Browsing Category

Ytligheter

Ytligheter

15/100: Sweed Lashes Linda Hallberg Edition 

Lösögonfransar har länge (alltid) varit ett näst intill okänt territorium för min del. Det är inte så att jag inte har försökt limma fransrader för en luxe-look, men antingen har de hamnat snett, eller så har ett öga sett fantastiskt ut medan det andra inte gått att visa sig bland folk med. Detta faller givetvis under The Curse – förbannelsen som innebär att om ett öga ser awesome ut kommer det andra bli superskevt (denna förbannelse omfattar allt från fransar till ögonskugga och eyeliner – om något kan bli snett kommer det att bli det om du är nöjd med första ögat, för livet ser ofta till att suga på det sättet.

I höstas fann jag mig själv vid ett bord där det gick att få lösfransar applicerade. Jag var på min lunchrast, kön var kort och eftersom det råkade vara grundaren av märket som bemannade denna lilla fransstudio så tänkte jag YOLO. I ärlighetens namn hade jag inga superhöga förväntningar och jag var helt på det klara med att det första jag skulle göra när jag kom tillbaka till jobbet var att gå in på toaletten och dra loss fransarna. Ack så fel jag hade.

Linda Hallberg Edition av Sweed Lashes är inga hela fransrader, det är små kluster av singel, dubbel och trippelfransar och jag överdriver inte när jag säger att med dessa fransar finns en värld av möjligheter när det kommer till franspimp. Nej, denna typ av fransar är inte unika, det finns flera märken som säljer små kluster och singelfransar, men kvaliteten på dessa – så mjuka, så följsamma, så sköna att ha på ögonen – den är helt fantastisk. Och, bäst av allt, de är superenkla att applicera. Så enkla att till och med jag, som har tummen mitt i hand när det gäller pilliga saker, får till de flottaste fransarna jag någonsin haft.

När jag kom tillbaka till jobbet, den där dagen i höstas, haglade komplimangerna över mig och sedan dess har jag förärat bland annat Augustprisets gala och Daisy Beauty Awards med närvaron av dessa fransar på mina ögon. Det bästa är att med fransar som dessa, kan jag hoppa över en tidskrävande ögonmejk och istället go all in på fransfronten. Jag säger inte att man inte kan göra både (klart man kan) men gör mig, som är både lat och tidspressad (och dessutom inte riktigt hunnit lära mig hur jag ska anpassa min ögonmejk i samma takt som mina ögonlock påverkas av tyngdlagen) så är dessa fransar banne mig så nära nog en gudagåva det går att komma i makeupväg.

Så, fellow fransskeptiker där ute; köp en sådan här liten ask och tacka mig sedan när du känner dig som balens drottning.

Ytligheter

14/100: Lip Smackers

Jag är inte en särskilt komplicerad person. Det krävs inte nischdofter för att få mig på fall och jag är en sådan där störig person som utan att ens skämmas lite kan beskriva en parfym genom att skriva att den luktar godis och “tja, gott helt enkelt”. En sådan simpleton va? Hell yes! Simpleton och stolt över det.

En av mina stora laster här i livet är läppbalsam, cerat, läppsalva – ja, läppgunk helt enkelt. Inte heller här är jag någon lyxapa. Klart jag gillar att gotta mig med superflotta hylsor och  sinnessjuka milliliterpriser jag med, jag är ju inte mer än människa, men lika förtjust kan jag bli i något som många andra kanske skulle tycka var lite, ja, jag vet inte: banalt? Men har jag någonsin brytt mig vad andra tycker? Ja, det har jag, rätt ofta faktiskt. Men inte när det kommer till beauty, för här känner jag mig faktiskt helt och hållet säker på min egen förmåga att avgöra vad jag gillar. Och vet ni vad jag gillar? Jag gillar Lipsmackers. Jädrar vad jag gillar Lip smackers.

Jag kommer ihåg när jag först såg Lip smackers. Eller nej, det gör jag inte, men jag skulle tro att det var i en av de glansiga amerikanska ungdomstidningarna jag brukade läsa. Troligtvis Seventeen. Lip smackers bar på drömmar om ett år på high school, drömmar om cheerleading och röda hårsnoddar som kanske skulle göra mig till en Heather. Alltså, jag visste ju också att det inte var en Heather jag borde vilja vara, utan en Veronica, men hjärtat vill vad hjärtat vill och hjärtat ville vara en sinnessjukt populär amerikansk high school tjej. Jag hade aldrig erkänt det utåt, och jag dolde denna dröm med dödsmetall och sedan punk – ingen hade kunnat ana.

