Det fanns en tid, innan bloggarnas herravälde i Sverige, innan Lost, innan mamma ivrigt läste alla mina bloggar, då jag drev ett community som hette TV-galen. Jag drev TV-galen tillsammans med en hemskt trevlig tjej under internet-aliaset Blanche och vi hade en hel drös glada medlemmar – ja, en del sura också för den delen. Vi hade inte bara medlemmar, vi hade även ett gäng svenska tv-fansites knutna till oss och vi rockade. Sedan rann tiden ur våra händer, tv-galen lades ned, domänet köptes upp och alla kontakter man haft försvann iväg i anonymiteten som cyberlandet ofta kan vara.
Jag har bloggat sedan ett par år tillbaka på en blogg som heter Bjooti om något helt annorlunda, men har hela tiden längtat efter att få kräkas ur mig mina tankar kring alla de fantastiska tv-serierna. Så idag, reggade jag denna blogg. Vart den tar oss får vi väl an se, men jag kan i alla fall lova att det kommer att snackas om TV här.
“Men blogga då!!!!”, manar Kajsa med en hel drös utropstecken i kommenterarena. Jag är benägen att hålla med. Men tiden går ju så fort och liksom var det en hel vecka sedan sist och typ jag har ingen aning om varför jag är så slö.
Men eftersom Kajsa är en av få som läser denna blogg så får hon som hon vill. Jag bloggar. Se! Jag bloggar. Vi får väl köra en Kenza, eller en Blondinbella, eller en StinaLee.
Hej!
Idag har jag varit ledig. Jag har faktiskt varit ledig ända sedan i onsdags. Hur sköööönt som helst. Jag har fikat och ätit en massa goda saker samt roat mig kungligt på alla sätt och vis.
Eller så har jag och sonen gjort stan, gjort Farsta samt umgåtts med släkten en smula. Samt att jag har räknat en jävla massa matte. Matteboken och jag är bästa vänner just nu (förutom då jag bankar den i bordet av ren frustration). Jag håller också på att stifta en ny bekantskap med en bok om högskoleprovet. Den är precis lika tråkigt som den låter och var precis lika dyr som den är tråkig. Men i slutet av mars stundar provet och eftersom det är hundra år sedan jag gjorde det sist (eller i alla fall åtta) så tyckte jag det var bäst att pigga upp de små grå med lite utmaningar. Eller något.
Ja, och så blev det solklart varför jag inte bloggat så mycket senaste veckan. Jag är nämligen skittråkig. Boring and proud of it.
1989. Jag går i sjuan och drömmer om den stora förälskelsen. Jämfört med mina betydligt läckrare kompisar kände jag mig som en ful liten mus och inga killar tittade åt mig. Jag drömde om Dennis som gick i nian. Dennis med det långa håret som var den enda rockcoola killen i hela Källbrinksskolan. Dennis var fin som en pralin och jag var dödligt förälskad, men skulle aldrig drömma om att så mycket som ens hälsa på honom. Men drömma gick ju och drömde gjorde jag. Om romantiska kyssar och en smekande hand över min kind.
1989. Bon Jovis skiva New Jersey har ett par år på nacken och vinylen har gått varm hemma hos mamma i Huddinge Centrum. Den är lite raspig, som sig bör med en LP. Med den raspiga skivan på högsta volym i högtalarna ligger jag i soffan och längtar så det skär i hela mig efter att Dennis ska gilla mig, le mot mig, eller i alla fall se mig. Ska krama mig och dansa sakta till en fin rockballad. Till Living in Sin. Jag och Dennis forever. Om han ändå bara hade vetat.
Äntligen! Efter ett år har vår hyresvärd äntligen lagat våra element. Undrar om detta innebär att vi kommer får det varmare än 14 grader här hemma? Det vore ju hur najs som helst! Jag ska gå omkring i underkläderna nu, bara för att fira den behagliga temperatur som borde vara på gång.
Det är jag som är Katta Kvack. Jag är gift med en rockstjärna, har miljoner besökare om dagen, försörjer mig på min blogg, ska vara med i nästa omgång av Let's Dance och leda en kör i Körslaget, är alltid sjukt piffad och ganska bitsk. Näe... jag skoja bara. Förutom om det sista.
Recent Comments