Browsing Category

Träning

Träning

100 anledningar att (inte) träna

Ni är flera stycken som saknar vår gamla träningsblogg Move it Mama. Jag förstår det, för jag saknar den också. Sofia och jag pratar lite om den i förra avsnittet av En förbannad podd i samband med att jag har läst Brita Zackaris bok Jag hatar att träna. Det är en trevlig bok för den grundar sig väldigt mycket i samma träningsfilosofi som vi hade som grundstomme på Move it Mama: träning kan vara gött, men det kan vara jävligt att få till och inte minst är begreppet hälsa så missbrukat i syfte att shama folk på typ tusen olika sätt. Träning handlar inte om chiapudding och glutenhat och att skippa kolhydrater, det handlar om att hitta någon form av rörelse som gör en glad. Svårare än så är det faktiskt inte. Alla behöver inte träna crossfit eller springa marathon eller rulla fort i roller derby, tycker man att zumba är livet är det zumba man ska trän, gillar man att bränna av längder och att bli blöt, är simning toppen. Nyckeln till träning, om man vill träna, är att göra det som är kul och att inse att man ibland kanske inte kommer hinna träna, vilket inte innebär att man är dålig för det, bara livet som är som livet är mest. Kort och gott tror jag att Brita hade gillat vår blogg.

För min del har livet varit som livet är mest i något år nu. Och för min del innebär det att jag prioriterat bort träningen. Jag vinner nästan ingenting på att prioritera bort träningen, förutom ett kasst humör och värk i kroppen. Men säg det till logiken som tar kroppen i anspråk under tider av stress. Jag har faktiskt en tid med min PT inbokad om ett par veckor. Det är typ två månader sedan jag bokade den och snart ett och halvt år sedan jag träffade henne sist. Egentligen behöver jag inte träffa en PT, för jag vet hur jag ska träna och jag vet vad jag gillar – men ibland behöver jag ett peptalk och det är hon bra på.

Jag har skrivit rätt mycket om träning tidigare, här kommer några av mina favoritinlägg. Ni kommer känna igen dom från Move it Mama, men de tål att läsas igen.

Nu väljer jag  – när jag bestämde (för kanske 34:e gången) att löpning inte är för mig.

Den stora tightsjakten – för det är tydligen nästan omöjligt att hitta tights som passar höfter och magar.

Tappade kanske tråden lite – om hur jävla tråkigt det är med begreppet HÄLSA och att känna att man inte blir riktigt tagen på allvar för att man inte bloggar om chiapuddingar och proteinshakes.

Mitt träningsmenster – om träning, och mens.

Min träning är lika mycket värd som hans – när jag tröttnade på snubbar som ba: äru klar snart med vikterna ällä?

Träning

I en drömvärld

När vi startade Move it Mama var det för att komma igång med träningen, men det utvecklades snabbt till att också bli ett tryggt forum att prata om träning utan att för den sakens skull prata om vikt och dieter och sådant där som alla prompt ska koppla ihop med träning – det finns så många andra ställen på nätet att prata om sådant, att vi ville hålla Move it Mama helt fritt från kroppshets. Och det var först då jag började tycka att träning var rolig. Tyvärr, och jag menar verkligen det, TYVÄRR så rann tiden oss ur händerna. Move it Mama skrevs av fyra småbarnsmammor och sammanlagt hade vi till slut 10 barn mellan oss – inte nog med att det är svårt att hitta tid till träning ens om man inte har några barn, men lägg till ett helt gäng av dem och det är skitknepigt, och att dessutom hinna formulera blogginlägg kring träningen, ja, ni förstår jag varför det liksom inte funkade. Men det var en jävligt bra blogg under de tre år som vi körde!

