Browsing Category

Kidsen

Kidsen

Hej vardag!

wpid-img_20150204_213911.jpg

Min status just nu, så här halvvägs plus lite till in i min första lämningsvecka på föris: SAMHÄLLSSTRUKTUREN SUGER OCH JAG VILL VARA HEMMA MED MINA BARN.

Och när jag säger lämningsvecka så låter det som att vi kommer växla lämningarna, men det kommer vi inte för Slaktar’n knivar ju iväg till jobbet strax efter fem på morgonkvisten. Å andra sidan så kommer han hem tidigare än mig och hämtar de små pärlorna om dagarna. Om man med pärlor menar till exempel en treåring som skriker NEJ till honom då han kommer för att han vill vara kvar på föris. Så alltså, barnen verkar hantera det hela bra. Men jag tycker att det är jobbigt. Jag vill vara med mina barn. Eller att Slaktar’n ska vara det. För även om jag tycker jättemycket om förskolepedagogerna och förskolan, både just denna förskola och förskolor överlag – så lider jag av separationsångest deluxe och funderar på om jag kanske ska ta och dra ned lite på tiden jag arbetar. En dag hemma i veckan med barnen låter ju fantastiskt, vi får väl se vart det leder.

Måndag och tisdag lämnade jag först klockan 9, men idag knatade vi dit kvart i åtta, och det är cirka då som jag har tänkt att de ska lämnas. Jag försöker påminna mig själv om att jag faktiskt hinner se knoddsen mer nu när jag har mornarna än när jag pep iväg till jobbet vid halv sju, men jag vet inte, mina peptalks fungerar bara på sin höjd SÅ DÄR.

0
Kidsen

14 år

nyfodd

Idag blev jag mamma till en fjortiz. Jo, det måste stavas med Z, för det har jag och Linda bestämt.

Alltså: FJORTON ÅR är min äldsta unga nu. Denna fantastiska människa som är en rakt igenom bra person. Så stolt över att vara mamma till denna underbara!

Fina fina Robin. Tack för att du är så AWESOME!

0
Kidsen

För tre år sedan

image

För tre år sedan, nästan på minuten, åkte vi i ilfart till akuten med Eddie. Han var förkyld. Superförkyld. När jag ringde vårdcentralen för att ställa lite frågor och hon undrade om hans hudfärg var normal, och jag tittade på honom och bokstavligen såg hur hans hud började dra åt gråblått i samma stund som jag fick frågan, fast den hade sett alldeles vanlig ut minuten innan. Då frågade hon hur han kändes, varm, kall? Jag la min hand på honom och upptäckte att han började kännas alldeles kallsvettig – clammy är det engelska ordet för det. Sjuksköterskan jag pratade med sa åt mig att åka till akuten. På en gång. Under tiden jag ringde Slaktar’n på mobilen ringde hemmatelefonen. Det var sjuksköterskan igen. Du måste ringa 112, sa hon.

Det gjorde jag inte. Pärre kom precis hem och med gasen i botten brände vi iväg till akuten. De satte sond innan vi ens han blinka, tog tester och la in oss. RS.

Jag tror aldrig jag varit så rädd i hela mitt liv som då. Jo, på Morris ultraljud när de konstaterade hans hål i hjärtat (VSD).

Fy. RS. It sucks!

0
Kidsen

Inskolningsstatus – Skogås edition

DSC_0113

Här skolas det också in, ska ni veta. Visserligen ligger vi en vecka efter Haninge eftersom inskolningen för Morran började denna vecka. Det är Slaktar’n som sköter inskolningen här och jag sitter hemma och gråter på grund av den alldeles överväldigande känslan av att det är slutet på en era och att jag aldrig kommer vara föräldraledig igen. Och att jag bölar över detta hemma och inte på jobbet beror på att jag är sjuk – jag har legat hemma med feber och snor och huvudvärk sedan i måndags och hade egentligen tänkt att åka till jobbet imorse men vaknade med en nästan förblindande huvudvärk och tänkte att nej, jobbet får faktiskt vänta en dag till.

Morrans första solodag på föris är på fredag och min första lämning blir på måndag, och jag räknar krasst med att jag kommer snyfta dagligen över detta i minst en månads tid.

Hu!

0
Kidsen

Grattis i förskott min skatt

IMG_0259

Imorgon fyller denna lilla virvelvind 3 år. Jag repeterar: TRE ÅR! Det känns nästan lite galet faktiskt. Har det redan gått tre år sedan han föddes? Och samtidigt: är det bara tre år sedan han föddes. Livet innan Eddie känns avlägset, samtidigt som förlossningen och bebistiden känns oerhört nära i tiden.

