Katta Kvack

Men hallå! Sista september? Vart tog denna månad vägen liksom? Den har visserligen till stor del ätits upp av diverse konferenser och möten, men resten då? Jag måste börja ta till vara på tiden lite bättre, för i denna takt är man väl 85 och ligger för döden innan man vet ordet av. Skrämmande.

Men om man ska se på det positiva i att det redan är den sista september så är det att detta innebär att det är fredag. Hurra! Fredag! Som jag har längtat efter fredagen denna vecka. Trots att jag inte varit på jobbet så mycket är jag nämligen ändå helt slutpumpad. Tror att jag kanske blev mentalt dränerad på den där kursen i teambuilding jag var på. Orkar knapp blogga, så trött är jag på att kräkas ut ord. Och för mig att vara trött på att ordbajsa tillhör det högst ovanliga vill jag lova. Detta till trots måste jag bajsa ut en hel tenta innan måndag klockan 13 också. Jag kommer få sitta och pressa hela helgen. Joy… Fast det har jag nog redan klagat över. Men det skiter jag i. Det är min blogg, och jag får klaga precis hur mycket jag vill. Klaga, klaga, klaga!!!

Teambuilding innebär att man skeppas ut i skogen (eller i allafall Saltsjöbaden, så gott som skogen), sitter och stirrar på varandra i en cirkel i tre hela dagar. Man börjar klockan halv nio, och sitter där och försöker att vända ut och in på varandra, under ledning av en konsult som har specialiserat sig på att ta folk ur sina sammanhang och med hjälp av lömska små övningar få en att dela med sig lite mer än vad man kanske hade planerat. Sedan kommer man tillbaka till jobbet och undrar om man delat med sig för mycket, för litet, eller alldeles alldeles lagom?

Jag har fasat för denna teambuilding med jobbet ända sedan vi påbörjade “arbetet” mot den i februari. Kvällen innan hade jag rejält ont i magen, och inför första sessionen petade jag i mig beta-blockerare för att lindra min nervositet. Men det gick bra, faktiskt över all förväntan. Inte för att vi är en perfekt grupp eller något nu, men kanske har det iallafall planterats ett litet frö för fortsatt öppenhet. Kanske…

Jag har en tenta som ska in på måndag klockan ett. Oj oj! Inte många rader skrivna på den än så länge kan jag meddela. Gissa vad Kattis kommer att roa sig med i helgen!

Jag har inte dött, har varit på teambuilding under tre dagar, och innan dess tillbringade jag en dag sjukt bakfull och dagen innan dess på fest. Ikväll ska jag umgås med sonen och sambon – sedan lovar jag att återkommer till er i morgon.

Som a-kassehandläggare är man rätt så hatad överlag. Folk undrar vad man jobbar med, man säger som det är, och de snörper på munnen lite grann. Jag har varit med om det flera gånger. Detta beror troligtvis på ett hav olika anledningar, men här är de som verkar vara vanligast.

1. Personen i fråga har a-kassa, och känner sig nedrigt behandlad av sin handläggare. Alternativt känner de någon som inte blivit “rätt” behandlad, eller så har de läst om någon som känner sig bortglömd och utsatt för massor av orättvisor.
“Men hur kan ni besluta på det hääär sättet egentligen” säger folk och sammanfattar sitt, kompisens eller den intervjuades ärende. “För att det står att vi måste göra så i lagen” är mitt ständiga svar. För det handlar ju inte om att man inte gillar någons namn eller någons beteende. Jag har en stor tjock bok med lagen om arbetslöshetsförsäkring, föreskrifter, domar, utredningar, betänkanden, LAK, LAS, PUL osv osv, som jag ska ta hänsyn till. För det är faktiskt så, att det enda vi kan göra är att följa lagen. Inget annat spelar någon roll, vi måste följa lagen. Vi gör det inte för att vara jobbiga, vi gör det för att det är vårt jobb.

2. Ett annat gäng med munsnörpare är de som tycker att det bara låter skittråkigt, och inte riktigt vet hur de skall föra konversationen vidare. Dessa kan senare, efter ett par glas vin, förvandlas till kategori 1 personer och förhöra en på regelverket som styr kassan.

Jag lovar, jag får ta skit på grund av folks förutfattade meningar varje dag. Det är inte ens en överdrift. Det bästa är att i stort sett all denna skit inträffar utanför arbetstid. Skjälvklart får jag ge mig in i livliga diskussioner även på jobbet, något annat kan man knappast förvänta sig. Men att behöva sitta på fester, hos släkten och på krogen och försvara mig och hela Sveriges handläggarkår (brukar även få ta handläggarna på Försäkringskassan och Kronofogden under mina vingar dom med), det är rätt tråkigt i längden. Dessutom kan ni ju tänka er hur lätt det är att citera lagen, ur minnet, en tequila eller sju.

Jag får helt klart börja ljuga! Nästa gång jag blir tillfrågad vad jag gör, ska jag hitta på något helt annat. Kycklingkönsbestämmare, VD för ett internationellt företag, extremt framgångsrik författare från Holland – bara jag inte säger att jag är a-kassehandläggare kanske nästa utekväll har potential att bli riktigt lyckad?

Paradise Hotell suger lika mycket som sambons sura strumpor efter en dag på jobbet. Blä vad det är dåligt! Nu måste jag stänga av dumburken, lägga mig i sängen och läsa en bok eller något. Jobb i morgon ju! Men sen är det helg… hurra!