För ett par veckor sedan startade vi en sluten grupp på fejjan med fokus på träning (Move it Mama 2.0), med samma inställning som vi hade på bloggen, och idag drog vi igång ett instagramkonto (@moveitmamapunktse). I en drömvärld skulle detta instagramkonto bli det största träningskontot i Sverige. För att citera Sofia och det hon skrev i vår Facebookgrupp: “detta är ett forum för träning och (ibland) icke-träning och alltså INTE ett ställe där vi pratar dieter, viktminskning och mat i termer om att “unna sig” eller känna sig skyldig eller på annat sätt tar upp saker kring detta som kan vara triggande. Vi kanske är lite tjötiga, men fan: ta tillbaka träningsglädjen! Låt inte snäva ideal kidnappa den! Vägra sätta likhetstecken mellan träning och någon skev uppfattning om vad hälsa kopplat till utseende är. RECLAIM!!!” Och ja, det är hela tanken med instagramkontot också, och just därför tycker jag att det borde bli störst i Sverige, för att träningsglädjen är oändligt mycket härligare än träningsmåstena, för att det kan vara kul och skönt att träna, inte för att man måste, utan för att man vill.

Anyways… följ oss på @moveitmamapunktse – för min del kommer jag nog använda det som en form av träningsblogg i mikroformat, för jag gillar att skriva om träning men för att jag ska hinna göra det måste det vara lite kravlöst, och det känner jag att det kan bli där. HURRA!

Träning

Träningen – en statuskoll

Det här kommer handla om träning. Jag vet att många av er är helt ointresserade av träning, och då är det så klart helt okej att ni inte läser och kommer tillbaka imorgon då jag skriver om något annat. Men, jag är rätt bra på att skriva om träning. Jag skrev om träning i tre år på Move it Mama och känner just nu att jag verkligen saknar den bloggen. Jag var visserligen rätt kass på att blogga där fram mot slutet, men jag tränade ändå mer frekvent när jag hade någonstans att skriva om det även om det var väldigt mycket ibland. Och eftersom flera har sagt på instagram och fejjan och på sina håll i kommentarerna här, hur mycket de saknar Move it Mama för att det var världens bästa träningsblogg (mer eller mindre har de uttryck sig på det sättet), så tänker jag att jag nog kan röra vid träning här ibland. Men bara ibland. För det här är ingen träningsblogg, det är en blogg om mig, och träningen är en del av mig. Eller är den?

Jag hade ett jävligt bra träningsflow från typ januari 2015 till hösten 2016. Jag visste (typ) vad jag ville, jag kände hur jag (mer eller mindre) utvecklades och jag hade (viktigast av allt) jävligt kul när jag tränade. Det var lite knöligt i somras, men ändå fick jag till mina pass med viss regelbundenhet. Sedan kom hösten, och jag vet inte vad som hände. Eller jo, jag vet några saker som hände:

  1. Jag har inte varit exakt den sol (lol) som jag brukar vara. Jag har ifrågasatt vardagen, pusslandet och varför det ska vara en sådan himla motvind hela tiden. Detta vet ju ni. Det eskalerade rätt rejält i december och det är först nu som jag kanske känner en liten ljusning. Inte för att vardagen och pusslandet förändrats och inte för att det istället blivit medvind, men alltså, det är ju i alla fall ljust ute när jag går till jobbet och när jag kommer hem från jobbet och det får mig att känna mig lite mindre klaustrofobisk. Men bara lite.
  2. Jag började på skrivarlinjen. Jag älskar skrivarlinjen. Men den slurpar ju i sig rätt mycket av min fritid. Även om jag inte sitter och skriver prick hela tiden som jag inte jobbar eller inte tränar (då hade jag haft fyra klara böcker vid det här laget. Typ), men jag känner hela tiden att jag borde lite mer. Jag ägnar mig åt en hel del självhat över det jag har skrivit för att jag tycker att det suger och vet ni, men stress och självhat så minskar tydligen träningslusten rätt rejält.

Idag snörade jag på mig mina springskor för första gången sedan Midnattsloppet. Då svor jag på att aldrig mer springa. Men ja, nu kom ju vårsolen och plötsligt längtade jag ut – ut i ljuset och luften och att få känna fötterna mot (den rätt hala) asfalten och att få titta på vattnet med fräsig musik i lurarna. Nu är det ju så att jag inte är en sådan som har löpningen i blodet, så att säga. Jag få aldrig någon riktig feel för det, och är därför aldrig löpträningen trogen, vilket innebär att jag hela tiden är nybörjarlöpare och att det därmed alltid är svinjobbigt. Idag tänkte jag att jaha, men då får det väl vara så. Jag kommer inte vara den som susar likt vinden och kan ta backe efter backe. Jag kommer alltid lufsa snarare än kuta, jag kommer troligtvis alltid röra mig framåt i ett högre tempo då jag powerwalkar än när jag springer, men skit samma. Just nu känner jag mig liksom bara desperat att få tillbaka lite rörelse i mitt liv igen, för jag mår ju så mycket bättre då. Jag sover bättre, jag slipper ryggont, jag slutar gnissla tänder, jag får inte huvudvärk varje dag och jag ler lite mer än vad jag gör annars. Och det är inte så himla dumt.

