom aldrig att förvånas, uppröras och bli arg över de otroligt okänsliga saker folk kan häva ur sig. Jag menar, visst att jag har en del underhudsfett, men fet har jag fan aldrig varit, och även om jag hade varit det är det ingen som har rätt att trycka ned mig och mitt självförtroende genom att kommentera min kropp. MIN kropp liksom. Som att det vore allmänning där folk har rätt att klampa runt lite hur som helst. Gah!
[Svara på denna kommentar]
men vad säger man när man får en sån kommentar? du har ju all rätt i världen att skrika: ”ÄR DU FUCKING DUM I HUVUDET?!!!!!!!!” haha! bara trycka till dom lite liksom.
[Svara på denna kommentar]
@annahita
Jag har en tendens att vända andra kinden till. Men nu har jag banne mig slut på kinder känner jag.
[Svara på denna kommentar]
[...] skrev Katta om det här med att få kommentarer om sin vikt, och att försöka bibehålla en hälsosam relation [...]
Men alltså…. va? :O Vad är det för förvridna idéer de har om de skulle säga så till dig, du är ju helt normalbyggd, de kan ju inte ens gömma sig bakom att de skulle ”bry sig om din hälsa”. Anonyma idioter som kommenterar på internet som inte har hyfs är väl en sak och ska bäst ignoreras, men folk i ens närhet? Det är så man undrar om deras föräldrar missat att uppfostra dem.
Sen tror jag många helt enkelt inte förstår hur vissa kommentarer ”tar”. När jag var runt 10 så gav min mamma mig sötningsmedel att ha på filen för hon tyckte att jag satte i mig alldeles för mycket socker på den, och det gjorde jag säkert, men det som gick fram till mig och som satte sig i huvudet var ”min mamma tycker jag är tjock och borde banta” även om vad hennes tanke mest var att det inte var nyttigt med så mycket socker till vardags. Sen hade hon även ovanan att när vi hade besök och födelesedags kalas att titta på mig och offentligt säga ”men ska du verkligen ha en till?” eller ”nä, nu räcker det” om jag försökte ta en kaka till som barn. Och det hjälpte nog inte precis. Utan gjorde istället att jag alltid kände mig tjock oavsett vikt, även när jag gränsade till undervikt och faktiskt (har jag sett på bilder senare) såg lite för mager ut. Jag tror många helt enkelt inte förstår hur vissa kommentarer verkligen sätter sig.
Men bredast bak i mitten i baksätet? Varför då? Det är ju mer effektivt att sätta den magraste där! Min bror som var byggd som en pinne har alltid fått sitta i mitten, där är ju minst plats.
[Svara på denna kommentar]
@Fia
Ja, jag tror det är jätteviktigt att tänka på hur man pratar med sina barn. Nu kan jag ju erkänna att jag snackar socker med min son, som idag när han vräkte på en dl marmelad på sin macka, men då försöker jag också förklara det på ett vettigt sätt. Och ibland får jag säga åt sonen att det räcker med kakor, men det är mest för att det ska räcka till dom andra på kalaset också. Men du har helt rätt, rätt – man MÅSTE tänka efter på vad man förmedlar när man säger sådana saker.
Jag tycker också att kommentarerna jag fått genom livet har varit märkliga och helt obefogade. Att anmärka på en rumpas storlek, visserligen oavsett vikt, men när man väger 50 ynkans kilo är verkligen anmärkningsvärt då det kommer från vuxna människor. Att barn kan vara okänsliga är en sak, men när vuxna i ens omedelbara närhet är det då känns det verkligen inte OK.
[Svara på denna kommentar]
Jättebra skrivet!
Alla de som säger något annat borde verkligen syna sig själva så som du har gjort! Vari ligger behovet att alltid poängtera, precisera, förlöjliga, uppmärksamma och ondgöra sig över hur andra ser ut, vad de äter och vad de gör? Kan det vara så att de är så otroligt självmedvetna, och på så vis blir det lättare för dem att uthärda sig själva om de kan få ägna sin uppmärksamhet åt vad någon annan pysslar med, ser ut, är?
