Browsing Category

Kidsen

Kidsen

Hej Eddie – 5 år

Hej min lilla envisa, glada och stundtals jävligt förbannade unge. Idag fyller du fem år. Say what? FEM ÅR? Jag orkar inte ens att det redan är fem år sedan vi låg på förlossningen i 12 timmar och väntade på att ett rum skulle bli ledigt på BB. Du föddes 5:57 på morgonen, hade bäckat i magen och fick stå under extra uppsikt första dygnet, medan jag fick pikar för att jag lät den där jävla gasbindemössan glida av. Eller lät och lät, den gled av. “Det är viktigt att han håller värmen”, sa en barnmorska som tycktes bära en tre meter lång pekpinne i sin hand. “Om det är så himla viktigt att mössa sitter på kanske de skulle kunna fixa rimligare mössor då”, fräste jag när hon lämnade rummet.

Men nu, nu är du fem. Du går ditt sista år på förskolan och nästa vecka ska du på ditt sista BVC-besök innan skolhälsovården tar över. Om ett år har du snart gått en hel termin i skolan och jag känner mig inte helt bekväm med tanken på detta, för det är bara tre sekunder sedan Robin började sexårs, och nu går han sista året i högstadiet. Jag svär, så fort barn börjar skolan ökar tiden sin hastighet med cirka en miljon procent.

20161113_151513-01.jpeg

Du har ett jävla humör hörru. Fast alltså, du har kanske lite att brås på om man tänker efter. Jag menar, din pappa är ju väldigt… eh, näe, det är väl jag som har ett jävla temperament. Din pappa har betydligt mer tålamod och en stubin som räcker till vintergatan om man jämför med mig.

Just nu älskar du att pyssla – du ritar så detaljerade teckningar att vi häpnar, i flera dagar kan du återkomma till dem för att rita dit någon ny detalj. Du skriver och har börjat läsa. Du räknar och du hittar på egna ord och när du frågar vad dina hittepå-ord betyder och jag inte kan svara, eller om jag svarar fel för att jag hör fel (som när du ändrar ord lite, kycklingGRYTA till kycklingYTA eller LÄPPstift till BLÄPPstift) så blir du rätt sur för att jag har fel. Även solen har sina fläckar, säger jag då ibland, och du undrar du varför solen har fläckar, varpå jag säger att det får du fråga pappa om.

20161110_073717-01.jpeg

Du är en virvelvind som kan komma igång pass mycket att folk tittar på oss med fasa och undrar om du alltid är så “energisk”, men du har många lugna och eftertänksamma stunder, du vet bara att nyttja en publik, sedan är det skitsamma om publiken består av födelsedagsfirande släkt eller matvaruhandlande okända. Du gillar musik men dansar bara när du tror att ingen tittar, eller med mig och Morris. Och så har du väldigt bestämda åsikter om hur saker och ting ska fungera – till exempel detta med födelsedagar. Just nu har du lite svårt att skilja på önskelista och kravspecifikation och om jag inte redan hade köpt legot du önskar dig och visste att vi har det inslaget hemma i väntan på att du ska öppna dina paket ikväll, då hade jag nog fan rusat ut och köpt det på en gång för det är en besvikelse jag inte känner mig sugen på att hantera just idag.

20161112_130004-01.jpeg

Eddie – du är mitt hjärtegryn och jag älskar dig så mycket att det gör ont ibland. Grattis på din femårsdag.

2
Kidsen Mat & Dryck

Morris 3 år

Men alltså, att Morris fyllde tre år i torsdags. TRE ÅR! Tiden, vart tar du vägen? Det är ju sjukt. SJUKT! Vi var ju inne på streptokockvecka nummer två förra veckan, eftersom även Eddie fick dem (i ögonen, bland annat, vem visste ens att streptokocker kunde flytta in i ögonen?), så Morris fick stanna hemma och leva livet på sin födelsedag. Om man med leva livet menar: bada och vänta tills pappan kom hem för att få öppna resten av sina paket. Och det menar man ju.