Min första Lip smacker smakade vindruva. Eller nja, egentligen smakade det mer något odefinierbart och syntetiskt, men det luktade och det smakade gott. Sedan köpte jag en som luktade vattenmelon, som var betydligt mer naturtrogen. Den äckligaste jag hade var den med smak av Piña Colada, kanske mest för att jag kom att förknippa den med pojkvännen jag hade som jag egentligen inte var kär i alls. När jag gjorde slut med honom gjorde jag även slut med Piña Colada-stiftet – jag dumpade det samma dag.

För ett par år sedan la Bonne Belle, som är företaget bakom Lipsmakcers, ned sin produktion i USA vilket möttes av ganska många känslosamma inlägg om just Lip smackers. Bonne Belle sålde rättigheterna till Markwins och Markwins har fortsatt med produktionen av dessa mer eller mindre kultförklarade läppglans/läppbalsam/läppcerat eller vad tusan det nu egentligen ens är. Många av smakerna är förfärliga, men det finns små guldkorn, och jag kommer fortsätta att drömma om cheerleading medan jag smetar mina läppar fulla med vilken smak det är jag har i närheten för stunden.

Ytligheter

13/100: The Ordinary Hyaluronic Acid 2% + B5

När jag hängde på det beautyforum som Helena och jag drev ihop för snart tio år sedan, talades det mycket om syror i ansiktsvård. Jag tyckte att det lät som ungefär det mest livsfarliga någonsin, att hälla syror i ansiktet. Jag förstod så klart att det inte handlade om saltsyra, men ordet syra förknippade jag intimt med fläktskåpet högstadiets kemisal som var avsett för arbete med farliga och frätande syror.

Hyaluronsyra är en sådan där ingrediens som helt plötsligt finns med på ett hörn i nästan allt som ska röra vid din hud. Det är som om inget märke med minsta självaktning hoppar över hyaluronsyra när de ska göra en återfuktande produkt. Och detta med all rätt, hyaluronsyra är awesome när det kommer till att återfukta lite mer än bara på ytan.

Det är så klart skillnad på hyaluronsyra och hyaluronsyra, storleken på molekylen spelar nämligen roll – ju mindre den är, ju bättre penetrerar den huden. Och nu ska jag passa mig så jag inte skriver fel, för jag är inte någon kemist (TROTS att jag till och med minns det där fläktskåpet – en av få saker jag minns från högstadiet ska sägas), men så här har jag förstått det: hyaluronsyra är en fuktbindande sockerart som finns naturligt i kroppen (och tydligen inte en syra alls egentligen, trots sitt namn) vars funktion är att dra till sig och binda vatten. I takt med att kroppen åldras, minskar den naturliga halten av hyaluronsyra och detta är tydligen en av orsakerna till att huden förlorar sin elasticitet. Hyaluronsyra i sig har rätt stora molekyler och i hudvård lägger den sig som en skyddande film på huden i till exempel läpprodukter och ansiktskrämer då den helt enkelt är för stor för att penetrera huden.

Sedan finns det natriumhyaluronat (sodium hyaluronate på engelska), som är natriumsaltet av hyaluronsyra. Natriumhyaluronat har mindre molekyler än hyaluronsyra och kan därför penetrera hudens yta på ett helt annat sätt – ni vet när man pratar om djupverkande återfuktning, det är alltså när det inte bara lägger sig på ytan utan faktiskt tar sig ned en liten bit, och this is it!

Som om detta inte vore nog har vi även Sodium Hyaluronic Crosspolymer, och nu börjar det bli lite väl tekniskt för mig, men tydligen kan denna ta sig runt på ett annat sätt och bistår med både en djup men även en mer långvarig återfuktning av huden.

Puh! Anyways… för att återgå till produkten jag tänkte tipsa om: The Ordinary Hyaluronic Acid 2% + B5. Detta är ett återfuktande serum som innehåller natriumhyaluronat (djupverkande) och Sodium Hyaluronic Crosspolymer (djupverkande och långvarig) och vet ni en sak? Detta serum är ett jäkla kap! Jag skojar inte ens, serum som är så här härliga brukar kunna braka loss på över 600 kronor, lätt, men denna? Dryga 65 kronor! Nej, det är inte första april idag, det är bara det bästa budgettipset jag någonsin kommer kunna ge er (har jag en känsla av). Mitt enda aber är att den lämnar en något kletig finish, men när jag fortsätter med min hudvårdsrutin (som för min del inte är över när jag lägger på denna, utan jag brukar även gotta på med ytterligare ett serum och fuktkräm), så försvinner det lite klibbiga snabbt från huden. Och till det här priset kan jag leva med det för det återfuktar och får min hud att se en smula yngre ut, och det kan jag ju inte sticka under stolen med att jag gillar. Yngre hud, det är grejer det.

PS. Det finns även hyaluronfillers, alltså injektionsbehandlingar, för den som vill och har råd att gå ännu mer på djupet.