Mitt under löpet stannade jag vid vattnet för att göra lite bryggor. Vi kan ju låtsas att det var för att öppna bröstryggen eller vad man nu gör när man bryggar, men det var mest för att ta fräsiga bilder till instagram och bloggen. Sedan joggade jag hemåt igen, sprang intervaller på fotbollsplanen och gjorde gasellhopp över alla isfläckar som lurade i konstgräset, gjorde lite knälyft vid lekplatsens monkeybars och sedan sprang jag hem och markade och pressade med stången. Nu skulle jag ju kunna låtsas att detta var en nätt runda på 5 kilometer. Det var det inte. Den var typ 2.2 kilometer och prick lagom.

Jag saknar boxningen med Åsa intensivt just nu. Och jag saknar tiden då Sofia, Märta och jag tränade tillsammans med Elin. Men jag måste helt enkelt komma över det och se framåt. Det ska nog bli bra. Och blir det inte det, då får jag väl flytta till Nora och boxas med Åsa där istället, eller tvinga henne tillbaka till Stockholm. Sjukt svårt att tvinga en proffsboxare att göra något hon inte vill bara.

Man ser aldrig så hurtig ut som när man fått trycka på sig sin femårings mössa.

Träning

Nu väljer jag!

Minns ni att jag för några veckor sedan pratade om att jag hade gjort en träningsplanering som kanske var lite väl ambitiös? Well, jag höll mig till den hyfsat bra för att vara jag faktiskt. Sedan pajkade ju mitt knä. Obs, jag vill här passa på att poängtera att knäpajet inte hade något med träningsupplägget att göra, att jag verkligen inte skyndat för fort med löpningen, utan att jag mest troligt trampade fel under Blodomloppet. Som var på grus. Det är tydligen nog så viktigt att påpeka detta, att jag sprungit efter ett program med en lugn och fin progression, eftersom folk, gulligt nog, lider av missuppfattningen att jag skulle gått ut för hårt. Hörrni, finns det någon träningsform i världen där jag inte ens är kapabel att gå ut för hårt i, så är det löpning. Jag ÄR jättedålig på att springa, jag VET att jag är jättedålig på att springa, och jag tränar givetvis med hänsyn till min egen kropp. Jag vill inte låta som en grinkärring här, men jag tror typ 30 personer i olika sociala medier tipsat mig om att ta det långsammare, sakta ned och vila – TAR JAG DET LÅNGSAMMARE KOMMER JAG BLI OMKÖRD AV SNIGLARNA och det är klart jag vilar ett knä som gör ont. Jag vet så klart att alla bara menar väl, men jag har ändå varit en tränande människa ett tag nu och en springande människa i fyra år – jag skyndar aldrig, jag tar det alltid lugnt och fint, ibland lite VÄL lugnt och fint faktiskt.

Hur som helst! Igår satt jag och lyssnade på ett helt gäng avsnitt av Styrkebyrån (SOM jag älskar den podden), och där pratade de om att man måste välja ibland. Löpningen som bara skulle vara en parentes, en kul grej, tog helt plötsligt upp tre av mina pass i veckan (som sagt: i ett program med en lugn och fin progression) , och gjorde sedan ont. Som ni vet är jag inte en övertygad löpare – faktum är att jag tycker det är rätt så trist. Jag vill springa lopp, och det är därför jag löptränat, men det är inte värt det om det ska komma med smärta. Då vill jag hellre ha glada knän som jag kan hoppa med, gå uppför (och nedför) trappor med, som jag kan knäböja med – och göra roliga saker med.