20160915_163354.jpg

Sedan hade vi släkten på besök i lördags – då bjöd vi på glassbuffé. Och världens pilligaste kakor som jag velat testa att göra i ett helt år men inte vågat. Men banne mig, det gick ju. Dock SJUKT tidskrävande, så om ni planerar att göra likadana (video finns på youtube), börja dagen innan de ska serveras. Degen ska nämligen vila typ tretusen gånger. Men glassbuffé hörrni, det är ju fan awesome att bjuda på. Vi köpte glass från frysdisken, men vill man vara mer ambitiös går det ju att göra egen. Nu är det så att mina barn gillar köpeglass allra bäst. Jag gillar köpeglass för att det enda som krävs av mig är att öppna locket. Sedan kunde jag ju inte låta bli att ändå göra det till ett projekt med pimpade strutar, regnbågsmaränger och massor av andra tillbehör, men sådan är jag.

img_20160917_173912.jpg

img_20160917_172901.jpg

img_20160917_170831.jpg

img_20160918_135645.jpg

img_20160917_120016.jpg

 

0
Familjeliv Kidsen

Vad som kommer driva mig till galenskap

Det går upp och ned här hemma vad gäller humöret hos en viss fyra och ett halvt-åring. Jösses amalia så påfrestande denna ålder kan vara. Edster är ju dock helt inne på samma linje som jag och Sofia ratade i ett avsnitt av En förbannad podd rätt nyligen, att det inte är han som trotsar utan vi. Eller, som han uttrycker det: det är NI som inte lyssnar på MIG. Och alltså, han har ju en poäng, det har han, för vem tusan orkar lyssna på det där eviga gnällandet? Inte jag i alla fall. Det är ju en ren och skär försvarsinstinkt att stänga av, inte minst för att inte lockas att sätta ut dem i skogen när gnällkören börjar sjunga i en maffig kanonversion av den berömda folkvisan mammaärdum- och pappafattaringetalls. Obs. Överdriver lite här – jag kommer inte sätta ut någon i skogen (förutom kanske mig själv – och det vill ju säga en hel del med tanke på den skogsfobi jag har).

Och trots denna karusell av sura miner, gnäll och rymlingar, jo då, han stack iväg idag också – till en lekplats rätt långt bort och utan att meddela på förhand att han hade för avsikt att dra iväg – det var banne mig med hjärtat i halsgropen jag sprang åt ena hållet och Slaktar’n åt andra för att försöka hitta honom. GAH. TROTS denna karusell, så älskar jag dem så mycket att jag blir helt galen. Även om det som kommer driva mig till galenskap i första hand inte lär vara kärleken, men det fattar väl vem som helst?

DSC_0030

Buren byggde han själv. Jag lovar.

0
Hemmafix Kidsen

Arge odlaren del 2

ODLING2

Vet ni vad? Vi har nog genomlidit en av de mest vedervärdiga helger i våra liv denna helg. Varför, undrar ni? För att våra två yngsta förmågor helt enkelt bestämt sig för att eskalera i allt vad trots och allmänt skitbeteende innebär. Egentligen har detta nog byggts upp under den senaste tiden, men det verkar peaka just nu. Snälla säg att det peakar just nu, för jag kan ärligt inte se hur det skulle kunna bli MER kaos här än vad det redan är – jag skulle säga att denna familj numera är en mättad lösning vad gäller kaos. Fast så borde jag ju naturligtvis inte säga, för det kan bli värre. Det kan ALLTID bli värre. Utan att tråka er exakt med alla detaljer över hur en 3-åring och en 18-månaders kan välja att jävlas med en, så kan jag sammanfatta det genom att säga att jag känt en ångestklump växa i rekordfart i magen när jag undrat om det är så här det ska vara nu, jag har gråtit undangömd på toaletten och på soffan framför alla, och jag har skällt och tjatat mig blå, BLÅ, med för döva öron. Det är så ohyggligt nedslående när det känns som att universum bara kastar bajs på en. För när jag säger att det är jobbigt just nu, så menar jag verkligen att DET ÄR SVINJOBBIGT JUST NU OCH HUR FAN ÄR DET TÄNKT ATT MAN SKA ORKA ENS VA VA VA?

