Livet

Höstterminen hittills

Början på ny termin och nytt jobb och nya morgonrutiner har inneburit att jag “inte hunnit”:

– Blogga
– Träna
– Skriva
– Städa
– Vika tvätt

Däremot har jag hunnit:

– Kolla på hela första säsongen av Designated survivor (tur att säsong 2 börjar typ nästa vecka)
– Börja kolla på 13 reasons
– Smakat på två av höstens nya chipssmaker
– Firat fyraåring
– Gått på grönan
– Fått ischias (troligtvis falsk ischias, men ändå)

Och idag visade det sig att det var dags för terminens första VAB.

Hur har ni det så här en månad in på höstterminen?

Livet

*sleep mode*

Så här under min andra vecka på nya jobbet känner jag mig fortfarande väldigt positiv, men också: SHIT VAD TRÖTT MAN BLIR AV ATT BÖRJA PÅ NYTT JOBB? Hjärnan går på högvarv och jag försöker suga upp så mycket information som möjligt så snabbt jag bara kan, eftersom jag inte tycker om att känna mig ny – så när jag kommer hem är det som att hjärnan släpper ifrån sig en långsam fis och sedan går ned i viloläge.

Prfffffft *sleep mode*

 

Livet

Statusuppdatering från snorträsk

Jag ba: JAG SKA SATSA PÅ BLOGGEN OCH BLOGGA MASSOR OCH STRUKTURERAT OCH REGELBUNDET

Livet ba: LOL

Följarna på Bloglovin’ ba: *AVFÖLJ*

Nåväl, jag får väl ta över världen successivt? Jag började med den nya myndigheten. I fredags var min första dag. Jag var svinförkyld, men la mig platt på soffan och vilade hela lördagen och vaknade på söndagen och mådde jättemycket bättre. Måndagen var visserligen snorig, men jag mådde bra. Gårdagen var helt okej, till en början. Vid halv fyra kapitulerade jag och åkte hem. Jag hade fått feber och snoret var tillbaka med brute force. Jag visste inte då att jag hade fått feber och tänkte att går jag bara hem och tar det lite chill är jag nog pigg som en lärka imorgon. Imorgon är idag och jag är inte pigg som en lärka. Den enda likheten jag har med en lärka är om lärkan hade flugit rakt in i ett fönster och låg och pep på marken. DEN lärkan är jag.

Hur som helst så är mitt intryck efter dessa tre första dagar på nya jobbet väldigt positivt. Morgnarna rullar på och jag försöker att mota bort stressen, för även om jag tagit ett beslut att våra morgnar ska se ut så här, så är det ändå svårt att släppa känslan av att stressa. Men resvägen till nya jobbet visade sig bara ta ungefär 10 minuter extra (trots byte till tunnelbana) (sju minuter om jag är snabb upp från pendeltågets underjordiska station) och promenaden från Karlaplan ned till myndigheten tar bara tre minuter (jag hade gissat på tio) – så tacksam för att jag alltid är tidspessimist när jag räknar på resvägar, för då blir jag glatt överraskad när det går snabbare än beräknat. Mina nya kollegor har också varit jättetydliga med att jag inte behöver stressa på morgonen, att det är en familjevänlig arbetsplats och det känns så himla tryggt och fint att höra.

Igår tog jag en lunchpromenad på Gärdet. Jag var lite ledsen över att inte längre ha Skeppsholmen runt som lunchpromme, men Gärdet var ju värsta lyckopillret med tusen glada hundar, typ natur och till och med en hästhage. Sist jag var på Gärdet var jag ju tvungen att ta mig över massor av hinder som eld och istankar och väggar uppbyggda av containrar, men det visade sig att det var betydligt enklare att promenera där till vardags än när man springer Tough Viking.

Förresten blev jag avtackad så fint från RK med tårta och perfekta presenter och ett tal som fick mig att gråta lite. Man känner sig aldrig så awesome på ett jobb som när det är dags att sluta och folk överöser en med beröm.

Nej men hörrni, nu ska jag lägga mig här och krya på mig.

 

Spara

Familjeliv

Svårt att gå vinnande ur livspusslet

Imorse ville jag ta en bild på kidsen, men Morris ville inte vara med och gick och gömde sig i en buske. Eller okej, bakom ett träd, men grönska som grönska. Jag tycker att bilden på honom illsutrerar min känsla inför att ha slungats tillbaka in i vardagen efter att ha varit ledig i sju veckor. Herregud, vad det inte har gått som på räls.