Tre år hörrni, då är de liksom inte småskitar längre, utan verkligen små barn som häver ur sig saker som: MEN ÄR ROBIN EN BEBIS ELLER? då han inte är nöjd med att storebror på snart 14 år sagt åt honom att inte klättra på stolarna i köket. Eller som pekar på schimpansen som Slaktarn’s tischa och säger att det är MAMMA SOM TRÄNAR. Eller som glatt deklarerar för både busschafför, förbipasserande och förispedagogerna att IDAG HAR MAMMA DUSCHAT. OCH BORSTAT TÄNDERNA (jo, det händer ibland faktiskt, det gör det – men helt klart värt att berätta då båda sakerna inträffar på en och samma morgon). Älskade roliga lilla stora barn. Som räknar till 16, på svenska och engelska. Som kan regnbågens alla färger och några därtill. Som rättar mig angående bilmärken (Nej mamma, det är en PÄÄSJÅÅÅ) och som matvägrat på det stora hela i över ett år (men tydligen kan man hålla sin tillväxtkurva på en diet av råa morötter, äpplen och mackor – ja, och lite annat också förstås).

Tre år fyller han tidigt imorgon bitti, vilket innebär att det klockan tjugo i nio ikväll är tre år sedan vattnet gick då jag låg i soffan och kollade på en repris av CSI (ni vet, från tiden då Grissom var med och det fortfarande var en bra serie). Dagen till ära bjuder jag på hans förlossningsberättelse. För förlossningsberättelser är till för att berättas! Jag kopierar den skamlöst från min förra blogg, och jag tänker inte ändra den alls – vilket innebär att det blir lite fel med årtalen, för nu är det ju snart 14 år sedan jag födde Robin. Och den där Batman som jag hela tiden nämner, det är alltså Eddie – Batman var hans namn i magen.  Men ni är ju kloka, så ni hänger ju med ändå.

IMAG0750

När jag fick sonen den store skrev jag en förlossningsberättelse som sitter inklistrad i ett album med bilder från hans första år. Men nu, nära 11 år senare, känns det mer naturligt att blogga om det. Och när ändå alla andra gör det, så kan väl lika bra jag också göra det, och det är lika bra att skriva ned det medan minnet är fräscht – för tusan vad snabbt man glömmer bort detaljerna kring förlossningar.

Tisdagen den 29 november låg jag och tittade på en gammal repris av CSI (ett av avsnitten med Paul Millander – mkt läskigt) när jag liksom kände hur, tja, det verkade som att det blev lite kletigt (skyll inte på mig, klet och kladd ingår i ett förlossningsförlopp – ni har blivit varnade). Gick på toa och konstaterade att det nog var den där beryktade slemproppen som hade gått. Slemproppen, undrade sambon och tittade förfasat på mig. I know, tyckte jag, hade man inte kunnat döpa det till något mindre beskrivande? Googlade lite och konstaterade att slemproppen kan stötas ut allt mellan 2 veckor till timmarna innan en förlossning, om man ens märker av den vill säga. Så jag la mig på soffan igen, fortsatte att kolla på CSI. Men fem minuter senare, vid 20:40 fullkomligen flög jag ur soffan och med vatten rinnande längs med benen kunde vi konstatera att, om jag inte plötsligt blivit otroligt inkontinent (och druckit tusen liter vatten), så hade vattnet onekligen gått. På grund av att jag var förvånande snabb och smidig, lyckades jag rädda soffan helt från niagarafallet som forsade längs med mina ben. Tur det.

Kul grej, det där med vatten som går. Det hände inte när jag väntade sonen den store – då fick jag värkar på en gång. Nu gick vattnet men jag hade inga som helst tecken på värkar, förutom möjligen lite molande värk a´la mensont, om jag verkligen verkligen kände efter. Jag ringde till förlossningen och de bad mig komma in på en kontroll, men varnade för att jag troligtvis skulle få åka hem igen eftersom jag inte hade några värkar, på vilket jag svarade att jag räknade krasst med att få åka hem. Jag menar herre gud, min väska var ju fortfarande inte ens packad – fick rafsa ihop lite saker helt på måfå innan vi drog – utifall att. Hur som helst, jag hade inte varit med om vatten som går tidigare och trodde naivt nog att vattnet skulle gå, det skulle bli blött en gång och sedan skulle det hålla sig torrt och fint mellan benen på väg till förlossningen och barnvakten. Jo men tjenare.

Jag tror jag hann räkna till fyra, kanske fem syndafloder innan vi kom till förlossningen. Bjöd på mycket snygg show mitt i Huddinge C när vi skulle lämna sonen den äldre hos mormor – vattnet forsade, jag försökte knipa (lönlöst), sonen och sambon dog av skratt och jag fick låna med mig två par mjukisbyxor från mamma för att ha ombyte. Så tänk på det om ni ska bort i närheten av BF-datum – ta med er extra byxor, just do it! Eventuellt även vuxenblöjor, för en vanlig Always Ultra i trosorna gjorde fan ingen som helst skillnad.