Aldrig har väl talesättet; ”Om man inte har något snällt att säga, så säg ingenting alls” varit mer passande.
Du är fantastisk, har kommit otroligt långt och är väldigt klok i ditt resonemang om hur du förhåller dig till din kropp. Vi har bara en kropp, och det är upp till var och en hur man vill förvalta den.
[Svara på denna kommentar]
@Fia
Vet du, jag tror att det i många fall är precis som du funderar över, att många är så självmedvetna att de låter sin osäkerhet gå ut över andra för att de på så sätt mår lite bättre.
Tack Fia, din kommentar värmer verkligen!
[Svara på denna kommentar]
Klumpiga kommentarer kommer från alla håll och i alla former tycker jag. Jag tycker ingen har rätt att kommentera någons kroppsform om man inte bett dem att göra det. Jag får kommentarer från allt å alla, det kan vara från vänner till en kund, eller en främling på systembolaget. Tydligen är det okej att kommentera folks kroppar om det är så att de är smala, och ingen verkar förstå hur jävla sårande DET är. ”Men gud ÄTER DU ÖVERHUVUDTAGET?”, hur fan kan man fråga så till någon? Tänk om jag verkligen hade varit anorektisk liksom? Så otroligt okänsligt. Eller ”Ja men du ser så ung ut för du är så liten å späd!”, man typ jaha nu får ja ju ganska stor lust att spruta in silikon på alla ställen där en vuxen människa förväntas ha kurvor för jag ser tydligen ut som ett barn som inte kommit in i puberteten ännu. Jävla idioter det finns.
Jag tycker du är fin som du är! Alla människor som är friska och mår bra i sig själva är vackra. För även om jag är jättespinkig så skulle jag MÅ bättre utav att träna lite, jag har ju typ dold fetma så mycket som jag äter i desperata försök att gå upp i vikt. Och det om något måste ju vara farligt!
[Svara på denna kommentar]
Det är helt ofattbart att folk säger sånt. ÄVEN om jag nu skulle tycka att X kanske är lite rund, säger jag väl inte det till henom eller någon annan heller för den delen. Varken som ”upplysning” eller som förmaning. Det är faktiskt något jag inte har med att göra.
När det sedan dessutom är kommentarer som inte har något med verkligheten att göra, blir det ännu mer märkligt.
Jag har alltid klarat mig undan från viktrelaterade kommentarer. Däremot har folk kommenterat mycket vad jag GöR med kroppen (hur jag går, min hållning eller avsaknad därav), och, värst av allt: vad jag inte äter och hur jag äter. ”Hon är ju så kinkig med maten” som barn och ”Jaha, dig kan man inte bjuda på svamp!” som vuxen (vilket är rent förtal, jag älskar svamp), och ”Tugga med stängd mun!” och ”Hihi, vad du smaskar när du äter!”
Varför bryr sig folk? Varför orkar de ens kommentera? Varför tror de att det är okej att kommentera sådant?
[Svara på denna kommentar]
Ett underbart inlägg. Har också råkat ut för precis samma sak som dig. Folk förstår inte konsekvenserna av dessa kommentarer. Och när man protesterar, heter det att det är för ditt eget bästa. Och att få höra som 16-åring att man aldrig kommer att träffa en kille för att man är för tjock. ( 68kg till 1.66 är inte fet) Tyvärr hade jag inte ett självförtroende värt namnet. Nu har jag äntligen ett självförtroende och är trygg i mig själv. Tänk att det skulle ta 15 – 20 år!
Kan bara tacka dig än en gång för ett pricksäkert inlägg.