Källor (för jag är faktiskt inte född med kunskap om molekylära storlekar)

Apoteket Hjärtat
Skin City
Paula’s Choice

Ytligheter

12/100: Pixi Glow Tonic

Under mina år som bloggare med en dragning åt beauty, har jag nog aldrig stött på en produkt som jag köpt ny av varje gång den tar slut. Många produkter har jag köpt ny av en gång, men Pixi Glow Tonic FÅR INTE vara slut hemma hos mig, för då blir jag nästan tokig.
Glow Tonic är ett exfolierande ansiktsvatten med glykolsyra som tar bort döda hudceller och annat som får huden att se glåmig ut. Mitt ansikte är the queen of glåm om jag inte exfolierar regelbundet, och för mig fungerar det alldeles utmärkt att köra med denna både morgon och kväll.

Glow Tonic har hyllats rätt genomgående men låt oss vara lite jordade här! Glow Tonic är inte en mirakelkur. Du kommer inte att se någon skillnad på ett par dagar, utan det gäller att du är lite konsekvent i ditt användande. Ja, som med ALL hudvård med andra ord. Regelbundenhet is key.

Ibland när en flaska tar slut så kan det trots allt hända att jag glömmer köpa en ny och tänker då gärna: äh, det är ju ändå dags att testa något nytt. Sedan, efter någon månad, tittar jag mig i spegeln och säger: hej lilla nyllet, varför så glåmig? Sedan kommer jag ihåg varför och köper hem en ny flaska.

Sedan en liten tid tillbaka finns Pixi på Kicks (hurra!) och är du nyfiken på aktiv hudvård, så är Glow Tonic en perfekt gateway produkt. Du lär inte ångra dig.

Ytligheter

11/100: Daisy Beauty

100 skönaste är, som ni vet, en serie inlägg som presenterar mina favoriter inom beauty; produkter, upplevelser, minnen, information, behandlingar. Även om de är numrerade (vilket mest är för att jag ska hålla räkningen), så presenteras dessa hundra tips helt utan inbördes ordning.  Som tur är, för jag känner för att skriva om Daisy Beauty nu, och inte om typ 90 inlägg när vi kommer till det som hade varit topplatserna om jag räknade ned. Alla platser på denna lista är topplatser!

Daisy Beauty är en tidning för den sanne skönhetsnörden som går från klarhet till klarhet med varje nummer som släpps. Det enda som egentligen skulle göra den bättre var om den erbjöd barnpassning och påfyllning med nybryggt kaffe under tiden jag läste den, men jag antar att man inte kan få allt.

Förstår ni hur lyxigt det är, att vi i Sverige får njuta av en sådan här välskriven, infopackad och insatt nischtidning på vårt eget språk, så att vi dessutom förstår det som skrivs? Om ni inte förstår hur lyxigt det är, så ska jag berätta det för er just precis nu: det är superlyxigt! Sällan har komplicerad information om avancerade saker förklarats för mig på ett sådant sätt att jag faktiskt förstår det och kan ta det till mig på ett för att sedan göra det möjligt för mig att omsätta kunskaperna när jag tittar på mitt ansikte i spegeln och himlar med ögonen över att jag ser så glåmig ut och att huden börjar se så gammal ut och herregud ibland är det ju inte kul att åldras. Men så lär jag mig om syror och exfoliering och retinol och blir påmind om vikten av solskydd och banne mig om jag inte ser lite piggare ut ändå? Eller, kanske inte just nu, när kroppen är som mest urlakad efter en tuff vinter, men huden i ansiktet stramar ju i alla fall inte längre, så något rätt har jag ju ändå gjort och jag är alldeles övertygad om att jag har Daisy Beauty att tacka för det. Jag önskar att Kicki och journalisterna bakom Daisy Beauty hade skrivit alla läroböcker i högstadiets NO-ämnen, då hade jag säkert varit läkare nu. Minst.

När vi pratar om tidningen Daisy Beauty, måste vi faktiskt också prata om sajten Daisy Beauty. Inte nog med att den ger rum åt flera härligt kunniga bloggare (däribland Daisy Beautys grundare och chefredaktör Kicki Normans blogg), du hittar även en recensionsdatabas som har nära 4200 produktrecensioner skrivna av Daisy Beautys testpanel och korrlästa av en redaktör – som ni förstår är detta ett toppenverktyg då du ska lägga dina hårt förvärvade pengar på lite goa skönhetsprodukter och undrar hur de mäter sig mot varandra.

Är du skönhetsintresserad, nörd eller bara en vanlig hederlig konsument med ett lite större intresse än andra i din omgivning – så för guds skull, missa inte Daisy Beauty! Jag garanterar att du kommer lära dig massor i varje nummer.

Läs alla inlägg i 100 skönaste