Jag har ett tajt schema kommande vecka. Både en och annan och en tredje tillställning som jag har tackat ja till, glad i hågen som jag gör då det kommer inbjudningar till spännande grejer. Nu inser jag att det är två tillställningar som ligger på samma dag och samma tid – invigningen av SKHLM samt höstpresentationen av ett stort sminkmärke. What to do, what to do? Jag vill hemskt gärna gå på båda, men de frontalkrockar tidsmässigt och är inte ens i närheten av varandra geografiskt sett. Det blir nog sminket, men ouch, det svider hur jag än gör.
Vissa köp som känns självklara under inflytandet av alkohol, känns inte fullt lika självklart efterföljande dag.
Som det här hårspännet med Jack (Nightmare before Christmas). Resonemanget efter alkohol löd “sonen älskar ju filmen, klart jag ska köpa ett hårspänne med Jack”. I nyktert tillstånd inser jag att sonen inte använder hårspännen och om jag knäpper i det i mitt hår kommer jag att platsa finfint bland emo-kidsen på plattan. (Fast föresten, vart har de tagit vägen? Jag ser dem knappt vid plattan längre. Har de hittat något häftigare ställe att hänga på? Bra för dem, i sådant fall, för även om jag hängde på plattan i min ungdom så är det kanske inte det finaste stället i stan att vistas på. I synnerhet inte när man är tonåring).
Hello Kitty örhängena köptes efter tankegången “ååååååå. Lilla söta missen. Du och jag för alltid och alltid”. Jag kände mig tveksam i morse, men efter att de fått sitta i mina öron och träffa yngsta brorsdottern inser jag att de är en total hit. I alla fall om man vill få varma kramar av finaste två- (snart tre) åringen i landet.
Svalorna köptes utifrån resonemanget “jag skiter i alla andra och shoppar lite till”. Då jag steg upp på vingliga ben och med smärtande huvudvärk i morse kunde jag nöjt konstatera att de fortfarande föll mig i smaken. De är ju fina som snus.
Jag vill inte låta gnällig eller något, men den enda anledningen till att jag tog mig ur sängen idag är att det trots allt är fredag. Herre min je vad jag är trött, både i sinnet och kroppen. Bara tanken på att vandra till fritids, gå till tåget, sitta på tåget, dra kortet på jobbet, jobba i 8 timmar känns övermäktigt just nu. Som att någon sugit mig torr på energi och bara lämnat kvar ett tomt kadaver. På ett ungefär.
Nej men oj vad vi försover oss här hemma hela tiden. Vaknar en timme efter utsatt tid alldeles för ofta för att det ska vara OK. Tur att man har flextid på jobbet.
Till försovningsstressen adderas att sonens näsa är fulladdad med snor och att det klagas över öronvärk. Morgonsnor eller förkylningssnor? Det är frågan som dagen får utvisa. Nu bär det iväg.
I våras kliade det mystiskt på min kropp i flera månader. Inga utslag, inga bett, ingen torr hud, bara massa kli som i sin tur orsakade riv riv riv. Jag var hos läkaren, han tittade på min hud med förstoringsglas, uteslöt skabb och gav mig lite antihistaminer (som jag aldrig tog). Kliet försvann sedan spårlöst, föll i glömska, och jag har inte tänkt en sekund på det sedan de där kliande månaderna tidigare i år. Tills nu, för nu är det tillbaka – i alla fall på bålen.
Fan. Det kliar så att jag nästan blir tokig, på magen, i naveln, på brösten, i armhålorna. Kli kli kli, riv riv riv. Snart kommer jag börja blöda av allt dessa rivande.
Argh!
Recent Comments