[Svara på denna kommentar]
@Anna
Ja men gud ja, det är lika illa att kommentera någons kropp för att den är smal. Det känns liksom inte som att man äger rätten till sin egen kropp när alla andra ska lägga sig i och kommentera, oavsett om de säger att man är för smal eller för tjock. Jag tycker att folk kan se till sig själva, fråga sig hur det skulle kännas att få höra att de var för tjocka, för smala, att de borde tänka på vikten, att de borde träna. När ska folk förstå att en människa är så mycket mer än hennes eller hans kroppshydda. Jag tycker att du är fin precis som du är också sötnos! Kommer du inte hem snart
@Malinka
Ahhh, klassikern att man har dålig hållning. Den har jag fått höra mååååånga gånger också. Man bara men skit i det liksom – det är ju MIN hållning. MORR!
@bella
Åhhhh. Jag blir så sur när jag hör att så många har fått uppleva samma sak som mig. SJälvklart är 66 kg på 166 cm INTE för mycket. Och att folk slänger ur sig att det är ”för ditt eget bästa” är så oerhört provocerande att jag dör en smula.
[Svara på denna kommentar]
Jag kom nog aldrig till poängen med mitt inlägg. Vi skyller på att det var för tidigt.
Men folk klagade när jag var smal och de klagar nu. De kan ta sig.
[Svara på denna kommentar]
@sarajessica
Folk klagar alltid. Up theirs, liksom.
[Svara på denna kommentar]
Ja, up theirs var ordet! Alltså, ååååhhhh!
Jag känner att jag hade så mycket att skriva på det här ämnet att jag får göra ett eget inlägg på temat.
[Svara på denna kommentar]
Jag har gått upp mycket sen jag blev ihop med min sambo. På 4 år har 30 kilo ”magiskt” dykt upp. Problemet är att jag för 6 år sedan var vältrimmad, så varje gång jag ser mig på en bild mår jag skit. Önskar att jag kunde trivas med min kropp, så som den ser ut nu men det känns fortfarande inte som mig när jag tittar mig i spegeln. Sen har jag råkat ut för det som alla andra som är överviktiga har. Folk som ger en råd att gå ner i vikt. Det är inte så jäkla lätt som det ser ut. Blir så förbannad ibland
[Svara på denna kommentar]
@mirijam
Jag ser fram emot det!
@Christel
Jag HATAR alla dessa råd som folk kommer med för de stjälper mer än vad de hjälper. Det är, precis som du skriver, inte så himla lätt att få rätsida på vikten och då är det jädrans provocerande med alla korkade råd. Kramar till dig!
[Svara på denna kommentar]
<3 you no matter what and think you look fab, cause you are not a zombie clone, you are yourself!
[Svara på denna kommentar]
@lil
Aww, thank you!
[Svara på denna kommentar]
Folk kan vara så jävla ohyfsade, mer regel än undantag numera, folk saknar totalt självinsikt och låter sin egen jävla osäkerhet ge sig uttryck i klankande på andra. Fy fan! Ps du är snygg som attan!
[Svara på denna kommentar]
@Johanna
Ja, visst är det helt jävla otroligt. Blir så arg och så less.
Ps. tack!
[Svara på denna kommentar]
Så väldans fint skrivet.
Jag blir så förbannad. Människor måste sluta kommentera andras utseende!
Du är ju helt fantastiskt fin.
[Svara på denna kommentar]
@therese
Tack snälla för din fina kommentar!
[Svara på denna kommentar]
Jävligt bra skrivet! <3
[Svara på denna kommentar]
@Des
[Svara på denna kommentar]
Fattar inte varför vissa jämt ska försöka ändra på andra människor. Jag fattar inte hur man kan vara så oartig, inte ens bland familjemedlemmar är detta ok. Inte fan säger man till någon att de borde gå ner eller upp i vikt. Personer som beter sig så mot mig låter jag bli att umgås med, ja även familjemedlemmar. Jag tycker att du är fin som du är!
