Browsing Category

Ytligheter

Ytligheter

94. MAC Ruby Woo

She who dares wins. Lite så är det med läppstift. Under alla mina år som beautybloggare är det två frågor från läsare och vänner som ställts fler gånger än några andra. Den ena handlar om mascara: vilken är bäst? Det tänker jag inte svara på i det här inlägget. Den andra frågan är: hur ska jag våga bära läppstift? Och det handlar ofta om just det, att våga. Jag har skrivit en läppstiftskola för nybörjare där den läppstiftpeppade får jobba sig från läppglans till läppstift via olika hybrider, och sista eldprovet, kronjuvelen i din läppstiftsutmaning, det är detta nästan mytomspunna stift: MAC Ruby Woo.

Ruby Woo är ett sådant där stift som många ser framför sig när de undrar hur de någonsin ska våga sig på det här med färg på läpparna. Det är hållkäften-rött, det är matt, det framhäver eventuellt torrt fnas på läpparna på ett högst osmickrande sätt, och samtidigt är det the lipstick to rule them all – detta är det ultimata röda läppstiftet. Ja, tycker jag i alla fall.

När Elsa Billgren gav röda läppar ett ansikte här i Sverige, då var det med Ruby Woo på läpparna. När Dita von Teese trollband en hel värld med sin burlesk, gissa vilket läppstift som gjorde henne sällskap i den där gigantiska champagnekupan hon badade i! Ruby Woo, naturligtvis. När Rita Ora rockar livet, så rockar hon det med Ruby Woo på läpparna.

Ruby Woo är ett knallrött läppstift med en blå underton som passar alla som vågar gå i närstrid med det. I utbyte får du, förutom de mest fantastiska röda läpparna, ett läppstift som sitter som berget. Nästan genom hur många glas bubbel som helst faktiskt.

Läs alla inlägg i 100 skönaste

0
Ytligheter

95. Depend 7 day Hybrid Polish

Det finns inget beautyfix som är riktigt så snabbt och upplyftande för ett ansträngt humör som att måla naglarna, kan jag tycka. Tyvärr är det också ganska frustrerande när naglarna, som du ändå ägnat tid åt att fila (om du håller ordning på dina nagelfilar alltså, och i så fall: grattis) och måla i en fin färg, blir kantstötta och fula efter 12 timmar. På riktigt, jag har lack som skavs av när jag sitter vid datorn, vilket är fascinerande då mina naglar är så korta att de inte är i närheten av att stöta i tangenterna. Rätt störigt, för jag orkar faktiskt inte sitta och måla naglarna typ varannan dag. Orkar inte och hinner inte. Jag vet, ett bra överlack gör susen, men faktiskt inte alltid. Vad som däremot gör susen, det är detta kit från Depend, 7 day hybrid polish.

7 day hybrid polish från Depend är en fyrstegsraket: en remover du rengör nageln med, ett baslack, ett nagellack och sedan ett överlack som förseglar hela härligheten och gör att lacket (med lite tur) sitter i (typ) sju dagar. Jag upplever att det varierar lite från färg till färg, hur bra de sitter, och naturligtvis även på hur mycket jag diskar för hand eller pillar upp häftstift i akter på jobbet, men på det stora hela, så sitter 7 day hybrid polish faktiskt strålande bra, bättre än något annat lack jag testat, i synnerhet i denna prisklass. Utöver grundkitet finns det MASSOR av färger att välja bland och Depend släpper nya kollektioner fyra gånger per år (om jag inte missminner mig helt). Behövs det nya nagellacksfärger så ofta? Nej, kanske inte. Är det kul med nya nagellacksfärger så ofta? Hell yeah att det är.

Läs alla inlägg i 100 skönaste

1
Ytligheter

5/100: Shu Uemura Eyelash Curler

Det ska erkännas, att trots att jag just nu skriver en lista över mina hundra skönaste beautytips och minnen, så är det ändå så att det finns väldigt få saker som jag verkligen inte skulle klara mig utan. Det finns många tubmascaror att välja på, ett hav av nattkrämer, dagkrämer och ögonkrämer och även om jag har mina klara favoriter så är det klart att de i många fall går att ersätta med något som är nästan lika bra, eller kanske rent av något som är lika bra som jag bara helt enkelt inte testat ännu. Det släpps vansinnigt många nya skönhetsprodukter varje dag i världen, det finns ingen rimlig chans att testa ens en bråkdel av dem. Men ändå, trots att det finns så många olika produkter att välja på, finns det bara en enda fransböjare som är riktigt briljant och alltid skiner lite lite starkare på skönhetshimlen än sina kollegor i fransböjarbusinessen.

Jag hade länge drömt om en fransböjare från Shu Uemura. Det finns nog inte en skönhetsbloggare eller skönhetsskribent i denna värld som inte har hört talas om denna lilla eftertraktade franskompis, men Shu Uemura finns ju inte i Sverige. Ack och ve denna sorg. Dessutom reser jag utomlands väldigt väldigt sällan och på den tiden (2008-2009) fanns det inte heller så många pålitliga webbshoppar som levererade Shu Uemuras produkter till Sverige till en rimlig fraktkostnad. Men så kom Kicki Norman in i mitt liv, och i ena handen höll hon en paket till mig som innehöll denna en beautylovers heliga graal, en alldeles egen fransböjare från Shu Uemura.