Så nu är det nog dags. Jag har sugit på den här karamellen sedan knät brast förra måndagen, och jag har velat, men NU, nu är det nog dags att göra slut med löpning. Det är bara att inse att det inte är en träningsform för mig. Jag vill lyfta, jag vill ro, och jag vill crossfitta. När och hur jag ska få till crossfit, det får hösten utvisa, men det är ju det tunga och det explosiva jag gillar, som jag går igång på, och då är det väl rimligtvis det jag ska ägna tiden åt.

Loppen jag är anmäld till har jag fortfarande tänkt genomföra. För skojs skull och för att hänga med Märta. Men nu, nu viger jag mitt liv åt att lyfta och svinga och rycka och dra och böja. Så det så.

Spara

Träning

Tappade kanske tråden lite…

Kan man vara träningsbloggare utan att tipsa om “hälsosamma” semlor? Kan man yoga utan att känna sig rotad och ett med jorden? Kan man äta en sallad i en skål utan att kalla det för en lunch bowl? I senaste avsnittet av En förbannad podd raljerade jag eventuellt en smula om smoothie bowls och lunch bowls för jag menar, hur kan det ens bli en stor grej på instagram med sallader i en skål – jag har väl för tusan alltid ätit mina sallader i en förbannad skål för annars ramlar ju skiten av tallriken. Jag äter korv och makaroner i en skål av samma anledning (#korvbowl) och chips (#chipsbowl), ja, och soppa med, för den delen och av prick samma anledning. Men ja ja, jag förstår mig väl helt enkelt inte på dessa nymodigheter på grund av min aktningsfulla ålder eller något (Lex Snapchat).

I alla fall… Vi har ju en blogg, där vi ogärna snackar vikt, där vi fokuserar på träning, den som blir av, den som inte hinns med och den som vi önskar att vi vågade testa – bland annat. Vi försöker nog även lite till mans (kvinns) undvika ordet “hälsa” för jag menar, VAD ÄR ENS HÄLSA? Det som är hälsosamt för en person med celiaki är ju inte nödvändigtvis samma sak som för en med järnbrist. Ja men ni vet, hur vi definierar ordet “hälsa” lär ju bero väldigt mycket på vem vi är och vad vi har för förutsättningar.

Move it Mama har många trogna och uppmuntrande läsare som ofta överöser oss med väldigt peppiga kommentarer (tusen tack, vi älskar er också), men ibland, IBLAND, får jag känslan av att vi inte på alla håll tas helt på allvar. Kanske för att vi inte går upp i brygga av chiapudding (även om jag vet att flera av oss faktiskt gillar chiapudding)? Eller kanske för att vi kör enligt mentaliteten att det ska vara kul att träna inte ett måste? Jag vet inte . För SJÄLVKLART kan man vara en träningsbloggare utan en elitbakgrund, en träningsbloggare som försöker hitta träning som funkar, som blir av. En del av själva poängen med Move it Mama är, i alla fall i mina ögon, att visa att man kan vara en tränande människa utan att det för den sakens skull blir ens hela identitet. För så tänkte jag, innan jag blev en person som tränar, att om man var en person som tränar så kan man inte äta pommes med majonnäs, eller äta godis och chips, att hela jag var tvungen att göra andra val hela tiden. Men vet ni, det behöver man inte alls göra. Om man inte vill det alltså. Det går alldeles utmärkt att vara en person som tränar och ändå tar sig en fika. Eller att vara en tränande person utan att ställa upp i lopp och tävlingar. Eller vara en person som tränar men som också gillar att äta chips, brodera, läsa böcker och länga efter kommande säsong av Masterchef Australia. Man behöver inte stöpa om sig själv efter en ny mall bara för att man börjat träna. TACK OCH LOV.

Jag vet att Kalle Zackari Wahlström en gång skrev skitsmart och mindre svamligt om detta:

“Här kommer ditt nya träningsupplägg: Fredagsmys med dom du tycker om, fylleät familjepizzor, be om extra sås, rök ett paket om dagen*, fynda bland rabatterade påskgodisar med kort bästföredatum eller skit i det. Gör saker som gör dig glad. Lev precis, exakt som du vill. Men lägg till träning så ofta du pallar. “

Ehm. Ja. Precis så. Tänk om jag kunde vara lika kärnfull som Kalle. Då hade ni sluppit läsa ett raljerande inlägg om lunch bowls. Men nu är jag inte det och du tog dig till slutet av texten ändå. Bra jobbat.

 

Spara