[Svara på denna kommentar]
Bra skrivet Katarina! Jag tror det där är något många kan känna igen sig i. En av mina första pojkvänner vräkte ur sig ”ibland vill man ha en fast liten rumpa och ibland vill man ha en som din”. Det var på den tiden jag var liten och vägde runt 55 kg. Såhär i efterhand känns det skitdumt att man då började oroa sig över storleken på sin rumpa och tyckte att jag var tjock, då jag nu typ 30 kg senare och dubbelt så bred rumpa är rätt så nöjd med mig själv. Även om jag inte skulle klaga om jag helt plötsligt kom i form, så klart utan att behöva anstränga mig det minsta
[Svara på denna kommentar]
Jag är 165 cm lång och väger ungefär 85 kilo. Jag har varit överviktig nästan hela mitt liv, trots att jag har hållt en hälsosam livsstil. Jag har precis klarat av att träna för att jag vill och mår bra av det och inte för att jag vill bli smal (som tidigare). Det är en så himla fin känsla! Trots detta kan jag få så himla dåligt samvete när jag läser fina inlägg av någon fin tjockisbloggare därför att jag blir glad om går ned något kilo eller hatar att jag inte får på mig den där klänningen. Jag antar att jag är lite work-in-progress och då är det så fint att läsa ett blogginlägg som det här!
[Svara på denna kommentar]
Jag begriper mig verkligen inte på personer som tar sig friheten att kommentera andras utseende på det här sättet. Problemet idag är att en av den största kränkningarna man kan få är att få höra att man är tjock eftersom det inte spelar roll hur smal man än är- det går alltid att säga att ”du är tjock” till någon som väger 45 kg och den tar åt sig. Det är skrämmande och jag hoppar att motreaktionen kommer snart för denna smalhets börjar nå kulmen.
Och du, du duger precis som du är. Jag hade gärna bytt din rumpa mot mina bröst t ex. Jag har alltid haft ingen rumpa (förutom de sista åren då jag gått upp 15 kilo) utan varit byggd som om jag skulle kunna trilla framåt närsomhelst. Jag tror det tyvärr ligger i vår natur att vara hemskt självkritiska. Folk verkar inte uppskatta det individuella längre utan många ser ut som kloner dvs sönderblekt, plattat hår, pinsmal, spray-can brun och med helst massor av mascara runt hela ögonen. Hmmm var det någon särskild jag syftade på nu? ;-)
[Svara på denna kommentar]
Jag trodde att allt skulle bli bra bara jag gick ner i vikt. Jag var 176 cm lång och vägde 90 kilo. Så jag kämpade på och åt på tok för lite, tills jag gått ner 21 kilo. Efter det mådde jag ännu sämre, då folk hela tiden sa ”vad fin du har blivit”. Pressen blev för hård, och till slut mådde jag så dåligt över att behöva vara fin hela tiden att jag började äta ännu mer. Av det lärde mig att hur mycket eller lite jag än väger kommer jag inte vara helt nöjd. Så då äter jag hellre den där kakan istället för att nypa mig i fettet runt magen.
[Svara på denna kommentar]
Väldigt bra skrivet och framförallt starkt och modigt att våga säga vad du känner!
Det är så synd att personer som är osäkra på sig själva och har en osund relation till sin egen kropp känner att de behöver projicera det på andra också.
[Svara på denna kommentar]
@Charlotta
Nej, jag förstår verkligen inte heller. Mkt märkligt.
@Mia
Att folk inte fattar hur mycket korkade kommentarer kan påverka en. Argh. Idioter.
@Agnes
Åh, det där med dåligt samvete känner jag igen.
@Veronica
He he, men hur skulle jag se ut med två bröst där rumpan skulle vara
@tess
Jag tror att det är JÄTTEJÄTTEvanligt att tro att allt kommer bli bra bara man åstadkommer den ena eller det andra. Men så blir det ju liksom inte, för lyckan sitter ju på ett helt annat ställe än ett lågt nummer på vågen.
@Veronica
Ja, visst är det synd. Usch!