Morris har ju inte varit ledig sju veckor, utan åtta, och har nu möts av en ny vardag där han inte längre har storebror på förskolan. Efter en sommar där han dessutom haft ett ganska stort mammabehov, så har lämningarna inte varit supersmidga och har tagit lite längre än vanligt. Eddie har acklimatiserat sig bra till skolan, men morgonfritids är han absolut inte förtjust i – så morgnarna har var rätt tunga. Så nu har jag bestämt mig för att jag under den närmsta framtiden kommer lämna Eddie direkt i skolan som öppnar 07:45 för drop-in. Detta innebär också att lämningarna av Morris blir lite senare och mindre stressiga.

En annan sak det innebär är att jag kommer komma väldigt mycket senare till jobbet, vilket betyder att jag kommer jobba senare på kvällarna. Jag har verkligen kämpat senaste åren med att lämna så pass tidigt att jag landat på jobbet vid åtta för att kunna gå hem halv fem, men ibland får man liksom stanna upp och lukta på verkligheten. Antingen får jag ha bökiga och ledsna morgnar och komma hem tidigare. Eller så får jag har lite mindre bökiga morgnar och kanske mindre ledsna, men komma hem senare. Det är svårt att gå vinnande ur livspusslet alla gånger, men jag känner att jag förlorar minst om vi kan minimera tårarna på morgonkvisten.

Jag kan ju inte sticka under stolen med att jag blir lite lite stressad av det faktum att jag byter jobb på fredag. Helst skulle jag ju sitta där som ett peppat ljus klockan åtta varje morgon, men till vilket pris?

Mest av allt just nu, tänker jag att jag borde vinna skitmycket pengar och inte behöva jobba. Det skulle vara så mycket lättare att slippa dåligt samvete då.

Livet

Fem böcker jag ser fram emot: Young Adult

Den här hösten – det släpps så galet många böcker som verkar bra. Jag får lite läspanik faktiskt. Hur ska jag hinna med att läsa alla dessa lovande godingar? Vi pratar ju om att hitta tiden att läsa i senaste avsnittet av En förbannad podd, men det finns ju ändå en gräns för exakt HUR mycket som går att hinna med. Men kanske kan jag sluta sova på nätterna? Jag sover ju oftast ändå så pass kasst att jag lika bra kan göra något rimligare med tiden?

Jag läser väldigt mycket YA, det vill säga young adult, eller litteratur för unga vuxna. YA-böcker ska sannerligen inte underskattas, de är väldigt ofta skitbra – språkligt snygga, mycket känslor och fina, viktiga och angelägna berättelser. Några av mina absoluta favoritböcker de senaste åren har varit inom YA-genren. I den litteraturgruppen jag är med i på facebook läste jag ett inlägg av en person som tyckte det var lite pinsamt att gå till ungdomsavdelningen på biblioteket. Det har aldrig varit ett problem för min del – tvärtom så trivs jag oerhört på där. Och att folk skulle titta konstigt på mig för att jag är där, den tanken har faktiskt aldrig ens slagit mig.

Hur som helst. Här är fem av alla de YA-böcker jag ser fram emot nu i höst. Ett eget inlägg med barnböckerna och vuxenböckerna jag är pepp på kommer snart.

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren

Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppvuxen på teatern och filminspelningar. En regnig augustidag börjar de första året på teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. De går i samma klass, men lever helt olika liv. Tamar har flyttat till en ny stad utan vänner och familj. Clea har bott i Stockholm hela sitt liv och har en självklar position på skolan.

Men Norra Latin är en plats med en mörk hemlighet. En hemlighet som förändrar allt och flätar samman Tamars och Cleas liv på ett sätt de aldrig kunnat föreställa sig.

En gotisk spänningsberättelse i modern tid och den första fristående boken i en kvartett om Stockholm.

Sara Bergmark Elfgren vet ni ju vem hon är – hon är ett av genierna bakom Engelsfors-trilogin (Cirkeln-böckerna). Hon är också ett Buffy-fan (om ni vill veta vilken karaktär i Buffy hon inte gillar, tycker jag ni ska lyssna på avsnitt 45 av podden – kommer aldrig mer se på den karaktären med samma ögon igen) och har tillsammans med Karl Johnsson skrivit Vei (fantastiskt bra serieroman) – så det går ju inte att vara annat än att se fram emot Norra Latin. Den toppar faktiskt min bokpeppslista för hösten.

