Detta är verkligen en sorry excuse of a blog. Jävlar vad jag har varit dålig på att skriva senaste tiden. Jag skyller allt på jobbet. Det är så mycket att göra just nu att det snurrar i huvudet och värker i magen. Jag har gått från att muttra argt till allt och allt till att fnittra hysteriskt så fort något inträffar. Jag drar dåliga skämt och stammar då rummet fylls av it-killar. Jag glömmer att gå hem och har missat nästan varje fikarast den senaste månaden (förutom på måndagar, för då finfikar vi med kaffebröd. Kattis gillar socker och missar aldrig sockerfikat). Jag glömmer bort de mest basala sakerna, som att ta av mig jackan till exempel. Nu har jag suttit hemma vid datorn i tjugo minuter och jackan är fortfarande på. Det känns liksom alldeles för jobbigt att skala av den. Kan lika gärna få vara med en liten stund till.
Glömt att diska har jag också… kanske dags att ta itu med det nu. Det luktar lite illa, och det är svårt att glömma.
Jättebra middagstips Arla. Verkligen. För det låter inte alls som att de är skitäckligt och som att den mamma eller pappa som ställer fram detta på middagsbordet kommer bli stenad av resten i familjen. Verkligen. Ska bergis testa detta middagstips redan ikväll. Och till efterrätt kan vi ju ha broccolimousse eller något annat delikat.
Ska jag vara helt ärlig så är jag en rätt dålig förlorare. Men säg inte det till någon.
Följ min blogg med bloggkoll
Åh. Soluppgång och härligt kripsig höstluft. Längtar inte ni också ut på en lång promenad i den klara luften…
Eller inte! Fy fan. Huttrar med extra kofta och vill helst sitta i soffan med en termos kaffe på bordet och kolla skit-TV hela dagen utan att röra mig en millimeter. Som grädde på moset skulle jag virra in mig i både fleece- och ullfiltarna mina. Det låter som ett värdigt sätt att tillbringa dagen. Men istället måste man till jobbet. Jag har märkt ett visst tryck över bröstet senaste tiden, samt tarmtrubbel, sömnsvårigheter och axlar spända som fasiken. Tror det är tecken på stress. Borde inte en dags soffsittande i sådant fall vara alldeles befogat?
Jag har fastnat för Färjan som går på Kanal 5. Serien som är som ett galleri över sorgliga personer. Tjejen som åker på hundra kryssningar om året och vars högsta dröm är att sjunga på båten med livebandet. Killen bakom baren som skär lime på löpande band samtidigt som han tror att han är guds gåva. Alla tankade herrar mellan 22-99 som nyper damerna med de läskigt korta klänningarna från Gina Tricot i röven. Fascinerande underhållning och ett genidrag av femman att sätta kameror på detta nattliga knull- och fyllepalats. Men det enda jag kan fundera på avsnitten igenom är om detta var den typen av publicitet som Viking Line hade hoppats på? Jag kan nämligen inte påstå att suget efter en kryssning känns i hela kroppen efter tre avsnitt av Färjan. Snarare är känslan den motsatta. Det kryper i hela mig och jag får en lätt släng av fylleångest bara av att beskåda den sällsynta röran av känslor och kaskadspyor som Färjan utgör.
Recent Comments