Jag är rätt kass på att hålla reda på saker; jag tappar bort vantar samma dag som jag köpt dem, tappar böcker som jag fortfarande inte har läst klart, och jag får leta efter mina nycklar varenda himla morgon innan jag kan gå till jobbet. Men min fransböjare från Shu Uemura, den har jag vårdat omsorgsfullt – packat den med kärlek när jag har flyttat, lagt den på prick det ställe där jag har bestämt att den ska förvaras efter användning och aldrig kastat ned den i handväskan utan att först lägga ned i en necessär för jag vet hur min handväska har en tendens att sluka för att aldrig återlämna saker som stoppas ned i den.

Jag har Kicki att tacka för många saker fler än en fransböjare, men det går inte att sticka under stolen med att hon efter den där resan till London, gav mig vad som skulle komma att bli en av mina mest kära ägodelar.

Läs alla inlägg i 100 skönaste

2
Ytligheter

4/100: Carmex Lip Blam

Jag sneglade i min kartbok som jag alltid bar runt med mig i min tygkasse. Den hade börjat spricka i ryggen, hade fler hundöron än vad som egentligen borde vara rimligt och var fullpackad med post-its med nedplottrade adresser. Jag älskade London, men hatade tanken på att gå vilse, så jag gav mig aldrig iväg utan min A-Z.

Baren vi skulle ses på låg bara runt hörnet och jag insåg att jag var hopplöst tidig.  Igen. Jag hade alltid varit en tidspessimist, alltid ute i tid – oftast i så pass god tid att jag alltid hade tid att sätta mig och ta en fika någonstans, ja, i alla fall hemma i Stockholm. I London verkade inga fik ha öppet efter sex på kvällen. Jag började vandra runt planlöst, i och ut ur de butiker som fortfarande hade öppet. Butiker som luktade dyrt, fullpackade av vackra papper och pennor och lyxiga kalendrar som fick mitt hjärta att bulta extra snabbt av längtan efter en lön som tillät utsvävningar i butiker som packade det man köpte i silkespapper och la ned det i en papperspåse med handtag av hårt lindade snören. När jag gick förbi kassan såg jag dem i en skål av glas, gula burkar med en logga som jag kände igen från en av alla glossies jag brukade läsa. Jag kände efter mynt i min ficka, plockade upp en burk ur skålen och lämnade till butiksbiträdet. Ett par minuter senare jag jag därifrån, med en papperspåse i mörkt lila och inuti, omsorgsfullt inslagen i prasslande silkespapper, låg min allra första burk Carmex Lip balm.

1995 och en kultprodukt redan då, och sedan dess en trogen följeslagare till mig. Än idag svär jag vid Carmex och det var en glädjens dag då märket till slut lanserades här i Sverige för tio år sedan. Carmex är fortfarande nästan löjligt billig (dryga 30 kronor), pirrar skönt på läpparna och jag är helt övertygad om, utan att ha några som helst vetenskapliga belägg för detta över huvud taget, att Carmex lindrar mina munsår när jag får en ilsken blåsa på läppen. Carmex har utökat sitt sortiment med både praktiska klämtuber och dofter som doftar något annat är Carmex, men jag tycker om just doften av Carmex (mentol och kamfer) och jag tycker att innehållet i burken är vassare än det i tuben. Återigen – helt utan vetenskapliga belägg.

Jag må ha köpt min första burk Carmex på väg till mina första dejt med mitt ex. Kärleken till honom ebbade ut efter några år (ja, han var en av dem jag gav en flaska Fahrenheit till), men Carmex kommer aldrig få lämna min sida.

Läs alla inlägg i 100 skönaste:

2
Ytligheter

3/100: Fahrenheit av Dior

Under en period i mitt liv utrustade jag alla mina nya pojkvänner med en flaska Fahrenheit. Jag hade inget som helst intresse av att de skulle ha en unik doft som jag kunde minnas dem vid när det, som det alltid gjorde, tog slut. Nu låter det som om jag hade en strid ström av pojkvänner i min ungdom. Det hade jag inte. Jag såg nämligen ut som vore jag tolv fram tills att jag var ungefär 18. Då såg jag istället ut som 15. Det var mitt ok att bära, att hela tiden se yngre ut än mina vänner och därmed tydligen inte tilltala mina jämnåriga killar. Men även om jag såg ut att vara tolv, kunde jag ändå sniffa mig till en Fahrenheitbärare på en gång och det fanns inget som satte mitt hjärta i brand så som Fahrenheit kunde göra. Till viss del hamrar nog mitt hjärta fortfarande extra snabbt så fort jag känner en liten vindpust från förbipasserande Fahrenheitanvändare.

“Den luktar sex. Det är förklaringen”, skrev en kompis på Facebook.

Det är mer känslan av att vara fjorton och stå utanför gårn och frysa och hångla med moppekille, skulle jag säga. Total mix av känslor som är för stora för kroppen och hormoner, typ!”, skrev en annan.

Ja men det är ju som ni redan sagt, det var ju alltid de snyggaste och coolaste (och ouppnåeliga) killarna som hade den! Det är liksom betingat sen tonårstiden att gilla den!” skrev en tredje.

Med noter av mandarin, viol och läder är Fahrenheit som en ljummen smekning av en sommarvind, som att svepas in i en filt av trygghet, som att komma hem. Detta beror säkert på att jag, föga förvånande med tanke på att jag som sagt tvångsmässigt gav Fahrenheit till så många av mina föredetta pojkvänner, förknippar Fahrenheit med att krypa in i en varm famn som vill hålla mig hårt. Tills förälskelsen var över. Ja, till pojkvännerna alltså. Min förälskelse till Fahrenheit, den kommer nog aldrig bedarra.

Läs alla inlägg i 100 skönaste:

6