[Svara på denna kommentar]
@Katta- Du skulle bli ett unikum, tro mig
[Svara på denna kommentar]
Tack för ett mycket bra inlägg. Nu fick jag ett uppslag till ett eget. Ett inlägg om min kroppsnoja, tonårssvält och allt dumt jag fått höra fast jag då faktiskt var riktigt liten och smal, men för vissa duger man aldrig. Tack än en gång
[Svara på denna kommentar]
Vilket fantastiskt bra inlägg! Jag känner igen mig i mycket och är också glad för att jag är så pass säker i mig i själv att jag inte blir ledsen när min, i vanliga fall snälla, mamma nyper tag i min mage och säger att ”jag måste se upp”. Fan heller, jag älskar bullar och tänker inte avstå en enda.
[Svara på denna kommentar]
Usch, kommentarer om ens kropp kan man gärna vara utan. När jag gick i gymnasiet hade jag en pojkvän som ville ta mått på mig. För att se om jag möjligtvis hade samma mått som hans besatthet Kate Moss. Eh, nej, skulle inte tro det. Jag är väl sisådär 15-20 cm kortare än henne och har både rumpa och bröst. Som tur var så hade jag inga komplex för min kropp på den tiden, och det förhållandet blev kortvarigt. Men det hade kunnat bli så himla fel. Jag var 16 år liksom.
Nu förtiden, 15 år och lika många kilo senare, har jag ett besvärligare förhållande till min kropp. Jag ligger numera precis på gränsen till övervikt enligt BMI. Men den enda som lider av det är jag själv. Och det är faktiskt också lite jobbigt på något knäppt sätt. Min sambo tycker att jag har fin kropp och absolut inte behöver gå ner i vikt, och de flesta runt mig tycker det samma. Jag skulle gärna gå ner kanske 5-6 kg, för att känna mig snygg i kläder jag gillar. För att komma i favoritjeansen igen. Och såklart av hälsomässiga skäl. Men när alla säger att jag inte behöver gå ner i vikt känner jag mig nästan dum.Jag är såklart jätteglad för att min sambo och mina vänner tycker jag är snygg som jag är. Och jag tycker faktiskt oftast att min kropp är helt ok. Men jag vill ju gå ner i vikt för MIN skull. Låt mig göra det då. Stötta mig i det liksom!
[Svara på denna kommentar]
Precis det du skriver är något jag själv önskat att jag skrivit. Jag känner igen mig så himla mycket i det. Jag har alltid fått gliringar och ibland har folk sagt rakt ut att ska du verkligen äta så där mycket, ska du verkligen ha dessert, har du gått upp lite i vikt.. bla bla bla osv osv.. Sen när jag slutade äta och gick ned i vikt så började folk anmärka på det och frågade om jag var sjuk och varför jag hade för stora kläder, det är aldrig rätt. Folk har tamejfan ingen hyfs ibland. Dessa barn som mobbade mig och vuxna med sina gliringar och blickar har fått mig att hata mig själv mer än jag troligen hade gjort om jag hade sluppit allt sådant. Så, jag hoppas att folk börjar tänka efter lite mer och fattar att alla har komplex och att man inte är mindre värd bara för att man är tjock, smal, lång, kort, grön, lila, eller vad tusan man nu är… Jag hoppas att jag någon gång kommer kunna vara i alla fall lite nöjd med mig själv, men som det är nu så undrar jag faktiskt.
Jag satt här en bra stund och velade nu om jag skulle skicka det här för det känns väldigt utlämnande, men jag känner att när du skrev ett så bra och också utlämnande inlägg så kan jag också klara det.
Du är bra som du är, du är bättre än bra!
[Svara på denna kommentar]
Fantastiskt bra sagt! Jag har själv alltid haft lite extra hull men har kommit att acceptera att jag är en knubbis och kommer antagligen att förbli sådan. Jag har kurvor och kan få till en förbannat snygg cleavage i urringade festtoppar, DET är inte fy skam.