Väl på förlossningen klämdes det en del på min mage, ett ultraljud till gjordes för att dubbelkolla att han fortfarande låg med huvudet nedåt (med andra ord – de kunde inte heller känna skillnad på Batmans huvud och rumpa), min binda kollades för att se vad det var för färg på vattnet (man ba, jaha, ni vill liksom att jag bara ska dra ned trosorna och visa bindan alltså? – och ja, det var precis det de ville). Vattnet var klart, barnmorskan gick och snackade med läkaren, jag gick på toa och kunde konstatera att vattnet blivit gult, vilket jag inte tänkte så mycket mer på förens barnmorskan kom tillbaka och sa att vi kunde åka hem men bad mig hålla koll på färgen på vattnet, för om det blev rött, brunt eller gult skulle vi komma tillbaka. Så när jag sa att det precis hade blivit gult, så bestämde de sig ganska snabbt för att lägga in mig och sätta igång mig – gult vatten lika med bajs, bajs i vattnet lika med potentiellt icke-bra grej för bebisen. Bajs i vattnet visade sig också vara potentiellt icke-bra grej för mamman heller, då det mycket väl kan ha varit orsaken till min infektion i livmodern som jag fick en vecka senare.

En hinnsvepning senare (aj!) skrevs vi in på förlossningen 00:20 och 01:34 satte de igång mig med dropp. Sedan plockade jag och sambon fram datorn och kollade på ett avsnitt av Plus och kände oss hemskt upplysta. Att jag låg och halvled genom värkarna gjorde inte så mycket, för jag menar det där gänget på SVT är himla pedagogiska och förklarar så bra att man fattar allt trots att man är mitt uppe i en förlossning. Pluspoäng till Plus för det!

Värkarna kom igång och ökade i ganska schysst takt och även om de så klart gjorde ont tänkte jag att det blir nog värre. Strax efter 4 bad jag om epidural som sattes strax innan 5 och där emellan, eller om det var innan, sattes det CTG på Batmans huvud för att hålla koll på honom på grund av poopet i vattnet. Vid halv 6 på morgonen visade CTG:et en nedgång av hjärtfrekvensen och en läkare skulle just till att ta laktat (alltså kolla mjölksyran genom att sticka Batman i huvudet eller något – jag var inte helt med här, detta har jag läst mig till i journalen) närmin barnmorska tyckte att jag nog skulle ta och krysta istället. Här hade jag säkert kunnat bli orolig, om det inte vore för att de använde en massa medicinska termer just då så att jag faktiskt inte riktigt visste varför den där unga läkare stod där bredvid redo att sticka saker i min sons huvud. Men eftersom jag är lydig så krystade jag istället, under milda protester – jag väntade ju fortfarande på de riktigt helvetiska värkarna. Klockan 05:46 började jag att krysta, står det i journalen, och Eddie föddes 05:57 – plopp sa det liksom bara. Eller njae, det säger ju liksom aldrig riktigt plopp när en unge ska ut, men jämfört med min första förlossning kändes denna så sjukt snabb och smidig, bajsvatten och en dalande hjärtfrekvens till trots. Hade en helt fantastisk barnmorska som hette Therese och en lika underbar undersköterska. Ni vet hur man önskar att man ska klicka med folket som ska stå och stoppa in sina händer i ens sköte flera gånger och ta emot ens bebis, det gjorde vi. Vi klickade massor. Jag ville bli bästis med dem och aldrig tappa kontakten. Så sitter man här tre veckor senare och bara: hmm, vad var det undersköterskan hette nu igen. Det är tacken när man står där och torkar blod och fostervatten och eventuellt bajs… hon i sängen minns inte ens ditt namn. Förlåt!

December 2011 008

Ja, och sedan då? Sedan låg vi kvar på förlossningen till strax innan 17, då vi äntligen fick ett rum uppe på BB och en mycket mycket ivrig och nyfiken storebror ÄNTLIGEN fick komma upp och hälsa på. Han hade ju liksom väntat sedan kvällen innan (när vi skulle åka till förlossningen tyckte han att han kunde vänta hemma, vi ba: eh, näe, du ska till mormor!). Amningen, som jag var helt säker på inte skulle funka, funkade på en gång. Eddie fick bra betyg av läkarna och den 1 december for vi hem kring lunchtid. Och sedan dess? Ja, sedan dess har vi inte sovit så mycket, men ändå haft det himla mysigt och bra och, ja ni vet, bebisbubbligt liksom.

December 2011 004

Note below: Undersköterskan jag inte kunde minnas namnet på, hon var med och förlöste Morris också. Och Therese, barnmorskan, var visserligen inte min barnmorska med Morris, men hon var i tjänst och var den som jag pratade med då jag ringde förlossningen då Morris var på G ut. Och det där med att vi inte sovit så mycket sedan dess – det är fortfarande en sanning här hemma.

December 2011 011

0