ODLING1

Men igår bestämde jag mig i alla fall för att få lite frön i jorden. Jag tänkte att det kanske barnen skulle tycka var roligt. Herregud som jag slog knut på mig själv igår för att försöka underhålla de små två för att i största möjliga moln undvika kaos: spelade boll på konstgräs i kallt ösregn, åkte på bussutflykt hem till deras mormor, och ja, sådde lite frön dårå. Morris tyckte att det var kul att öppna förpackningarna på trågen genom att spetsa plasten (och trågen) med en penna och när Eddie väl bemödade släpa sig ut till köket (jag svär, han är som en minitonåring just nu) tyckte han att det var kul att ösa ut jord på golvet. Men ni vet, så länge de inte slår varandra, ritar på vägar eller bara skriker rakt ut i någon form av barnavrede, då är jag nöjd ändå.

Och nu står det ett gäng tråg och gror (hoppas jag) i det enda fönstret i hela huset där det både är ljust och där barnen förhoppningsvis inte når dem jättelätt. Vi har lite bönor och ärter och morötter kvar att så, men det gör vi när det blivit varmare ute. Idag sådde vi jalapenos (lite sent, jag vet, men orka bry sig), jordärtskockor (vi försöker i år igen), fyra olika sorters tomat, majs, grönkål, blåklint, krysantemum, squash, och, ehm, kaktusar. Kaktusarna är väl inte direkt del av vårsådden, utan en grej som jag sådde i tonåren OCH LYCKADES MED, att jag tänkte att det kan väl vara kul Vi får väl se. Eventuellt sådde jag något mer, men jag minns faktiskt inte riktigt. Basilika ska vi bredså  i balkonglådor och andra kryddor köper vi som färdiga plantor och planterar.

Och vet ni, i lördags planterade jag fyra rosenbuskar (och bytte jord samt gödslade rabatten som skulle få husera rosorna – hello, proffs eller vad?) och Slaktar’n satte fyra tuijor. Värsta trädgårdshelgen, ändå. Med betoning på värsta. He he… heeeee…

ODLING3

0
Kidsen

Hälsningar från en icke alltid så samlad moder

pippi-1

De här två ungarna, vad sjukt bra de är på att tajma överjävliga perioder ändå. Precis när man sitter och tänker att FY FAN vad jobbig Morris är just nu, men vilken tur att Eddies värsta treårstrots börjar lägga sig, då levererar Eddie den värsta dosen av trots på länge. Alltså, jag hinner knappt tänka klart tanken att det ena barnet är gulligt och fint att ha att göra med innan universum ba: JINXING IT SUCKAH!

Morris har ju lämnat wonder weekandet bakom sig, eller HA HA HA, i alla fall de där tio som boken/appen tar upp – de fortsätter ju sedan, men jag tror författarna tänkte att det är lika så bra att vi lämnar det vid tio, annars kommer föräldrar börja sälja sina barn på ebay, och TRO MIG, jag övervägde tanken fler gånger än en förra veckan. Men tydligen FÅR man inte göra det, så jag lät bli. Och nu vill jag ju inte vara den som pissar på någons parad för att deras barn tagit sig ur treårstrotsen, men ni vet att jag har en fjortis också? Mmm, om vi äger så här: han är kanske inne på wonder week 3524 nu – så de fortsätter. I all oändlighet. Och frågar ni min mamma, kommer hon antagligen stödja detta och bistå med informationen att även när ens barn närmar sig 40 så håller wonder weekandet i sig.

Föräldraskapet hörrni, vilket mys det är ibland. Ja ja, de ser ju glada ut på bild i alla fall.

pippi-2

0