Och jag tänker bara tillägga: jag äter hellre en extra kaka och är glad trots några överflödiga kilon än sitter och kalorinojjar och stressar över att jag måste räkna om GI-poängen (eller vad det nu heter) resten av veckan!!!
[Svara på denna kommentar]
[...] Sen vill jag passa på att tipsa om Katta Kvack, ja det tjatar jag ju alltid om, men häromdagen skrev hon bra om just vikt och integritet i inlägget Jag är bra som jag är. Låt mig vara! [...]
Du är så himla fin. Och du skriver så bra!
[Svara på denna kommentar]
så himla bra skrivet. Jag blir så glad när jag hör någon som faktiskt är officiellt vuxen skriva om det här problemet på ett sätt jag kan relatera till. Nu är jag väl också nästan vuxen, 20 om mindre än en vecka, men ändå. Jag har sett så många av mina älskade, vackra, glada vänner bli så smala att dom ramlade ihop på golvet om och om igen. Folk verkar inte inse att det spelar inte någon roll hur stor eller liten den person man skojar om vikt med, egentligen är. Det är sådan vikthets i största allmänhet, hur man hör folk prata om viktuppgång som något fruktansvärt negativt… Det behöver inte ens vara en själv de skojar med, utan någon annan och mzn bara råkar höra på. Vem vill våga slappna av och bara vara, när det uppenbarligen är så himla hemskt att gå upp i vikt?
Jag har alltid varit liten och smal, tror jag, mina värderingar har blivit lite skeva genom åren. Men ändå så oroar jag mig. Idrottar och har fettprocent på den låga sidan, men ändå är det aldrig tillräckligt. Men jag försöker, och jag blir lite bättre varje dag. Jag säger ifrån när jag hör tjockis-skämt, även om den som skojas med är allt annat än tjock, bara för att jag vet hur många som påverkas av det. Jag förklarar hur det kommer sig att jag tycker som jag gör, och jag accepterar inte att folk i min omgivning uppmuntrar smalhetsen. Så länge men mår bra och är lycklig.
Ah, jättelång kommentar. Men jag blev lite tårögd när jag läste ditt inlägg, mest för att jag känner igen mig och jag vet att många andra gör det också… Tack
Och du är verkligen jättefin som du är.
[Svara på denna kommentar]
Ville bara säga att jag gillade ditt inlägg, men det finns ju redan nästan 50 st som skriver likadant
Det är verkligen underbart att det faktiskt finns personer som kan (fortsätta) älska sig själva, trots att personer i omgivningen ibland tycks göra sitt bästa för att förstöra självförtroende.
Jag är 33 år och har skadat min kropp i nästan hela mitt liv, kan man göra annat när man hatar sig själv för att man är så motbjudande och ful? Jag tycker det är så jäkla jobbigt och tråkigt att kämpa mot mina impulser varenda eviga dag och ändå ständigt misslyckas… Jag hatar hösten…
Men din blogg och dina inlägg här piggar upp mig ibland, du har en så underbar inställning till livet och vi tycker lika för det mesta! Heja Katta!
[Svara på denna kommentar]
Riktigt bra skrivet! Känner igen mycket av det… Vill bara säga att du är himla fin SOM DU ÄR.
Sträva alltid efter att göra dig själv nöjd och skit i vad alla andra tycker. Vet själv att det är svårare än det låter, men man får fortsätta påminna sig själv varje gång det blir jobbigt. Elaka kommentarer kommer oftast från folk som medvetet/omedvetet inte är nöjda med sig själv. Men nu verkar ju du vara riktigt stark och det beundrar jag dig för!
[Svara på denna kommentar]
Det här är orsaken till att jag har börjat läsa mera om Fat Acceptance (FA). En rörelse nära feminismen som handlar om att man ska skita i hur andra ser ut t.o.m om det kan vara ohälsosamt för hur har du rätt att bestämma att en annan är mindre värd för att deras vikt ”kan” skapa hälsoproblem för dem.
Fetmahysterin är i full gång.