The hate U Give av Angie Thomas

Sextonåriga Starr Carter lever i två världar: den fattiga förorten där hon bor och den fina privatskolan inne i stan. Ingenstans kan hon vara hela sig själv – i orten måste hon tona ner sina ambitioner och i skolan måste hon tona ner sin attityd och sitt sätt att prata. Hennes tillvaro krossas när hon blir ensamt vittne till hur polisen skjuter ihjäl hennes barndomsvän Khalil. Trycket på Starr är hårt, både från polisen och från orten – som kräver rättvisa och upprättelse för Khalil. Men även från de som inte vill att Starr ska vittna – och de är tydliga med vad hennes vittnesmål skulle innebära. Vad Starr än väljer kommer det att få enorma konsekvenser för såväl hennes eget liv som människorna hon vuxit upp med.

The hate U give har fått helt fantastiskt fina recensioner. Jag tror jag inte stött på någon som inte har tyckt om den. Den kommer ut på svenska nu i augusti (enligt Adlibris beräknas den kunna skickas ut under nästa vecka) – jag tror denna bok kommer bli en riktigt snackis.

Down Under av Johan Ehn

1987. Jim är nitton år och reser ensam till Nya Zeeland, lämnar Stockholm bakom sig för att bli en ny och bättre version av sig själv. Han flyttar in hos sin farbror och faster, skaffar jobb och försöker bygga upp en tillvaro. Men minnena av det kaos han lämnat förföljer honom, och hans konservativa farbror styr sin familj med järnhand. En dag hämtar Jims faster honom efter jobbet och lämnar av honom på ett hostel. De vill inte att han bor hos dem längre, eftersom de har förstått att han är homosexuell. Nu börjar en omtumlande inre och yttre resa, och till slut vågar Jim äntligen se tillbaka på allt som lett honom till andra sidan jorden – down under.

Johan Ehn är skådespelare och om ni brukar lyssna på ljudböcker kanske ni hört hans inläsningar av exempelvis Färjan och Hemmet – han är faktiskt en av Sofias favoritinläsare. Jag är supernyfiken på Down Under, som till stor del är självbiografisk. De som har förhandsläst den verkar lyriska!

Fejk av E. Lockhart

Imogen är föräldralös, en bedragare och på rymmen från sitt arv. Jule är en fighter, en kameleont och en atlet. En intensiv vänskap. Ett försvinnande. Ett mord eller kanske två. En farlig romans, eller kanske tre. Trubbiga tillhyggen, förklädnader, blod och choklad. Den amerikanska drömmen, superhjältar, förövare och offer. En tjej som vägrar ge folk vad de begär av henne. En tjej som vägrar vara den hon en gång var.

Jag har kanske orimligt höga förväntningar på Fejk av E. Lockhart, men jag har verkligen älskat dom andra böckerna jag läst av henne (Kanske är det allt du behöver veta och Den ökända historien om Frankie Landau Banks) och hon ligger högt på listan över mina favoritförfattare tillsammans med bland annat Jennifer Niven (som också är en amazing YA-författare).

Allt jag inte sa av Yrsa Walldén

Tänk att flytta till en helt ny stad utan att känna en enda människa. Tänk att börja på högskola och plugga manusskrivande för tv och film. Och tänk att möta Dena, ditt livs kärlek, som verkar känna precis som du. Tänk att hantera allt detta, ett nytt hem, nya vänner, ett nytt du, när allt du kan tänka på är en överväldigande kärlek som tar över hela din kropp.

Yrsa Walldén debuterar med Allt jag inte sa nu i september, och jag älskar att läsa svenska debutanter. Dels är det ju oerhört peppigt att se att nya författare tar plats, det driver liksom på mig i mitt egna skrivande, och dels brukar de bära med sig helt fantastiska berättelser. Jag måste säga att jag är otroligt glad över att jag har återerövrat läsningen sedan vi startade podden. Jag är utav den alldeles bestämda åsikten att man måste läsa mycket, eller i alla fall en hel del om man ska kunna utveckla sitt egna skrivande. Det handlar inte om att jag vill apa efter, det handlar om att lära mig uppskatta olika flöden i texter, berättartekniker och vinklar.

Böcker alltså, vilken underbar grej!

Ser ni fram emot några YA-böcker nu till hösten?