[Svara på denna kommentar]
All utsseende hysteri är ju i full gång. Och jag blir så trött. Jag är uppvuxen med att man inte kommenterar andra om man inte har något snällt att säga. Och att alla gör som de vill, och det är okej så länge ingen annan far illa, vilket någon knappast gör av någons utseende.
Samtidigt blir jag sååå trött när det diskuteras kurvor till exempel, så kommer tusen kommentarer i stil med ”öhhh, hur kan man vilja ha nåt tanigt skelett, det är så fuuult”, de klankar ned på någon annan för att upphöja. Kan vi inte bara acceptera att folk är olika och att olika människor dessutom tycker att olika saker är attraktiva, det finns plats för alla. Om vissa bara kunde lära sig att vara snällare (vilket inte är detsamma som fjäsk, lika lite som kritik är det samma som avundsjuka).
Jag tycker att du är skitsnygg, men jag tycker att Rachel Bilson också är det. Elsa Billgren är bland det vackraste jag vet, jag dyrkar Beth Ditto men är väldigt svag för Angelina Jolie också. Jag ser ingen motsättning i det.
Att folk har svårt att hålla käft har jag fått erfara rätt mycket, mest för att jag är abnormt
lång för att vara tjej (1.88) vilket jag får höra minst en gång per vecka. Min vikt kommenteras inte lika mycket iofs, men jag kommer nog undan med mer just pga av längden. Däremot måsta jag hela tiden motivera varför jag vill gå ner i vikt…(taskig kondis och jag kan inte ha mina kläder längre, men det räcker inte tydligen) och det både för folk på bmi 20 samt min syster (bmi 30, som dessutom hela tiden kallar mig duktig om jag säger att jag tränat…)
Ehm, förlåt att jag dränkt dig i text här men iaf, jag gillar dig, ha det bra, fortsätt hemskt gärna att blogga och kom ihåg att du är fabulous!
[Svara på denna kommentar]
[...] relation till det förra inlägget så vill jag poängtera ut att Katta Kvack har skrivit om viktideal och det är jävligt bra [...]
[...] relation till det förra inlägget så vill jag poängtera ut att Katta Kvack har skrivit om viktideal och det är jävligt bra [...]
Jag är nog ganska lik dig. Jag gillar inte min kropp, men rätt som det är kan jag göra det och tänka the hell with it! Liksom jag är den jag är, jag är väl vacker även om jag inte har platt mage? Jag vill gå ner, men inte brutalt mycket utan för att bli sund. det är vad jag vill, känna mig sund men ändå kunna äta vad jag känner för en torsdags kväll när jag har mens och mår skit.
Jag gillar ditt inlägg för jag känner igen mig såå mycket!
[Svara på denna kommentar]
det här inlägget var nog ett av de bästa jag läst väldigt länge på en privat persons blogg. Möjligen för att det är ärligt men även för att jag tror många känner igen sig och kan känna igen sig i dina ord.
Jag har ingen aning om varför folk måste kommentera andra människors utseende, hudfärg, storlek, hårfärg, etc etc. Vet vi ju ändå att alla är olika? Vi har alla dessutom olika typer av ämnesomsättningar och man kan bli j-vulskt avis på de personer som har hög ämnesomsättning… men samtidigt är inte de personerna lyckliga för de för de har andra saker de är missnöjda med.. fötter, vader, öron, hår, till och med bl*gd läppar!!! That’s right!!
Sen tänker jag mer personligt på dig och minns våra somrar som barn tillsammans och hur himla liten och smal du var och att jag var mer ‘kraftig’ och kände mig som ett hus bredvid dig men jag kämpade på och försökte tycka om mig själv lika mycket för det!
Vad jag vill komma fram till att är att du definitivt, som alla andra, duger väldigt gott som just du är. Det är även mänskligt att ha dåliga dagar när man inte är överens med sin kropp och kläderna inte sitter som de ska…
Dessutom är nog du en av de få personerna jag känner som faktiskt tränar oerhört regelbundet och det ska du vara stolt över: discipline rocks!!! Är det så att du blir ‘arg’ att vågen inte visar ändring kanske det är träningsformen som bör ändras? (typ mindre styrketräning o mer powerwalk-eller något bättre som en PT kan föreslå för just din ‘omsättning’ ).
Det allra allra viktigaste i ren hälsoaspekt är nog att BMI inte överstiger 30 (ja man får ju va generös) och att man inte röker. Lite powerwalk på det och kroppen mår braaaaaa! =)
Kämpa på och inse att size 0 och xs bara är för Hollywood och att det inte finns något finare på en kvinna än kurvor!
=)
L
[Svara på denna kommentar]
[...] Era kommentarer till inlägget “Jag är bra om jag är, låt mig vara” – alltså, de är helt fantastiska. Jag funderar på att skriva ut dem alla, häfta [...]
[...] Sedan har vi den här, som visar vilka inlägg under den senaste månaden som blivit mest kommenterade. Himla bra av många anledningar, dels ser jag vad som engagerar er och vad ni gillar att läsa om, och dels så kan första-gångsbesökare lätt hitta inlägg som andra har tyckt varit värda att kommentera. Bra grej. De senaste 30 dagarna har mitt inlägg om min kropp fått flest kommentarer. [...]
Mycket bra inlägg. Det är galet att se bara på kommentarerna här hur många det är som har fått en eller två kommentarer för mycket i sina liv om sitt utseende. Jag har också lärt mig att har man inget snällt att säga om någon ska man inte säga det alls. Men tyvärr tycker jag att många sådana kommentarer också hamnar lite fel, ”snälla” saker sägs på ett elakt sätt etc. vilket kan vara ännu mer sårande än en rakt-på-elak kommentar. Ja jag vet inte.
Själv har jag alltid varit kraftigt överviktig men extremt sällan hört elaka kommentarer, elakast har jag nog varit mot mig själv. Tyvärr har de tråkigaste kommentarerna kommit från min familj, vilket jag alltid har tyckt är underligt. Senaste kommentaren jag fick höra var via min faster, från min pappa. Jag träffade min faster helt random på Arlanda när jag jobbade där. Hon hade senare pratat med min pappa om just det och om hur söt och fin hon tyckte jag var, då min pappa säger att ”ja, synd att hon ska vara så fet bara”, vilket min faster senare sa till mig att min pappa hade sagt. Hon sa det med ett snällt ”inte spelar det någon roll”, men vid sådana kommentarer är det alltid de elaka som fastnar, särskilt om de kommer från ens familj. Själv förstår jag bara inte hur man kan säga något sådant om någon, vare sig man känner personen eller inte.
[Svara på denna kommentar]
Tack för ett mycket bra inlägg!
[Svara på denna kommentar]
Tack.
[Svara på denna kommentar]
Alltså, TACK för alla era underbara kommentarer till detta inlägg. Ni är ju helt fantastiska!
[Svara på denna kommentar]
Fantastiskt bra inlägg!
[Svara på denna kommentar]
wow
Håller såååå med.
I allt
Kram
[Svara på denna kommentar]
Letar fortfarande upp det här inlägget då och då för att läsa och känna peppen. Kom att tänka på det när jag satt och filade på ett inlägg om min bröstförstoring (det var inför den operationen som jag hittade det här inlägget första gången) och jag vill bara säga tack en gång till.
[Svara på denna kommentar]
[...] size “me”. Julia Skott: Du är ju inte tjock. Bettie: Det svåraste inlägget. Katta: Jag är bra som jag är. Låt mig vara! Fatshionista: Fattie Love. Elsa igen: 7 bilder istället för ord och så lite ord. Dela det [...]
Det här inlägget hade jag missat eftersom jag inte var en lika stor bloggnörd 2010. Jag vill egentligen bara säga TACK!
[Svara på denna kommentar]